Det finns så mycket att säga. Om hur nån med ständig ångest hanterar coronaviruset, om majkens födelsedagsfirande som innebar ett pyjamasparty för alla tjejer i klassen vilket innebar att det sov sex nioåringar i vårt vardagsrum inatt. Eller om nu när våren är på väg så vågar jag inte glädjas, eftersom det var vår hela vintern och det bara påminner mig om att klimatet är kört och allt är för sent.
MEN! Nu orkar jag fan inte med mer ångest. Det snurrar ju konstant i huvudet, så nu tänker jag fokusera på nåt som OCKSÅ ger mig ångest, men på en mer löjlig och onödig nivå.
Såhär: vi har ställt upp pingisbordet på jobbet igen. Vilket innebär att vi spelar pingis. Sjukt att det blev resultatet av ett pingisbord i kontorslandskapet?
I alla fall så är ju såklart alla unga killar svinbra på pingis. Alltså verkligen svinbra. Sjuk grej detta, men ALLA killar har spelat massa pingis? Jag kan liksom inte komma ihåg när jag spelat pingis öht? Nån gång på gympan kanske. Några gånger utomlands, på nån camping eller liknande kanske. Men killar? De levde tydligen genom pingis hela skoltiden? Kanske är det därför så många tjejer aldrig spelat pingis, för att de pingisbord som fanns i närheten var paxade av bröliga tonårskillar?
I don't know. Jag vet bara att jag är väldigt dålig på pingis och det är så jävla pinsamt. Det är klart att det är löjligt att tro att jag som är en (snart) 36-årig trebarnsmorsa ska vara nåt pingis-ess? Men det är också en grej med att vara tjock: så fort jag är dålig på något fysiskt så är jag rädd att folk ska tänka "såklart, hon rör ju aldrig på sig den tjockisen". Men så är andra tjejen på kontoret också lika dålig som jag, men då blir det jobbigt för att "tjejer kan ju inget". NI FATTAR!
Så två helger har jag tagit med Noa och tränat på pingis. Alltså inte bara för att bli bättre, jag tycker ju att det är genuint jättekul att spela såklart. Men det är så fruktansvärt jobbigt för mig att vara usel att jag inte kan hantera det. Jag behöver inte bli bäst (hahaha, som att det ens vore en möjlighet), men jag vill inte vara så usel att de andra ska behöva spela sitt sämsta för att anpassa sig. Jag vill att de ska kunna spela som vanligt (nästan iaf) och inte känna att det är jobbigt när jag närmar mig pingisbordet.
Absolut, jag fattar att mycket av det sitter i mitt huvud. Men jag tänker på den omvända situationen: att ett gäng yngre tjejer älskar att spela pingis ihop och så kommer den medelålders mannen lunkandes typ varje gång och frågar "får jag vara med", och de kan inte säga nej.
Gud, det har fuckat SÅ mycket med min självkänsla att jobba med massa unga killar. Jag går omkring och känner mig som en fet pensionär konstant. Det är själadödande. Alltså no shade on them, de är alla jättefina och inbjudande och snälla.
Men det är ändå pinsamt att vara så kass som jag är. Så. Jäkla. Pinsamt.
