Ändrade (res)planer

Okej, så kommer ni ihåg att jag pratade om att bila genom Frankrike ner till Italien och byta bostad och stanna i Paris och allt möjligt? Well, jag kan väl säga att det nog är lite mer än vad vi kommer klara av. Man ska inse sina begränsningar skoja bara. Vi inser ICKE våra begränsningar. I såna fall hade vi inte satt våra barn i en bil öht. Men vi har i alla fall begränsat oss. Och det, ska ni veta, det är svårt för mig.

Så nu är planen såhär istället. Givet att jag kan få semester som tänkt och att vi hittar en ny bil som orkar med att bila och och och. Ja, ni fattar. "Mamma, jag tänker inte ens hoppas för jag vet hur jobbigt du tycker det är när vi blir besvikna" sa Emmy när jag sa "kanske kanske kanske kan vi åka".

Just ja, planen. Såhär:

Åka mitt i natten från Örebro och klämma 12 h i bil ner till Berlin redan första dagen. Detta är inte min idé, vill jag gärna påpeka, utan min käre make är övertygad om att det kommer gå bra. Nåja, vi körde ju Örebro - Hamburg i ett svep när ungarna var betydligt mindre så helt omöjligt ska det väl inte vara.

Dag två: en mycket kortare sträcka. Nämligen Berlin till Prag. Ca fem timmars körning, vilket innebär att vi kan vara där tidig eftermiddag. I Prag strosar vi, äter stekt ost, dricker nån billig öl och sover kvar över natten.

Dag tre: nu blir det mycket bil igen. Prag till Gardasjön tar ca nio timmar att köra. Men vi tänker att åker vi tidigt på morgonen så finns det gott om tid för lunch och stros i Salzburg och glasspauser på vägen. Sen anländer vi till Gardasjön på kvällen.

Och där är vi en vecka. Besöker Verona, badar i pool, åker till Venedig över dagen. Läser förhoppningsvis många böcker, dricker gott vin, äter goda ostar och frossar i pizza, pasta och italiensk glass. Badar i sjön också såklart, och med största sannolikhet blir det ett besök på Gardaland, nöjesfältet.

Sen då? Hemåt? Den oerhört trista sträckan när man ska TILLBAKA? Well, vi funderade på att åka till Paris och eurodisney osv, men det hade blivit stressigt. Vi hade fått klämma in det för att få det att funka. Och då åker vi hellre dit på en egen semester istället. Så för att slippa en miljard timmar i bil till så tänkte vi ta biltåg från Verona till Hamburg, och sen köra därifrån hemåt.

När jag var liten bodde min mammas bästa vän med man i Skåne. Vi kunde alltså alltid övernatta där på väg till/från våra bilsemestrar i Europa. Jag har ingen sån bästa vän i södra Sverige med ett stort hus som får plats med en hel familj på fem personer. Så vi får nog bara kötta på. Köra Hamburg - Örebro med gnälliga barn och hoppas att de inte helt tröttnat på godis, ipad och läsk.

Ja, typ så är nya planen. Varför jag lägger så mycket tid på att planera en sommarsemester som kanske inte ens blir av, såhär drygt sex månader i förväg? För att det är bland det bästa jag vet. Seriöst, jag njuter något så oerhört av det här. Kolla resvägar, leta hotell, planera, drömma. Älskar!

Men ja. Jag borde kanske fokusera lite mer på att städa inför nyår. Plocka bort julgranen inför nyår (annars kommer vi inte ut på balkongen för att se fyrverkerierna), jobba mer på skolarbetet vi har över jul, förbereda efterrätt till nyår. Städa generellt. Umgås med barnen. Såna grejer.

Fast jag trivs bättre här, framför datorn. Luktandes på blommorna jag ser på bilderna från alla italienska bondgårdar jag vill bo en vecka på.

Om det orättvisa i relationer.

Jag började skriva på ett långt och invecklat inlägg om vänskapsrelationer och maktbalansen i dem. Hur status påverkar vad som är okej att göra och för vem. Men det blir så långt och invecklat och komplicerat, och så är jag rädd att någon som jag tycker om ska tro att jag skriver om just dem och att de ska bli sura. (Det gör jag inte!)

Men sammanfattningsvis kan jag väl säga att som känslomänniska är det svårt att navigera i den här världen. Det känns som att folk ska få bete sig lite hur som helst, men den som blir sårad och ledsen är den jobbiga. Det är okej att subtilt frysa ut eller ignorera eller "glömma bort", men blir man sårad över det så är man den jobbiga. Den krävande. Jag känner igen det från hela min uppväxt och jag ser det gång på gång nu med barnen också. Men, poängen jag aldrig orkade göra är denna: det är okej med känslor från de som har hög status i relationen. De kan få bli sårade, eller upprörda, eller ledsna - och då är det befogat. Det är när det är den med låg status som blir känslosam som problem uppstår.

Jag tror inte det här är något som de som har hög social status reflekterar över. Jag tror absolut inte att det är medvetet uträknat på något sätt. Jag är övertygad om att de tycker att det är helt rimligt att bli ledsen över de saker de blir ledsna över, och lite orimligt när nån annan blir ledsen. Och varför skulle de inte? De har ju ofta ett gäng vänner som bekräftar denna uppfattning - eftersom det är så de också ser det. Det faller sig automatiskt tror jag. Vi är nog skapta så, att vi liksom "köper" en uppfattning eftersom den kommer ifrån någon vi respekterar. Och nu pratar jag inte om ren mobbning eller utfrysning eller utstuderade elakheter. Sånt finns också, och det är väl egentligen samma gruppdynamik som ligger bakom där. Men jag pratar inte om övertydliga exempel som: "Jaha, blev du ledsen när vi slängde dina kläder i duschen? Vad taskig du är som säger att det var mobbning, nu blir ju Josefina jätteledsen eftersom hon tyckte det var ett roligt skämt. Be om ursäkt till henne!".

Det jag pratar om är att maktbalansen i vänskapsförhållanden sätter upp spelregler. Och att det sällan är tydligt för den som faktiskt bestämmer spelreglerna. Jag menar inte på något sätt att de med mer makt i en relation är dåliga personer eller manipulativa eller ens medvetna om det. Det är inte det jag säger. Det har ingenting med dem som personer att göra, utan enbart om relationsdynamik. Jag tror inte ens att det kanske går att ändra på ens om man skulle vilja och försöka? Så om du läser det här och nånstans känner att "jag kanske är en sån som har starkt socialt kapital i förhållandet till mina vänner" - lugn. Jag menar ingenting negativt om dig som person, jag lovar.

Jag pratar om oss andra som ofta famlar oss fram och försöker förstå varför x var okej för y, men inte för mig? Och varför blev det helt plötsligt MITT fel att det blev dålig stämning, för att jag blev sårad av z? Vi som aldrig riktigt "fattat" hur man är en vän på rätt sätt. Och som heller aldrig kommer kunna fatta. För det finns inga fasta regler att förhålla sig till. Är det okej att bjuda 4 av 7 kompisar på kalas? Tja, det beror helt på vem som gör det. Fick man eller fick man inte vara vän med kompisens ex nya tjej? Återigen: det beror på vem som är det. Det finns inga fasta regler, inget tryggt att förhålla sig till om man tycker det är svårt. 

Jag tror att antingen fattar man sånt här, eller så gör man det inte. Och det beror i sin tur på att antingen är man en person med naturligt hög status i vänskapsrelationer, eller så är man det inte. Och även om detta kan fluktuera mellan grupperingar och relationer, så finns det någon slags grundplåt att bygga på. Och den, kära vänner, den tror jag att man föds med. Vi andra, som föds famlande och osäkra och förvirrade - vi får helt enkelt bara acceptera att "livet är orättvist" även, kanske i synnerhet, gäller relationer.

(Nu blev det här trots allt oerhört långt, invecklat och även möjligtvis väldigt självömkande och det var inte meningen. Det är bara tankar jag burit på sen länge, som aktualiserats på grund av att jag har barn som mer och mer måste hantera "vuxnare" relationer.)

God jul!

Woop woop!

Ja nä men jag har ju gått och fått jobb! Det var kanske oändligt mycket enklare att få jobb än jag trodde? Jag som skulle plugga vårterminen också får byta kurslitteratur mot kontor och mjukisbyxor mot kavaj.

Skoja bara. Kommer ej ha kavaj.

Skoja igen. Drömmen är en blå sammetskavaj. MEN de ser sällan lika chicka ut på mig som på Cate Blanchett.

Jaja. Jobb! Systemutvecklare! Konsult! IT-företag! Nu jäklar smäller det!

(Det smäller inte förrän 1 februari vilket ger mig gott om tid att leta reda på den perfekta blå sammetskavajen.)

Rookiemisstag

En av de viktigaste reglerna inom föräldraskapet är denna: BERÄTTA ALDRIG PLANER I FÖRVÄG!

Okej, vissa barn måste såklart förberedas och så vidare, men annars är det så jävla dumt att säga "sen tänkte vi göra x" eller "vad sägs om att hitta på y ikväll". För mer ofta än sällan kommer nåt i vägen. Nu pratar jag inte om stora saker som t.ex. "vi tänkte åka till Grekland i sommar?" för jag menar, säger man så fattar man ju själv att det måste bli av. Nej, jag menar saker som "ska vi kanske åka pulka i parken ikväll nu när det har snöat?".

Ja, det kanske var så att jag kom med den idén idag. Och ja, det kändes som en bra idé i förmiddags när världen var vintervit och snön föll i drivor och allt var så vackert.

Sen came the slask. Och nu är det snöblandat regn och blött och blä och NU vill jag ju för fan inte åka pulka? Det skulle ju vara pudersnö på träden, inte smält snö i skorna. Så vi ställer in, för är det något jag inte behöver såhär veckan innan jul så är det dunderförkylning och sur familj som fryser. Men! MEN!

Varenda jäkla gång man ställer in något så är det alltid nån som blir ledsen. Nån som fortfarande vill åka pulka. Eller vad det nu kan vara. Och det irriterar mig att jag efter 12,5 år som förälder LIK FÖRBANNAT gör samma misstag gång på gång. Hur många gånger har vi inte försökt locka med barnen nånstans med "det finns ponnyridning där", för att när vi kommit fram få inse att det är inställt/slut/hästarna är för trötta? (Det är ingen retorisk fråga. Tre gånger har vi gjort EXAKT den grejen med Majken, som inget vill hellre än att rida. Bra föräldraskap att ge henne tre såna dunderbesvikelser innan hon ens var sex år.)

Nu är inställd pulkaåkning inte världens största grej, men det är mer själva grejen. Hur svårt ska det vara att hålla käften om planer tills man är 100% säker på att de blir av? Tydligen jättesvårt.

The crown

Jäklar i min lilla låda hur fort jag klämde säsong två. Tyckte den var mycket bättre än säsong ett. Älskar att jag kan googla precis allting jag undrar över eftersom de finns på riktigt. Jaha, finns det belägg för att drottning Elizabeth faktiskt var avundsjuk på Jackie Kennedy? En halvtimme på google senare: oj oj, var Philip nånsin otrogen eller inte?

Ja men nej, jag vet väl att det inte är en dokumentär. Och jag vet att allt knappast är googlingsbart. Men det är ändå en sån njutningsbar serie. Och nu är den slut.

Downton abbey, bomb girls, land girls, call the midwife, the crown - har ni tips på andra serier i samma stil så säg gärna till. Vill helst ha brittiskt och historiskt, gärna nittonhundratal.

Och åh, Claire Foy! Är lite kär. Kolla en video med hur hon pratar och är i vanliga fall så framgår det verkligen vilken rollprestation hon gör.

Jaja. Det var säsong två det. Underbart är kort när man bingetittar.

Och så hände det sig på den tiden...

...att jag TILL SIST fick min adhd-medicin. Jag tröttnade till sist på att bara vänta, så jag började skicka meddelanden via mina vårdkontakter VARJE dag ("var är min medicin/när får jag min medicin/hur länge till ska jag behöva vänta?"). Jag kontaktade patientnämnden, ringde och sökte klinikchefen, min man sökte klinikchefen, jag tog kontakt med mina före detta kollegor som är landstingsråd... och helt plötsligt så fick jag en läkartid. Idag, sådär tre månader sen "allt var klart" och nån bara skulle skriva ut ett recept.

Jag förstod inte riktigt varför jag skulle träffa en läkare igen, men det gjorde jag. Och han tittade i min journal och sa "men här står det ju att din läkare skulle ha ringt dig förra veckan och satt in dig på concerta?". Jag sa att eh nä, det har ju inte hänt. "Nej hon kanske glömde det". PROFFSIGT! Och sen sa han "Jag fattar inte varför hon skrivit att du ska börja med concerta när du själv bett om elvanse eftersom det är bättre för de med ångestproblematik? Det är klart du ska ha elvanse." och sen gick jag därifrån med ett recept. Eller ja, receptet skickas ju automatiskt till apoteket, så jag gick dit och pyntade 740 kronor och nu har jag medicin!

Det är fortfarande uselt skött såklart. Man ska inte behöva vänta så här länge och man ska inte behöva bråka såhär mycket, och jag hade nästan nästan gett upp. Dessutom så är jag orolig för hur krångligt det kommer bli att få en doshöjning eftersom den här läkaren jag träffade idag tydligen bara var vikarie.

MEN!

Idag tänker jag skita i det och all oro över eventuellt krångel, och bara fokusera på att efter nästan nio månaders väntan och krångel så har jag min medicin. Äntligen!

(Ifall nån potentiell arbetsgivare som jag varit på intervju för googlat mig och hittat hit och tänker "jaha har hon adhd, då...", betänk då att jag hade adhd när jag gjorde alla sakerna som står på mitt CV, men omedicinerad. Jag hade adhd när ni träffade mig för intervju och (ev.) gillade mig, men omedicinerad. Tänk bara vad jag kan åstadkomma nu när jag får rätt hjälp för mitt funktionshinder som jag hittills har hanterat med hjälp av hög intelligens och stora ansträngningar. Det ni!)

Tillbaka från andra sidan

Tentan är över. Det är som vanligt bara att vänta på att den ska bli rättad och tills dess gå omkring i ett vakuum. Schrödingers katt had nothing on me. Men i alla fall så är det redigt med lättnad i den här kroppen nu ska jag tala om för er. Tills eventuell omtenta då.

NOG OM TENTAN tänker ni, och jag förstår er. Så moving on.

Men eftersom jag har pluggat till nåt jag inte får nämna så ligger jag efter i mitt julfilmstittande. Varje år måste jag se:

Ensam hemma (första räcker)
Ett päron till farsa firar jul
It's a wonderful life
Miraklet på 34th street
Elf
Tomten är far till alla barnen
Love actually

OCH SÅ MASSA SOM JAG HAR GLÖMT men säkert kommer på ca 5 sekunder efter jag postat det här inlägget.

Jaja. Ingen stress. Bara att ta på sig mysbyxorna, plocka fram lussebullarna och sätta sig bekvämt. Let's do this!

It's the most wonderful time of the year.

Eller ja, det skulle ju vara det om adventstiden i år inte kidnappats av två saker.

1) Fjärde advent är på julafton = USELT! Det känns som att jag förlorat en hel veckas pynt, bak, godisverkstad, julklappsplanering. Det blir både stressigare och mindre tid till njut. BUUU!

2) Tenta. På torsdag går den av stapeln och fram tills dess kommer jag inte kunna ägna mig åt jul alls. Eller okej, i lördags köpte jag julklappar och vi julpyntade. Och idag kanske vi bakade lussebullar samt hade gäster. Men jag känner mig stressad. Jag borde hela tiden plugga istället för att hålla på med julidyll och det FÖRSTÖR JU!

Kan en tjej få leva eller? Kan en tjej få leva i ett vackert vinterland fyllt av lyckliga barn, knäck, lussebullar, snö och jultindrande? Eh nej. Det är jävligt tydligt att jag inte kan.

(Har jag sagt att jag hatar tentor?)