Veckans mat.

Jag skrev matlista nyss och var dum nog att fråga på twitter om tips på enkla vegetariska vardagsrätter. Alltså ingen skugga över de som kom med tips, problemet var ju att jag glömde att nämna att mina barn hatar ALLT. Och det de inte hatar, det hatar jag. Ja men ni vet ju, fyra kräsna i en familj does not a harmonisk middagsstund make. Så man får skita i det och försöka hitta på mat som de flesta gillar de flesta dagar i alla fall.

Såhär blev veckans meny till sist.

Måndag: Ugnsgratinerad sötpotatis och rödlök med fetaost (barnen får kycklingnuggets pga tidsbrist)
Tisdag: Rödcurrygryta med torsk. (Min gissning; alla barnen vägrar äta)
Tnsdag: Baguette med brie/räkor och aioli. (Publikfriare! Alla kommer älska detta!)
Torsdag: Veggienuggets med klyftpotatis. (2 av 3 barn gillar nuggetsen. Det duger.)
Fredag: Spagetti vongole (Vi får se. 2 av 3 barn kommer nog hata. Men då finns ju pastan.)
Lördag: Tacos. (1 barn hatar, resten gillar. Succé! Eftersom vi har vegfärs blir det vego.)
Söndag: Ostfylld kycklingfilé med potatisgratäng och sås. (De gillar allihop. Vissa kycklingen, vissa potatisgratängen. Bra slut på veckan.)

Helgens helg.

Herregud vad jag har varit igång sen i torsdags. Det började med tandläkarbesök för Majken (hon hade ett hål, jag vet att jag är en usel mamma men orkar nästan inte ens ha ångest över det eftersom jag upptäckte alldeles nyss att jag har tappat en bit av min lagning och nu har en halv tand borta i munnen. Lite värre.), sen direkt till förskolan, sen direkt till workshop på universitetet, sen direkt hem, stressa i ungarna som har sportlov lite lunch, sen tåget till Stockholm. Väl där så tittade jag och min syrra på brudklänningar och jag var rätt duktig som smakråd och tärna tycker jag. Sen svingod mat på karibisk restaurang. Seriöst, jag är ju feg med mat och beställer ungefär ALLTID fisk när jag är ute, men jag vågade mig på nån slags friterad kyckling och det var galet gott. Tillbehör var picklade grönsaker och helt plöstligt smakade blomkål gott? Måste testa det själv.

Sen satt vi ungefär hela middagen och undrade hur vi skulle ta oss från Vasastan till Cirkus på enklaste sätt, men resignerade till sist inför Stockholms lokaltrafik och beställde en taxi. Då fick vi tid med ett glas vin före Fantomen på operan, som såklart vara tots amaze. Jag blir så rörd när jag är på föreställningar. Tänker jämt att "det här kommer jag aldrig uppleva igen", för så är det ju. Det blir aldrig samma föreställning en gång till, inte riktigt. Och jag kommer inte heller ha råd att gå igen så. Var nervös innan eftersom jag hade köpt lite billigare biljetter och var osäker på hur bra vi skulle se. Vi såg okej, men eftersom det var tomt på de bättre platserna på vår rad flyttade vi såklart dit istället och såg jättebra. Ibland har man tur. Inte så ofta dock, med tanke på min tand.

Okej, vi är alltså på torsdag kväll nu, är ni med? Jag sov hos syrran i Uppsala och sen tog jag tåget tillbaka till Sthlm för att, wait for it... få håret fixat. Denna lyx?! Okej, innan dess köpte jag lite smink och gick alldeles vilse vid medborgarplatsen och satt och fikade på nåt café där alla var extrema hipsters, men nu ska vi fokusera på håret. Därför att OMG MITT HÅR? Såhär: det finns en tjej som heter "detkostarenflaskavin" på instagram och jag har länge avundat stockholmare som kan få sitt hår fixat av henne. Så när jag planerade in min lilla Stockholmstripp så mailade jag henne aslångt i förväg och bönade och bad om att få komma och få mitt lilla fjun omvandlat till Hollywoodsvall.

Och SOM hon levererade?! Har aldrig varit snyggare och kommer nog aldrig bli snyggare heller. Galet säger jag. Ja men titta själva då:







I alla fall så åkte jag från söder med hårnät och hårklämmor, till Solna där jag skulle sova. Åt mat med twittervän och sen åkte vi och mitt hårnät och mina hårklämmor för att festa med några andra twittervänner. Alltså dessa tjejer?! Är så tacksam för twitter och internet som ger mig så många bra människor i livet.

Sen blev jag för full. Det var tråkigt. Särskilt på lördagen som enbart ägnades åt att må galet illa, åka hem till Örebro, läsa Huset vid sjön (usel bok, fantastisk läsupplevelse när man är bakis) och må illa framför mello. Jäklar vad länge man är bakis som 30+?

JAJA ANYHOW. (Förlåt för eoner av text, men jag gör ju för fan aldrig nåt så nu får ni hänga med på Den Gången Jag Hade Ett Liv.)

Idag då? Idag var det auktion där allt blev asdyrt och nån fick med sig min matta som jag hade köpt. Men jag fyndade ett fult furuskåp som ska bli tv-bänk. Det blir förhoppningsvis bra. Sen svängde vi förbi Ikea på vägen hem och köpte grejer till förvaring. Jag har hatat vår hall så länge, så direkt vi kom hem med krokar och skohylla så möblerade vi om och borrade och hade oss. Nu är jag så galet trött men har både hunnit med "renovering" av hall, fantomen på operan och att vara mitt snyggaste nånsin på en och samma helg? Då får man vara trött tycker jag.

Nu ska kvällen ägnas åt ekonomisk ångest due to trasig tand. Kul va?

Mårten Andersson, din fjant.

Hej Mårten! 

Det här skulle man kunna kalla för ett öppet brev om det inte hade varit så töntigt med öppna brev. Nåja, det passar väl dig i alla fall. Töntigt, menar jag. 

Du vet ju vad jag skriver om, eller hur? Din bild som du lade upp på instagram där du fotade din medpassagerare och skrev att det var så typiskt att just du skulle hamna bredvid den fetaste på planet. Jag kritiserade dig för detta, varpå du blockade mig, tog bort bilden och sen klagade på din egen facebook över att det är så synd om dig som inte får skämta om nåt! Eller jo, allt får du skämta om, förutom överviktiga - enligt dig. Det är den mest lättkränkta gruppen i världen! Gud så tråkigt. 

Ja, jag ska inte felcitera dig så jag låter folk läsa själva här. Både ditt originalinlägg och dina ursäkter. Ps. Jag har suddat mannens ansikte eftersom jag inte vill vara en douche. Lite olika det där.

Okej, jag känner att det har blivit två stora missförstånd här som jag i all hast (mitt tåg går om 1 timme Mårten, jag har inte tid med det här faktiskt) ska rätta till. Häng med nu, okej?

1) "Man måste få skämta om allt!"

JA! Jag håller med dig! Några av mina roligaste skämt är pedofilskämt. Men, man får inte skämta om allt alltid och på vilket sätt som helst. Det måste finnas fingertoppskänsla. Och man sparkar inte nedåt. Jag förstår inte hur svårt det ska vara? Man sparkar inte nedåt, det är bara så det är. Vill du driva med dig själv så GÖR det då? Det är okej. Jag som tjock och vit kvinna kan skämta om just det: min kropp, mitt kön och min plats i världen och min hudfärg. Jag kan inte skämta om andras hudfärg eftersom jag har den priviligierade positionen, jag kan däremot skämta om ditt kön eftersom du tillhör en grupp som är överordnad min grupp. Ja, det betyder att du som är vit, rik, hetero, medelålders och man förlorar rätt många grupper som du kan skämta om. Jag förstår att det svider när man nu kanske inte är JÄTTEBRA på att skriva skämt utan behöver all hjälp man kan få. Du kan ju trösta dig med att du, på grund av just dessa egenskaper, faktiskt har kommit så långt som du gjort. Du vet, glidit på en räkmacka. Lite kan man kanske att avstå från att skämta om grupper som feta, judar eller bögar då?

2) "Det var ju bara ett skämt!"

Fast... det var det ju inte? Alltså du har ändå gjort en karriär på det här, så jag blir lite orolig nu över hur det egentligen står till med humorsverige? "Varför sitter jag alltid bredvid den fetaste på planet?" är en fråga, ett påstående, inte ett skämt? Det här hade varit ett skämt: "Jag undrar varför jag alltid får platsen bredvid den fetaste på planet. Han undrar nog varför han alltid får den minsta stolen på planet". Kul? Nä, Kränkande? Ja, rätt så. Men det var åtminstone ett skämt. Förstår du skillnaden? Man ska liksom ha nån slags punchline, nåt som är åtminstone lite oväntat eller ger en möjlighet till skratt. Vi tar ett exempel till för säkerhets skull.

"Mårten Andersson är töntig" - återigen ett konstaterande, inte ett skämt.
"Undrar vad som har mest issues, Vogue eller nån som frivilligt dejtar Mårten Andersson" - här var det ett skämt. Förstår du skillnaden nu?

Behöver skämt alltid vara roliga då? Nej absolut inte. Jag menar, jag har sett klipp från dina shower. Det är uppenbart att man klarar sig utan att vara rolig. Men man ska inte kränka nån i sina försök att hitta på nåt kul. Det är sånt man helt  enkelt inte gör. Man åker inte buss naken, man kissar inte i poolen, man slår inte kvinnor, man pratar inte i telefon i tyst kupé, man sparkar inte nedåt. Vissa av dessa saker vet du säkert redan, andra är vi många som ser att du behöver påminnas om.

Du säger att du skapar ett VI genom att driva med tjocka. Ja, för att peka på en som är annorlunda (titta, han är tjock), och säga hur man själv är normal (jag är inte tjock) och sedan säga att det är ett problem för ens själv (trångt på planet), det har ju ALLTID varit framgångsreceptet för att enas. (Nu är jag sarkastisk och ironisk. Det kan vara rätt roligt ibland i humorsammanhang. Prova det istället för "höhö han är tjock", varsågod ett gratis tips!).

Du säger också att du minsann driver med dig själv hela tiden. Ja... och jag kan skämta om att jag är tjock. Men DU kan inte göra det. Och nu menar jag inte ens ur ett moraliskt perspektiv utan bara, du kan verkligen inte skämta om du tror att "han är tjock och sitter bredvid mig" är ett skämt?

Nä, nu ska jag skynda mig till tåget. Om du mot förmodan läser det här och tröstar dig med att "men vem är hon att säga nåt, jag har faktiskt en karriär som komiker och massor tycker att jag är rolig" så vill jag bara påpeka att massor röstade på Trump, massor röstade på Hitler, massor röstar på SD och massor tycker att ananas på pizza är en bra idé. "Massor" är sällan särskilt bra. Ungefär som dina "skämt" alltså.

Puss puss!

Varför assisterad befruktning för singlar är en sjukt viktig fråga.

För knappt två år sedan skrev jag om hur förödande det är för heterokvinnor att bilda familj och bli kära. Eller i omvänd ordning då. Det kan du läsa om du klickar här. Jag tänkte på det häromdagen när jag läste någon som ifrågasatte hur rimligt det egentligen är att lägga pengar och resurser på assisterad befruktning för singlar. Jag skulle vilja säga att det är oerhört viktigt.

Jag skrev ett långt inlägg först, med hänvisningar till avhandlingar och studier, men jag är sjuk och lyckades inte göra det stringent så här kommer en förkortad version som ändå säger allt:

- Män är ofta idioter. Ibland farliga idioter.
- Genom assisterad befruktning blir förhållanden med män inte nödvändiga för att bilda familj.
- Detta tvingar förhoppningsvis i längden män att bete sig bättre, när deras roll i familjebildandet inte längre är nödvändigt.
- Om män ändå inte skärper sig så har vi i alla fall en möjlighet för kvinnor att säga fuck you krävande kärnfamilj som bara gynnar mannen och bidrar till psykisk ohälsa och osäkerhet hos kvinnan.
- Kvinnor kan styra sitt eget liv och behöver inte förhålla sig till en man.
- Yay för att göra män överflödiga.

Ja, typ så.

Nån slags blogg

Det är mycket i livet, då blir det lite här. Och så har jag legat av mig också. Använder twitter och instagram mer, och lilla bortglömda bloggen allt mindre. Men jag vill ju hålla liv i denna min offentliga dagbok. Jag älskar ju att läsa tillbaka i mitt liv som jag kan göra när jag uppdaterar flitigt här. Men så är det ju det där med att komma till skott också, och det kan inte påstås vara min styrka. Tvärtom faktiskt. Jag antar att jag skulle kunna fokusera mer på att skriva om saker som händer i världen i stort och mindre om mitt lilla liv, eftersom allt inte går att skriva om. Men världen i stort... den är ju så jävla korkad? Och jag har börjat bli trött på allt tyckande. När jag, tyckaren numero uno, börjar bli trött på tyckande, då vet man att det fan är illa?

Jag drömmer mig bort till sandiga stränder och lata dagar vid poolen. Jag vill så gärna resa bort i sommar men både plånbok och miljösamvetet säger nej. Men... men... nej. Och ändå så kan jag inte låta bli att surfa på resor hela tiden. Försöker tänka på sommarstugan istället och åh så jag längtar dit. Men det blir inte samma ändå såklart. Här kanske det är 10 grader i juli, det har ju hänt förut.

Jag vet inte, jag är väldigt uttråkad och trött på mitt liv men kan - trots alla jävla peppiga instagramcitat - faktiskt inte göra ett skit åt det.

Jaha, det här blev ju muntert. Nu får jag surfa på resor för att muntra upp mig själv.

Tentaplugg ändå...

Man glömmer lätt bort hur tråkigt det är att plugga till tentor. Jag sitter och sjunger svaren för mig själv, pratar på dialekt och rimmar för att inte somna när jag försöker lära mig vad en processors roll är och vad fan en relationsdatabas är. Det är så jäkla tråååkigt. Jobben jag tänker att jag kan söka sen känns kul, men detta nördande i en dators insida? Nej. Inte kul alls. 

Två tentor på fredag. Håll era tummar för mig så är ni snälla. Inte för att jag ska klara den, utan för att jag inte ska dö av tristess innan dess. 

Livet som hundägare

Nu har vi haft hund i tre månader och är således EXPERT på hundägande. Ni vet, precis som att föräldrar som har haft barn i ett år vet exakt allting om föräldraskap? Såna är vi nu! Vill ni veta vad jag har lärt mig?

Först och främst kan jag väl säga att jag tror att vi har haft väldig tur med den hund vi fick (köpte men ja ni fattar). Hon passar så bra in i vår familj och är inte så "hundig" om ni förstår hur jag menar? Inget dreggel, ingen päls som fäller (mer om det senare), inget vältande av grejer eller ätande av skor eller så. Det är vi tacksamma för! Obs att vi fattar att det kan ändras också. Hon är nio månader, unghundstiden is comin.

Saker som har varit enklare än förväntat:

- promenaderna. Ja, vi får tjata på barnen ibland för de korta kissrundorna som de sköter, men jag tycker att det funkar bra. Sen, visst, Bibi är inte jätteförtjust i jättelånga promenader och dessutom är hon mörkrädd. Det är klart att det blir enklare då.

- lämna ensam. Hon får stanna i Noas rum eftersom det är där hon sover på nätterna och där ligger hon tyst och lugn på sängen tills vi kommer tillbaka. Max har hon varit ensam tre timmar och det har fungerat fint. Det här var jag nervös inför eftersom jag har börjat plugga och är borta på föreläsningar, men allt har funkat finfint.

- passa in i familjen. Jag har aldrig haft hund. Jag tänkte att det skulle bli väldigt mycket husdjur, men hon känns mer som en familjemedlem. Till och med så pass att Majken blivit svartsjuk som på en lillasyster. "Ni bryr er bara om Bibi!". Jaja, det har gått över,

Saker som varit jobbigare än förväntat:

- Pälsskötseln. Det tovar sig och vi borstar. Och borstar. Och borstar. Badar och har balsamspray och gör alla rätt i boken men ändå fick jag stor utskällning av trimmaren pga för många tovor när jag var där häromdagen. Å andra sidan klippte hon min fina lilla rufsiga hund så att hon nu ser ut som Fåret Shaun, så det var inte jättekul för nån av oss det där besöket.

- Andra hundägare. Det var ju ingen chock egentligen med tanke på att andra föräldrar är det värsta med att ha barn, men ändå. Folk. FOLK! Häromdagen var jag ute med Bibi och hon blev rädd för en annan hund (hon är rätt rädd av sig, ja) så jag började gå därifrån samtidigt som jag sa högt och tydligt att hon inte behövde hälsa, vi skulle gå... OCH DÅ FÖLJER DEN ANDRA HUNDÄGAREN EFTER MED SIN HUND??? Sån jävla dum grej att göra. Jag försökte ju lugna min rädda och stressade hund, och han bara gick efter? Vi var på en gräsmatta så han verkligen följde efter oss med flit. Hade jag haft mer sinnesnärvaro hade jag såklart sagt ifrån ordentligt men var helt ärligt lite i chock.

Jag vet inte, men hur svårt kan det vara att låta mig bestämma om min hund ska få hälsa på din eller inte?

Jaja, förutom det så älskar jag att ha hund. Sen visst, det skulle underlätta om hon blev lite tryggare runt katterna så att hon inte följde efter mig exakt överallt. Ofta är hon så nära mina fötter att jag inte ens ser henne för vänder jag mig om så följer hon efter. Lilla lammungen min.