Folk som inte gillar att bada? Förlåt, men det ÄR NÅGOT FEL PÅ ER!? Det är så konstigt att doppa sig lite fort och sen gå upp och liksom huttra och tycka att man har gjort något jobbigt?
Såhär är det: det bästa som finns är att bada. Jag kan förstå att alla inte rankar det lika högt som jag, men att inte gilla det alls? Det saknas en skruv någonstans. Nåt är inte riktigt rätt. Det har blivit fel nån gång i livmodern.
När jag säger "bada" så menar jag självklart inte att ligga och svettas i ett badkar, även om det kan ha sin charm. Jag pratar om att bada i sjöar och hav. Om att klyva den sammetslena vattenytan med sina händer och känna hur kroppen rör sig framåt som av sig själv. Jag pratar om att dyka ner i svalkande vatten efter att ha svettats i värme, och i samma sekund som huvudet kommer under vatten känna hur man kan tänka igen. Jag pratar om att kliva ner i vatten som är mjukare än något annat, varmare än luften, och där du kan flyta ensam med dina tankar och dina andetag. Jag pratar om att simma i klarturkost vatten där du ser varenda litet sandkorn under dig, och horisonten breder ut sig framför dig och himlen över dig är blå och det finns ingenstans du hellre är. Jag pratar om att bada i ett regnväder, när det är vatten överallt och du är genomblöt och älskar det. Jag pratar om den isande känslan när du först slänger dig i från bryggan innan sommaren riktigt börjat, och den speciella värmen efteråt när du torkat igen. Jag pratar om att vada långsamt ut i vattenbrynet och till sist kasta dig fram för att låta hela kroppen omslutas av vattnet.
Det pratar jag om. Om man inte älskar det? Nåt är fel, helt enkelt.
tisdag 26 juli 2016
tisdag 19 juli 2016
Semestern so far.
Det har varit över all förväntan bra, än så länge. Det beror väl främst på att jag har haft semester i en dryg vecka och började semestern med besök av bästa vän + barn som sedan direkt följdes av att äldsta barnet åkte på kollo. Nu har vi bara två barn hemma så det är liksom dubbel semester.
Än så länge har jag inte gjort mycket mer än att vara i sommarstugan, läsa och lösa korsord. Jag har så svårt att förstå att korsord ska vara avslappnande? Jag sliter mitt hår i frustration och skriker "VARFÖR ÄR JAG SÅ DUM I HUVUDET FÖR?" ca var femte minut. Jag har EN korsordstidning i sommarstugan, men när sommaren är över ska jag ha löst varenda jävla korsord i den. Så det så.
Okej, jag har inte bara slappat i stugan. Igår var vi på en sån där härlig middag där barnen lekte och vi vuxna skrattade och pratade om allt möjligt och drack vin och åt god mat och liksom fick vara vuxna i fred? Fast eftersom vi var hemma hos genipersonen Maria var det kanske inte konstigt att det blev trevligt liksom. Kunde man ju ana i förhand.
Idag har vi också haft en sådär idyllisk dag då vi har letat pokémons och cyklat genom halva stan och ätit lunch på vägen och svängt förbi badhusets utebad för att svalka oss. Sån lyx att klara sig igenom dagar nästan helt utan bråk? Välbehövligt.
Mitt enda problem är väl att min mamma har ca 141941905 projekt hon vill genomföra ute i sommarstugan och det är väl bra eftersom det blir fint därute, men min energinivå efter det mardrömshalvår jag just har genomlevt är ungefär på minus en miljon. Jag blir trött av att lösa korsord. Att gå och bada är bland de största projekten jag kan tänka mig.
Jaja, tur att jag har en man att leja ut. Nåt bra ska han ju användas till.
Än så länge har jag inte gjort mycket mer än att vara i sommarstugan, läsa och lösa korsord. Jag har så svårt att förstå att korsord ska vara avslappnande? Jag sliter mitt hår i frustration och skriker "VARFÖR ÄR JAG SÅ DUM I HUVUDET FÖR?" ca var femte minut. Jag har EN korsordstidning i sommarstugan, men när sommaren är över ska jag ha löst varenda jävla korsord i den. Så det så.
Okej, jag har inte bara slappat i stugan. Igår var vi på en sån där härlig middag där barnen lekte och vi vuxna skrattade och pratade om allt möjligt och drack vin och åt god mat och liksom fick vara vuxna i fred? Fast eftersom vi var hemma hos genipersonen Maria var det kanske inte konstigt att det blev trevligt liksom. Kunde man ju ana i förhand.
Idag har vi också haft en sådär idyllisk dag då vi har letat pokémons och cyklat genom halva stan och ätit lunch på vägen och svängt förbi badhusets utebad för att svalka oss. Sån lyx att klara sig igenom dagar nästan helt utan bråk? Välbehövligt.
Mitt enda problem är väl att min mamma har ca 141941905 projekt hon vill genomföra ute i sommarstugan och det är väl bra eftersom det blir fint därute, men min energinivå efter det mardrömshalvår jag just har genomlevt är ungefär på minus en miljon. Jag blir trött av att lösa korsord. Att gå och bada är bland de största projekten jag kan tänka mig.
Jaja, tur att jag har en man att leja ut. Nåt bra ska han ju användas till.
fredag 15 juli 2016
Inte alla män, men vilka män?
Okej så jag är queen av inaktuella inlägg nu, men jag har tänkt skriva lite om det här med att ALLA MÄN är svin, ända sen Zara Larsson tappade tålamodet med killar. Vilket hon hade rätt i. Och man kan bli hur kränkt som helst av att tillhöra en grupp som utpekas som as, men buhu cry me a river och gör nåt åt det istället då? Vet ni hur det är att vara tjej? Jag skulle vilja exemplifiera med ett tillfälle från förra sommaren.
Jag och min kompis Lina sitter på pendeln ut till Farsta C där vi har lånat en lägenhet över helgen. Vi har varit inne i stan och druckit lite vin och dansat lite. Vagnen blir tommare och tommare och just där vi sitter blir det till sist rätt folktomt, så vi lägger märke till en man som stirrar på oss. Obehagligt. Ordentligt. När nån av oss säger "just ja, vi ska ju av här" och reser på oss så samlar han snabbt ihop sina saker och reser på sig också. Vi går av vagnen, tittar på varandra och säger samtidigt "han följer efter oss, vi springer" och börjar springa.
Vi springer ned för rulltrappan, vi springer igenom centrum, vi rundar ett hörn och jag tänker att fan, jag har för dålig kondis för det här. Vi springer vidare mot den lånade lägenheten och när vi börjar närma oss så ser vi ett killgäng stå och hänga vid en trappa. Och den här tanken slår mig: vi kanske kan be dem om hjälp? Och sen i nästa sekund: nej, de är ju fler. De kanske gör värre saker. Så vi springer vidare, tar oss in och hem och kvällen är över.
Det var ingen akut fara. Vi sprang, jag vet inte hur länge han följde efter oss, vi var två stycken. Men vi följdes av en man och såg fler män och visste inte om vi kunde lita på dem, för det är en sorglig realitet att vi inte kan lita på män idag. Inte någon. Och hade något hänt, så hade reaktionerna kunnat bli "men vad trodde de då, om de går fram till ett gäng unga killar i förorten mitt i natten?". Eller "vad trodde hon, som var så full?". Eller någon annan av alla de reaktioner som uppstår när kvinnor är så osmakliga och blir utsatta för sexuellt våld.
För om man pratar om att kvinnor löper störst risk att utsättas för våld eller sexuella övergrepp i hemmet, så heter det att det är ju inte VÅLDTÄKT om en man har sex med sin fru som säger nej lite halvdant och det är faktiskt TVÅ SOM TRÄTER om en man misshandlar sin fru och PSYKISK MISSHANDEL ÄR VÄRRE när såna här frågor kommer på tal. Det går inte att vinna i dessa frågor. Det går inte. Det är helt omöjligt, för män är komplett dumma i huvudet och kan inte förstå den terror de utsätter andra för. De blir kränkta av att kvinnor är rädda och använder sig därför av hot om våld och våldtäkt för att reagera på kvinnors rädsla. HUR kan vettiga män stötta detta beteende?
Såhär är det: vi kommer aldrig komma tillrätta med detta problem förrän vettiga män (vi gör nån slags hypotes om att de finns, upp till bevis) ser manshat som en rimlig reaktion på mäns terrorvälde och inte som en kränkning. Om en ung tjej säger "jag hatar killar" som reaktion på att män återigen våldtagit, tafsat, förstört tjejers liv, så bör svaret från de allra flesta män vara "jag förstår det, det här är för jävligt". Men det är det inte. Istället så ägnar sig dessa vuxna män åt att hata, håna och förlöjliga de som faktiskt höjer rösten och lyfter frågan om hur vidrigt män beter sig. Det är för mig helt jävla oförståeligt. HELT. Jag fattar bara inte hur man kan välja att reagera på kvinnors ilska istället för mäns handlingar.
Eller jo, det förstår jag ju. För det är ju aldrig män, det är ju ANDRA män. Det är ju inte männens vänner, brorsor, farsor. Det är ju inte grabbgänget. Det är ju de andra, de nykomna, de ouppfostrade, de okunniga, de unga, de fulla, de dumma. Det finns tusentals bortförklaringar till varför man inte ska behöva ta tag i problemet män. Och så länge dessa bortförklaringar är viktigare än problemet, så länge kommer vi behöva vara rädda för alla män. För vi kan inte veta. Och ni verkar fan inte bry er.
Jag och min kompis Lina sitter på pendeln ut till Farsta C där vi har lånat en lägenhet över helgen. Vi har varit inne i stan och druckit lite vin och dansat lite. Vagnen blir tommare och tommare och just där vi sitter blir det till sist rätt folktomt, så vi lägger märke till en man som stirrar på oss. Obehagligt. Ordentligt. När nån av oss säger "just ja, vi ska ju av här" och reser på oss så samlar han snabbt ihop sina saker och reser på sig också. Vi går av vagnen, tittar på varandra och säger samtidigt "han följer efter oss, vi springer" och börjar springa.
Vi springer ned för rulltrappan, vi springer igenom centrum, vi rundar ett hörn och jag tänker att fan, jag har för dålig kondis för det här. Vi springer vidare mot den lånade lägenheten och när vi börjar närma oss så ser vi ett killgäng stå och hänga vid en trappa. Och den här tanken slår mig: vi kanske kan be dem om hjälp? Och sen i nästa sekund: nej, de är ju fler. De kanske gör värre saker. Så vi springer vidare, tar oss in och hem och kvällen är över.
Det var ingen akut fara. Vi sprang, jag vet inte hur länge han följde efter oss, vi var två stycken. Men vi följdes av en man och såg fler män och visste inte om vi kunde lita på dem, för det är en sorglig realitet att vi inte kan lita på män idag. Inte någon. Och hade något hänt, så hade reaktionerna kunnat bli "men vad trodde de då, om de går fram till ett gäng unga killar i förorten mitt i natten?". Eller "vad trodde hon, som var så full?". Eller någon annan av alla de reaktioner som uppstår när kvinnor är så osmakliga och blir utsatta för sexuellt våld.
För om man pratar om att kvinnor löper störst risk att utsättas för våld eller sexuella övergrepp i hemmet, så heter det att det är ju inte VÅLDTÄKT om en man har sex med sin fru som säger nej lite halvdant och det är faktiskt TVÅ SOM TRÄTER om en man misshandlar sin fru och PSYKISK MISSHANDEL ÄR VÄRRE när såna här frågor kommer på tal. Det går inte att vinna i dessa frågor. Det går inte. Det är helt omöjligt, för män är komplett dumma i huvudet och kan inte förstå den terror de utsätter andra för. De blir kränkta av att kvinnor är rädda och använder sig därför av hot om våld och våldtäkt för att reagera på kvinnors rädsla. HUR kan vettiga män stötta detta beteende?
Såhär är det: vi kommer aldrig komma tillrätta med detta problem förrän vettiga män (vi gör nån slags hypotes om att de finns, upp till bevis) ser manshat som en rimlig reaktion på mäns terrorvälde och inte som en kränkning. Om en ung tjej säger "jag hatar killar" som reaktion på att män återigen våldtagit, tafsat, förstört tjejers liv, så bör svaret från de allra flesta män vara "jag förstår det, det här är för jävligt". Men det är det inte. Istället så ägnar sig dessa vuxna män åt att hata, håna och förlöjliga de som faktiskt höjer rösten och lyfter frågan om hur vidrigt män beter sig. Det är för mig helt jävla oförståeligt. HELT. Jag fattar bara inte hur man kan välja att reagera på kvinnors ilska istället för mäns handlingar.
Eller jo, det förstår jag ju. För det är ju aldrig män, det är ju ANDRA män. Det är ju inte männens vänner, brorsor, farsor. Det är ju inte grabbgänget. Det är ju de andra, de nykomna, de ouppfostrade, de okunniga, de unga, de fulla, de dumma. Det finns tusentals bortförklaringar till varför man inte ska behöva ta tag i problemet män. Och så länge dessa bortförklaringar är viktigare än problemet, så länge kommer vi behöva vara rädda för alla män. För vi kan inte veta. Och ni verkar fan inte bry er.
onsdag 6 juli 2016
Hur svårt ska det vara...?
...att lämna tillbaka biblioteksböcker? Tja, tydligen JÄTTESVÅRT för någon som mig. Jag fattar verkligen inte problemet? Det är inte att jag glömmer, det är att jag liksom inte klarar av det. Det är mig övermäktigt att samla ihop böckerna och gå till bibblan med dem. Varje gång jag tänker på det känner jag mig helt maktlös. Det är så SVÅRT? Det här måste ju vara något slags handikapp. Det är samma som att jag inte klarar av att köpa tågbiljetter, hämta ut paket/brev, skicka halvviktiga mail eller liknande. Det bara låser sig.
...att skriva klart en bok? Well, jättesvårt för i helvete? Jag har typ 3 kapitel kvar, och har nu inför semestern satt mig för att redigera lite formalia i boken (radavstånd och lite sånt, inte själva texten) och upptäcker att det finns massa kapitel som jag inte kommer ihåg att jag har skrivit? Jag läser texten och har ingen ANING om vad som kommer stå. Det är väldigt fascinerande. Var jag full när jag skrev? Var jag i trans? Who knows!
...att hitta en hårborste? Vi har ca 5-6 hårborstar i hemmet och jag har inte hittat en enda sen några dagar tillbaka. Har tvättat håret utan att kunna borsta ut det. Har skickat iväg barnen med galet rufsigt hår. Vi ser ut som hejkon bejkon i håret, men vad fan JAG HITTAR JU INTE EN BORSTE? Så himla irriterande.
...att blogga lite mer regelbundet? Uppenbarligen skitsvårt. Sorry för det!
...att skriva klart en bok? Well, jättesvårt för i helvete? Jag har typ 3 kapitel kvar, och har nu inför semestern satt mig för att redigera lite formalia i boken (radavstånd och lite sånt, inte själva texten) och upptäcker att det finns massa kapitel som jag inte kommer ihåg att jag har skrivit? Jag läser texten och har ingen ANING om vad som kommer stå. Det är väldigt fascinerande. Var jag full när jag skrev? Var jag i trans? Who knows!
...att hitta en hårborste? Vi har ca 5-6 hårborstar i hemmet och jag har inte hittat en enda sen några dagar tillbaka. Har tvättat håret utan att kunna borsta ut det. Har skickat iväg barnen med galet rufsigt hår. Vi ser ut som hejkon bejkon i håret, men vad fan JAG HITTAR JU INTE EN BORSTE? Så himla irriterande.
...att blogga lite mer regelbundet? Uppenbarligen skitsvårt. Sorry för det!