Vi med Riktiga Problem

Om dryga två veckor åker ju jag och Noa till Edinburgh (Kommer jag nånsin sluta tjata om detta och även påminna om att det var hans mors dag-present till mig, aka jag har den bästa sonen i världen, aka jag är inte en så oäven mamma? Nej.) och jag längtar massor! Är det problemet? Självklart inte.

Det är inte heller ett problem utan en fantastisk MÖJLIGHET att det finns ett Primark där, för är det något jag älskar så är det denna lågpriskedja med fantastiska kläder och gullig heminredning. Är jag djävulen för att jag handlar där? Ja, antagligen. Men snälla låt mig ha detta.

Så vad är problemet kanske någon undrar nu? Well, för att förklara det behöver vi hoppa tillbaka till i somras, då vi i Marseille besökte Primark (för andra gången på resan, första gången var i Hamburg) och jag upptäckte att de inte bara hade billiga behåar, de hade billiga behåar... wait for it... I. MIN. STORLEK.

Och! Det slutar inte där! De billiga behåarna i min storlek var bekväma! OCH DET SLUTAR INTE DÄR! Jag fick en snygg hylla av dem också. Alltså the boobs are boobing. 

SÅ VAD ÄR PROBLEMET? förstår jag att folk (lol, har ju inga läsare kvar) nu frustrerat väser fram mellan sammanbitna tänder. 

Well. Det fanns bara EN av den absolut bästa behån. Den som gör brösten jättesnygga OCH är bekväm. Jag köpte visserligen fem behåar - för vem skulle inte göra det om de kostar 100-200 kronor istället för 500-800 kronor (ja, jag är seriös), men bara en var The Holy Grail Of Bras. 

Så naturligtvis vill jag nu, när jag har chansen att besöka min religions kyrka (alltså Primark) igen, köpa på mig fler av denna mirakelbehå eftersom jag förväntar mig att en bh som kostar en hundring inte direkt kommer orka hålla upp 5 kg bröst (gissning utifrån hur det känns i mina axlar varje kväll) i all evighet. 

Men tänk om de inte har just den behån i just min storlek inne? Sannolikheten för att det ska hända är väldigt låg faktiskt. Så såg jag att Primark nu har sån där "click and collect", dvs köp online och hämta i butik. Perfekt! Men nu måste jag ju se till så att uthämtningen matchar de få dagar som vi är i Edinburgh.

(insert paus för att jag kollar upp hur detta funkar egentligen)

Well, så det visar sig att man tydligen kan välja dag man ska hämta paketet? Så då har jag skrivit hela det här inlägget i onödan eftersom problemet är löst? Well, nu får det vara så här. Det blev en plot twist på slutet! How very modern spänningsromansförfattare av mig. 

Jahopp, det var det!

 Det är inte helt lätt att hantera att den bästa tiden i ens liv är slut och över. Jag älskade att ha småbarn. Jag visste redan då att det var den bästa tiden och försökte desperat få tiden att gå långsammare - men lyckades uppenbarligen inte. Och innan någon tänker att jag har gjort hela min identitet till att Vara Mamma så kan jag säga att jag tamefan varit bättre än de allra flesta på den fronten. Har alltid varit väldigt mån om att ha ett liv som Ellen, inte bara Mamma. MEN DET SPELAR INGEN ROLL!

Jag känner mig ändå så oerhört deppig vid tanken på att ungarna är på väg att bli vuxna. Noa flyttar hemifrån nu i veckan, Emmy tar studenten i vår och Majken... ja, Majken kanske blir kvar hemma länge. Men en tonåring som bor hemma är liksom inte samma som hela huset fullt med barn. I somras spelade jag badminton med Majken i stugan och så slogs jag av tanken att även hon kommer växa upp och ifrån oss snart. Och vad ska vi göra hela tiden då? Att läsa en bok i lugn och ro är nice, men ska jag läsa 20 böcker om dagen eller VAD SKA JAG TA MIG TILL?! Jag har skaffat mig en hobby - flera till och med - och jag har vänner och bekanta men inget av det går ju att jämföra med att ständigt ha barnen att umgås med och göra saker med. 

Jag förstår liksom inte vad poängen med livet ska vara framöver? Jag vet att det låter löjligt och deppigt och det är inte så att jag ser allt i svart, det känns bara som så mycket tid? Resa? Ja, jo - men klimatkrisen förhindrar ju att åka jorden runt och hur många gånger kan man åka till Frankrike? (Ok, oändligt många).

Men liksom, ska jag skaffa en häst? Ska jag skaffa en karriär? (Lol, nej). Ska jag bli en sån där hemskt tråkig person som helt plötsligt börjar springa maratonlopp och sen låter sitt liv kretsa kring det? Köpa ett hus på landet och börja sylta och safta? JAG. VET. INTE!

Jag kommer överleva (hoppas jag), men det är fan jobbigt att vara 40 (ok då, 41) och känna att min bästa tid har varit. Jag har ingenting att se fram emot. Inga milstolpar i livet kvar. Och nej, vi ska inte skaffa fler barn hur frestande det än är. 

Nä men det blir väl att börja dreja och vänta på barnbarn då. Cool och hipp 40-åring!