Ni har säkert också sett bilderna på pappan som "är rolig" och härmar sin dotters selfie. Enligt artikeln jag läst (klicka här) så handlar det om att han tycker att hans dotter (19 år btw) postar för sexiga bilder och för många selfies, och när hon inte vill sluta så började han härma henne.
Och alla ba "gud vad kul, episkt föräldraskap, fan vad rolig kille!"
Eh nej? Det är inte ett dugg kul? Det är rätt jäkla sjukt beteende och han borde bli utskälld, inte hyllad. Och det spelar faktiskt ingen roll om hans dotter tycker att det är kul, för det handlar om mer än så. Ifall du nu var en som fnissade åt detta så kan jag förklara lite fort varför du borde ha satt skrattet i halsen:
1) Han tycker att hans dotter lägger upp för sexiga bilder och vill att hon ska sluta. HON ÄR 19 ÅR!! Det här är en vuxen kvinna som väljer att visa upp sig på det sätt HON vill, men hennes pappa tycker att han har rätt att bestämma över hennes sexualitet. Förstår ni inte det sjuka i detta?
2) Han hånar inte bara henne, utan alla som lägger upp liknande bilder. Det här är ett typiskt sätt att håna unga tjejer. De är ju så pinsamma, så töntiga, så larviga. Har ni sett hur de håller på? När tonårstjejer blir hysteriska över One Direction så är det vansinne och de borde skämmas. När vuxna män blir hysteriska över fotboll, då är det bara kärlek till sporten. Den här mannen sitter på en maktposition som medelålders man, och han använder den till att förlöjliga unga tjejer. "Kul" hörru!
3) Om du inte kan nå fram till din dotter (vilket i det här fallet ju är tur, för du är rätt gubbsjuk om du vill kontrollera hennes sexualitet) så är offentligt förlöjligande ungefär det SISTA du ska ta till. Föräldraskap 101. Det här är motsvarigheten till att typ härma sitt gråtande barn högt och hånfullt och säga "wää wää vad syyynd det är om dig som slog dig, staaackars lilla dig då halledudanemej". Man gör inte så. Man ska vara sina barns största beskyddare, inte deras belackare. Och visst, hans dotter tar det som ett skämt och tycker att det är kul. Säger hon, i alla fall. Men det spelar ingen roll, det finns barn som blir slagna av sina föräldrar och sen säger att äh, jag förtjänade det som barn. Barn är oftast lojala med sina föräldrar. Det är föräldrarnas ansvar att bete sig så att de förtjänar denna lojalitet. Det gör inte den här pappan.
Jävla tönt.
torsdag 30 juni 2016
måndag 27 juni 2016
Instagram, v 2.0
Jag har ju länge brottats lite med hur jag ska hantera mitt instakonto. Jag har haft det låst, och ett tag godkände jag alla som ville följa, sedan så rensade jag bort ett gäng "anonyma" och nu på sistone har jag bara godkänt de som har öppen profil. Men det har ändå känts lite... vanskligt. Jag är ju väldigt öppen på sociala medier, både här och på twitter och på instagram. Men där är det också väldigt många barnbilder, ren dokumentation av mitt vardagsliv och sånt som jag gärna vill dela med mig av men kanske inte till ALLA?
Dessutom har jag länge tyckt att hela den kroppspositiva rörelsen på instagram är värd att vara en del av. Att problematisera fatshameandet, att visa att man är precis som alla andra - bara lite större. Men kunde jag kombinera det med bilder på sovande barn och mina "gud jag ligger i sängen med migrän"-bilder? Alltså ja, klart jag kan. Men jag vill inte.
Så från och med nu kommer jag hålla mitt vanliga konto (@enligtellen) lite mer privat (de jag känner igen får stanna, andra tyvärr inte) och så har jag öppnat ett helt nytt, fräscht, skinande rent konto som kommer fokusera på selfies och kroppsaktivism och vara offentligt. Det hittar ni under det eminenta namnet @chipsqueen
Nu hör ju jag själv att detta låter som att jag tror att jag är en kändis som alla vill ha tillgång till, det är inte så jag menar. Men jag vill gärna ha ett tryggt rum där jag kan vara öppen med både uppgångar och nedgångar, och så ett selfiekonto. För jag menar, selfiekonto? What's not to like!
Dessutom har jag länge tyckt att hela den kroppspositiva rörelsen på instagram är värd att vara en del av. Att problematisera fatshameandet, att visa att man är precis som alla andra - bara lite större. Men kunde jag kombinera det med bilder på sovande barn och mina "gud jag ligger i sängen med migrän"-bilder? Alltså ja, klart jag kan. Men jag vill inte.
Så från och med nu kommer jag hålla mitt vanliga konto (@enligtellen) lite mer privat (de jag känner igen får stanna, andra tyvärr inte) och så har jag öppnat ett helt nytt, fräscht, skinande rent konto som kommer fokusera på selfies och kroppsaktivism och vara offentligt. Det hittar ni under det eminenta namnet @chipsqueen
Nu hör ju jag själv att detta låter som att jag tror att jag är en kändis som alla vill ha tillgång till, det är inte så jag menar. Men jag vill gärna ha ett tryggt rum där jag kan vara öppen med både uppgångar och nedgångar, och så ett selfiekonto. För jag menar, selfiekonto? What's not to like!
tisdag 21 juni 2016
Ny stil? Nja...
Okej så med tanke på att jag faktiskt ska bli student igen (i vår, inte i höst) fick jag någon slags känsla av nystart i livet och tänkte att jag skulle byta stil? Bli en sån som är elegant, välklädd, snygg och välvårdad. Inga smutsiga trasiga jackor, inga slitna skor. Utan.. välvårdad.
Så satt jag och surfade på kläder och jackor och väskor. Sen köpte jag två peruker. En rosa och en mörkbrun.
Jag kommer aldrig bli en elegant välvårdad person. Vad jag än gör i livet. Fan då.
Så satt jag och surfade på kläder och jackor och väskor. Sen köpte jag två peruker. En rosa och en mörkbrun.
Jag kommer aldrig bli en elegant välvårdad person. Vad jag än gör i livet. Fan då.
Misslyckad deluxe
Jag har alltid varit rädd för att misslyckas. Därför har jag försökt göra saker fort och mycket och bra, typ som att klämma in en utbildning och två barn på några år. Ju mer jag närmade mig 30, desto mer tyckte jag att det var jobbigt att inte ha LYCKATS. Ni vet, inte ha blivit något speciellt, inte vara särskilt framgångsrik, inte vara unik... bara helt okej.
Men nu, nu har jag fyllt 32 och nu handlar det inte om att inte ha lyckats längre. Nu handlar det om att faktiskt vara rätt ordentligt misslyckad.
Det är inte meningen att be om sympati eller uppmuntrande tillrop, det är bara ett konstaterande. Jag är ett stort misslyckande, och det känns inte ens särskilt superjobbigt. Jag menar, jag blir ju inte glad när jag tänker på det, men det är inte en ångestklump heller? Det är mest ett konstaterande.
Jag lyckades inte försörja mig som frilansande skribent. Jag lyckades inte ens göra karriär i det mediokra yrke jag valt. Jag har inte blivit en framgångsrik politiker, en hyllad författare eller ens en sketen tidningskrönikör. Jag. Har. Ingenting.
Men barnen då? Tja, att skaffa barn är ju liksom ingen prestation i sig. Och med tanke på hur dåligt ett av barnen har mått senaste halvåret, året är jag knappast ett perfekt exempel på lyckat föräldraskap heller. Jag är rätt tjock, jag har rätt mycket rynkor, jag har inte fina kläder, jag är inte rik (tvärtom!), jag har verkligen ingenting att skryta med. Bara misslyckanden.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle befinna mig tillbaka på 0 vid 32. Jag trodde att jag skulle ha nått någonstans, om så bara inre frid (ha!). Istället är jag mer osäker, mer hjälplös, mer förvirrad än jag någonsin varit förut. Men med längre hår och fler tv-serier sedda.
Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Kanske att jag mår bättre än vad jag trodde att jag skulle göra med tanke på hur dåligt allt har gått? Eller så är det bara mina nya antidepp.
Och innan ni säger att "ja men herregud, vid 30 så var jag singel och osäker och nu vid 40 så har jag allt på plats" så vill jag bara påpeka att skillnaden är att jag ju faktiskt försökt. Jag har gjort allt rätt: pluggat, jobbat, ansträngt mig - och ÄNDÅ misslyckats. Det handlar inte om att ha rest runt och hittat sig själv, eller att ha gjort fel val och sen försökt rätta till det. Det handlar om att jag har försökt men misslyckats där ca alla andra lyckats. Och att jag, på nåt sätt ändå, faktiskt inte lider så mycket av det.
Det är ju alltid nåt!
Men nu, nu har jag fyllt 32 och nu handlar det inte om att inte ha lyckats längre. Nu handlar det om att faktiskt vara rätt ordentligt misslyckad.
Det är inte meningen att be om sympati eller uppmuntrande tillrop, det är bara ett konstaterande. Jag är ett stort misslyckande, och det känns inte ens särskilt superjobbigt. Jag menar, jag blir ju inte glad när jag tänker på det, men det är inte en ångestklump heller? Det är mest ett konstaterande.
Jag lyckades inte försörja mig som frilansande skribent. Jag lyckades inte ens göra karriär i det mediokra yrke jag valt. Jag har inte blivit en framgångsrik politiker, en hyllad författare eller ens en sketen tidningskrönikör. Jag. Har. Ingenting.
Men barnen då? Tja, att skaffa barn är ju liksom ingen prestation i sig. Och med tanke på hur dåligt ett av barnen har mått senaste halvåret, året är jag knappast ett perfekt exempel på lyckat föräldraskap heller. Jag är rätt tjock, jag har rätt mycket rynkor, jag har inte fina kläder, jag är inte rik (tvärtom!), jag har verkligen ingenting att skryta med. Bara misslyckanden.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle befinna mig tillbaka på 0 vid 32. Jag trodde att jag skulle ha nått någonstans, om så bara inre frid (ha!). Istället är jag mer osäker, mer hjälplös, mer förvirrad än jag någonsin varit förut. Men med längre hår och fler tv-serier sedda.
Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Kanske att jag mår bättre än vad jag trodde att jag skulle göra med tanke på hur dåligt allt har gått? Eller så är det bara mina nya antidepp.
Och innan ni säger att "ja men herregud, vid 30 så var jag singel och osäker och nu vid 40 så har jag allt på plats" så vill jag bara påpeka att skillnaden är att jag ju faktiskt försökt. Jag har gjort allt rätt: pluggat, jobbat, ansträngt mig - och ÄNDÅ misslyckats. Det handlar inte om att ha rest runt och hittat sig själv, eller att ha gjort fel val och sen försökt rätta till det. Det handlar om att jag har försökt men misslyckats där ca alla andra lyckats. Och att jag, på nåt sätt ändå, faktiskt inte lider så mycket av det.
Det är ju alltid nåt!
söndag 19 juni 2016
Jobbenkäten alla gör - och så även jag.
Vad ville du bli när du var liten?
Skådespelare. Var helt säker på att jag skulle bli det. Och så författare då. Men främst skådespelare, alltid skådespelare.
Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Tja, skådespelare.
Gick du någon nishad gymnasielinje?
Näpp, Samhäll - språk som det hette efter att humanist slutat att existera.
Vad hade du för betyg?
Bra. Ännu bättre sedan det där med "meritpoäng" infördes och man helt plötsligt fick extra poäng för språk, som jag av förklarliga skäl läst mycket av. G i matte (vidriga ämne), tre vg, resten mvg - även trean i gymnasiet som jag skolkade hela vårterminen pga vad jag nu insett måste varit en av mina första depressioner typ. Det var lätt för mig att plugga. Jag trivs med att plugga. Att hantera vuxenlivet däremot, tror jag skulle få underkänt där.
Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Bästa måste ha varit spanska efter att jag knäckte att spanska är EXAKT som franska, men med andra ord? Tentade av 7 års spanska på tre år, det var så himla lätt efter att ha läst franska sen sexan. Typ som att lära sig 1+1 = 2 igen, men med andra siffror. Om ni förstår? Och tja, som jag skrev ovan: matte är min nemesis. Höll på att få underkänt i Matte B, vidrigt.
Utbildade du dig efter gymnasiet?
Ja alltså nu kommer ju min medelklassbakgrund in, men det har aldrig någonsin varit ett alternativ för mig och min syster att inte läsa vidare. Det var lika självklart som gymnasiet.
Vilket var ditt allra första jobb?
Tja, alltså skådespelare? Fick betalt några hundra för att vara statist när jag var kanske... 8? 9? 10? En Molièrepjäs på Nyköpings teater som jag var med i under några kvällar. Men om vi pratar "riktigt" jobb så var det värdinna på McDonalds: städade, tömde sopor och höll i barnkalas. Jag älskade barn på den tiden. Det känns främmande nu.
Vad har du mer haft för yrken?
Yrken och yrken, det är väl kanske inte samma sak som att ha jobbat som något? Jag har jobbat på bank i 1.5 år, då stod jag i kassan och gjorde såna ärenden. Var rätt slarvig men charmig, vilket även hjälpte till när jag var servitris några somrar. Glömde beställningar, tappade tallrikar, men log vänt och fick dricks ändå. Sen har jag jobbat som olika varianter av kommunikatör/informatör ihop med andra tjänster samtidigt som nämndsekreterare och utbildningsadministratör.
När hamnade du i den banan du är i idag?
Jag pluggade till den. Men jag håller ju på att lämna den banan förvisso.
Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Den kom aldrig. Hela jag är ett stort misslyckande.
Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att skriva.
Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Jag är slarvig, som sagt. Har dåligt minne, vilket ju inte hjälper till.
Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
Eh... pass? Alltså jag jobbar med kommunikation, det finns ingen sån där "wow vad coolt"-grej att skryta om ifall man inte är så insnöad att man vill typ skryta om sitt intranät och så jävla nördig är jag inte.
Vad går ditt jobb ut på mest?
Tja, det jobb jag hade, har, lämnar, går ut på att göra affischer, trycksaker, annonser, hemsideuppdateringar, intern kommunikation och sånt.
Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Debattör. Fatta kul det skulle vara att vara nån slags proffstyckare. Eller så skulle jag vilja arbeta på bokförlag. Förutom att vara utgiven författare själv då.
Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Lärare. Alltså jag blir SÅ JÄVLA IRRITERAD när mina barn inte förstår vad jag försöker förklara. Fatta att behöva göra det för ANDRAS jobbiga ungar? Gud, får panik bara av att vara i skolan med mina egna ungar. Eller förskollärare förresten. Det vore ännu värre. Eller att jobba i äldreomsorgen. Jag är en hemsk människa, men jag kan inte jobba med människor tydligen.
Vad gör du om fem år?
Jag har pluggat klart och arbetar som systemutvecklare. Och så har jag gett ut min jäkla bok, förhoppningsvis.
Vad gör du när du är 60 år?
Förhoppningsvis något jag inte alls kan förutse nu. Något bra. Något som jag inte har en aning om nu, för livet går inte att planera.
Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
Författare.
Skådespelare. Var helt säker på att jag skulle bli det. Och så författare då. Men främst skådespelare, alltid skådespelare.
Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Tja, skådespelare.
Gick du någon nishad gymnasielinje?
Näpp, Samhäll - språk som det hette efter att humanist slutat att existera.
Vad hade du för betyg?
Bra. Ännu bättre sedan det där med "meritpoäng" infördes och man helt plötsligt fick extra poäng för språk, som jag av förklarliga skäl läst mycket av. G i matte (vidriga ämne), tre vg, resten mvg - även trean i gymnasiet som jag skolkade hela vårterminen pga vad jag nu insett måste varit en av mina första depressioner typ. Det var lätt för mig att plugga. Jag trivs med att plugga. Att hantera vuxenlivet däremot, tror jag skulle få underkänt där.
Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Bästa måste ha varit spanska efter att jag knäckte att spanska är EXAKT som franska, men med andra ord? Tentade av 7 års spanska på tre år, det var så himla lätt efter att ha läst franska sen sexan. Typ som att lära sig 1+1 = 2 igen, men med andra siffror. Om ni förstår? Och tja, som jag skrev ovan: matte är min nemesis. Höll på att få underkänt i Matte B, vidrigt.
Utbildade du dig efter gymnasiet?
Ja alltså nu kommer ju min medelklassbakgrund in, men det har aldrig någonsin varit ett alternativ för mig och min syster att inte läsa vidare. Det var lika självklart som gymnasiet.
Vilket var ditt allra första jobb?
Tja, alltså skådespelare? Fick betalt några hundra för att vara statist när jag var kanske... 8? 9? 10? En Molièrepjäs på Nyköpings teater som jag var med i under några kvällar. Men om vi pratar "riktigt" jobb så var det värdinna på McDonalds: städade, tömde sopor och höll i barnkalas. Jag älskade barn på den tiden. Det känns främmande nu.
Vad har du mer haft för yrken?
Yrken och yrken, det är väl kanske inte samma sak som att ha jobbat som något? Jag har jobbat på bank i 1.5 år, då stod jag i kassan och gjorde såna ärenden. Var rätt slarvig men charmig, vilket även hjälpte till när jag var servitris några somrar. Glömde beställningar, tappade tallrikar, men log vänt och fick dricks ändå. Sen har jag jobbat som olika varianter av kommunikatör/informatör ihop med andra tjänster samtidigt som nämndsekreterare och utbildningsadministratör.
När hamnade du i den banan du är i idag?
Jag pluggade till den. Men jag håller ju på att lämna den banan förvisso.
Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Den kom aldrig. Hela jag är ett stort misslyckande.
Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att skriva.
Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Jag är slarvig, som sagt. Har dåligt minne, vilket ju inte hjälper till.
Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
Eh... pass? Alltså jag jobbar med kommunikation, det finns ingen sån där "wow vad coolt"-grej att skryta om ifall man inte är så insnöad att man vill typ skryta om sitt intranät och så jävla nördig är jag inte.
Vad går ditt jobb ut på mest?
Tja, det jobb jag hade, har, lämnar, går ut på att göra affischer, trycksaker, annonser, hemsideuppdateringar, intern kommunikation och sånt.
Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Debattör. Fatta kul det skulle vara att vara nån slags proffstyckare. Eller så skulle jag vilja arbeta på bokförlag. Förutom att vara utgiven författare själv då.
Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Lärare. Alltså jag blir SÅ JÄVLA IRRITERAD när mina barn inte förstår vad jag försöker förklara. Fatta att behöva göra det för ANDRAS jobbiga ungar? Gud, får panik bara av att vara i skolan med mina egna ungar. Eller förskollärare förresten. Det vore ännu värre. Eller att jobba i äldreomsorgen. Jag är en hemsk människa, men jag kan inte jobba med människor tydligen.
Vad gör du om fem år?
Jag har pluggat klart och arbetar som systemutvecklare. Och så har jag gett ut min jäkla bok, förhoppningsvis.
Vad gör du när du är 60 år?
Förhoppningsvis något jag inte alls kan förutse nu. Något bra. Något som jag inte har en aning om nu, för livet går inte att planera.
Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
Författare.
torsdag 16 juni 2016
Jag hjärtar Mallorca
Ja okej, det har varit tyst här, men jag har för bövelen varit på Mallorca ju? Vem har tid att blogga då? Inte jag i alla fall, även om jag instagrammade upp den lilla data jag köpt till resan. Nåväl: såhär tyckte jag om Mallorca. Det. Var. Fantastiskt.
Jag har simmat i kristallklart turkost vatten, slappat vid poolen, åkt på slingriga vägar upp till vackra byar, badat naken i havet (på nudiststrand, nån måtta), druckit så mycket sangria att jag blivit illamående vid tanken på det och ätit tapas, glass och nutellasmörgåsar. Det har varit en väldigt fin vecka. Vi hyrde bil och bilade runt lite, men främst stannade vi i Cala d'or där vi tillbringade dagarna på strand/vid pool, tog siesta och sen gick ut och åt på kvällen.
Det enda negativa var väl att vår lägenhet låg mot vägen, så att vi vaknade av sopbilar, bussar osv hela tiden. Och tja, Cala d'or var helt okej och stränderna var fantastiska - men jag kommer inte åka tillbaka dit. Däremot tänker jag åka tillbaka till Mallorca någon gång, så himla vackert där.
Nu är jag dock väldigt nöjd med att vara hemma igen. Hemresan igår var horribel, flyget gick väl okej men landningen var avskyvärd. Planet skakade och hoppade och jag mådde illa och var rädd så Emmy fick trösta mig. Sen två timmars bilresa hem med övertrötta barn och stekhet sol. Jättemysigt... not. Men just nu måste jag inte lämna hemmet förrän på måndag morgon om jag inte vill, och det känns helt galet skönt. Så trött är jag.
Förkylningen då? Blev den bättre? Ha! Jag har plågats av galna smärtor i halsen hela veckan, men enligt läkaren jag besökte idag på vc är det trots allt bara ett vanligt virus som ska väntas ut. Gah. Det vore ju skönt att kunna svälja utan att rycka till av smärtan. Jaja, this too shall pass osv. Nu tänker jag tillbringa resten av dagen med att slösurfa, se på fotboll (yay Frankrike vann igår) och äta glass. För det har jag ju inte ätit så mycket senaste tiden... (jo.)
måndag 6 juni 2016
Håkan ändå.
Lördagen däremot. Då sjöng, hoppade, skrek och dansade jag. För då var det Håkan på Ullevi, och vi hade så fruktansvärt bra platser.
Hur kunde vi vara så nära? Tja, vi började köa strax före fyra, och sen i slutet av konserten stod vi bredvid de som var bland de första 200 i kön. Vi hade tur, jag är bra på att hitta luckor och vi var bestämda. Då kan man få uppleva Håkan på första parkett.
Hur var konserten? Jag minns inte mycket mer än att det var magiskt. Fantastiskt. Detaljerna är svåra att minnas, vilket är lite konstigt. Jag var kanske för närvarande? Take that, mindfulness!
Herregud ändå. Det blev bättre än jaf nånsin trott. Och så måste jag flytta till Göteborg nån gång. Älskar den staden.
torsdag 2 juni 2016
Hejdå jobbet! Hello hey osäkerheten och friheten.
Idag sa jag upp mig. Bara sådär! (Nejdå, har förhandlat lite med min arbetsgivare ett tag så det var inte oväntat för dem.)
Nu jobbar jag min sista dag den 7 juli, sen går jag på semester och sen så slutar jag. Herregud vad skönt det ska bli att inte behöva ha jobbångest över stress och chefer och sånt. Så vad ska jag göra då? Tja, i höst ska jag skriva klart och redigera klart min bok, läsa in lite restpoäng och kanske lyckas storstäda hela lägenheten i alla fall EN gång. Sen i vår ska jag plugga. Till systemutvecklare.
Jag VET! Knäppt va? Men jag har varit inne på det här spåret förut och nu så kände jag att det var dags att prova. Jag tänker mig att jag framöver vill jobba som webbutvecklare och då ha dubbel kompetens: dels som kommunikatör (beställare) och dels som utvecklare (utförare). Vi får se, men det känns spännande.
Man lever ju bara en gång och jag är fortfarande relativt ung, så det är bara att chansa och hoppas på det bästa.
Det kommer bli mycket bättre än hur jag haft det på senare tid i alla fall. Jag är glad! Hurra för mig!
Nu jobbar jag min sista dag den 7 juli, sen går jag på semester och sen så slutar jag. Herregud vad skönt det ska bli att inte behöva ha jobbångest över stress och chefer och sånt. Så vad ska jag göra då? Tja, i höst ska jag skriva klart och redigera klart min bok, läsa in lite restpoäng och kanske lyckas storstäda hela lägenheten i alla fall EN gång. Sen i vår ska jag plugga. Till systemutvecklare.
Jag VET! Knäppt va? Men jag har varit inne på det här spåret förut och nu så kände jag att det var dags att prova. Jag tänker mig att jag framöver vill jobba som webbutvecklare och då ha dubbel kompetens: dels som kommunikatör (beställare) och dels som utvecklare (utförare). Vi får se, men det känns spännande.
Man lever ju bara en gång och jag är fortfarande relativt ung, så det är bara att chansa och hoppas på det bästa.
Det kommer bli mycket bättre än hur jag haft det på senare tid i alla fall. Jag är glad! Hurra för mig!