Enligt Ellen

Veckans meny.

2012-01-29T20:46:00.000+01:00

Måndag: Laxburgare med aioli och rödlök
Tisdag: Kyckling Garam Masala (för det blev aldrig av att vi åt det i veckan som gick).
Onsdag: Spagetti med linssås.
Torsdag: Tomatsoppa med ris och fetaost.
Fredag: Tacos
Lördag: Kycklingfilé fylld med pepparost, pommes frites och sås till.
Söndag: Lasagne med squash istället för pasta.

Jag älskar middagar men hatar luncher. Lunch är typ djävulens påfund tror jag, näst efter strumpbyxor som hasar ner i grenen då. Nu när jag är hemma med Majken/jobbar hemifrån är det ännu svårare med luncher. Eller rättare sagt, det VAR svårare med luncher. Nu har jag insett att jag gillar inte lunch, så jag skiter i det. I alla fall i lagad sådan. Istället äter jag två tunnbrödsmackor med salami (för att tunnbrödsmackor är typ det godaste någonsin) och är nöjd med det.

Lite måste man göra det enkelt för sig. Det är svårt nog att komma på god mat en gång om dagen.

"Och sen ska man liksom ta det här benet och sparka UTÅT och"

2012-01-29T19:54:00.001+01:00

Kom hem från Capoeiran ikväll och skulle visa maken en dubbelsnurrspark. Det heter det självklart inte, men det är liksom det man gör. Man sparkar med båda benen (dock inte på samma gång) och snurrar ett helt varv. (Självklart höll jag på att ramla, för när man ska visa upp något går det ju alltid dåligt. Men ändå.)

Om någon för ett halvår sedan hade sagt till mig att jag skulle älska att åka till en gympasal och svettas och sparka och springa och huka varje söndagskväll så hade jag skakat på huvudet och tyckt att de var galna.

Men här är jag. Varje söndag åker vi in till stan, med Veronica Maggio i bilens högtalare, och så sparkar vi och duckar, hukar och springer i en lånad gympasal. Och älskar det.

Tro det eller ej.

Pöss!

2012-01-29T10:13:00.000+01:00

Ja men ni vet, jag brukar ju säga att de flesta är idioter. Och kanske det beror på att jag hänger mycket på Familjeliv, och läser tidningarna för ofta. Men ändå. Jag tycker nog att de flesta är idioter ändå. Sorgligt nog.

Men läsarna av den här bloggen är så förbannat vettiga. I alla fall de som kommenterar. Diskussionen som har pågått i kommentarsfältet ett par inlägg ner är bevis för det. Och jag är så sjukt glad över att få umgås med några av de skarpaste hjärnorna en hel helg om några veckor.

Så tack för att ni här inne ger mig hopp om mänskligheten. Tack för att ni har svar på tal och något innanför pannbenet. Tack för att ni är roliga och har koll på tv-serier och skäller på mig när jag skriver fel. Tack för att ni läser, helt enkelt.

Jag slipper nästan helt och hållet idiotiska kommentarer. Med tanke på vad jag skriver om, och hur jag gör det, är det rätt otroligt. Många av er kanske tycker att jag är dum i huvudet, men i såna fall säger ni det inte. Tack för det också.

Eh ja. Har vi nått second base nu?

Nähe?!

2012-01-27T16:15:00.000+01:00

Det BLEV idyll! Fick ungefär 50 kommentarer om vilken fin vagn jag har, och nästan lika många om hur söta och härliga ungar jag har. Jag bara nickade och tog emot, för att spara inom mig tills nästa gång de bråkar inne på Ica.

De köpte varsin ballong, som ni ser på bilden. När vi kom hem var ungefär hälften av heliumet borta från Emmys ballong, och hon tittade lite på den och sa lågmält: Jag skulle nog inte ha valt hajen. Mitt hjärta brast.

Jag klarar verkligen inte av besvikelse. Jag klarar inte av det alls. Inte ens när det gäller saker som man logiskt sett vet kommer hända, inte på något sätt. När mina ungar är besvikna kan jag inte låta bli att försöka ändra världen åt dem. Jag vill vända och köra tillbaka till stan och köpa en ny ballong. Jag vill ta ner månen, jag vill få alla att älska dem, jag vill göra så att de aldrig någonsin igen behöver bli besvikna.

Alla andra känslor är jag okej med. Men besvikelse är min absolut största akilleshäl. Fy fan.

Verkligheten vs. fantasin.

2012-01-27T13:39:00.003+01:00

Så fort Majken vaknar ska jag ta mina barn och vad som tidigare var innehållet i deras sparbössor, och åka upp på marknaden på stan. I tanken så kommer vi strosa runt och titta på saker, köpa en ballong eller två och till slut handla marknadsgodis under mys och prat.

I verkligheten så kommer pengarna vara slut efter fem minuter, och sedan kommer de vilja åka upp hela barnbidraget i små skrangliga karuseller medan jag står bredvid och fryser.

Men ni vet ju vad de säger? Det är tanken som räknas!

För övrigt.

2012-01-27T09:08:00.003+01:00

Så kräks jag på de senaste dagarnas (twitter)debatt om vem som är en bra feminist. En god feminist. Vem som ska få kallas feminist. Särskilt, verkligen särskilt, när det kommer från människor som föraktar det som gav kvinnorna möjlighet att komma ifrån hemmen och skaffa sig en egen försörjning.

Det kanske gör mig till en likadan person förresten? En som delar in i dåliga och bra feminister? Jag hoppas inte det, för jag tycker att man kan vara feminist på det sätt man vill, så länge man har jämställdhet som mål. Sen kan man vara komplett jävla dum i huvudet som feminist också, så klart, och i mina ögon är man det om man kastar skit på förskolan; en av de viktigaste sakerna vi har som borgar för kvinnors självständighet.

Men herregud, vad är väl ändå egna pengar och möjlighet att lämna "familjeförsörjaren" ifall han spöar på en? Dagis. Bara larv.

Suck.

Lite som att dra undan mattan från fötterna.

2012-01-26T21:15:00.000+01:00

Min man bara: "Varför bloggar du så tråkigt? Kan du inte skriva något kul?"

Eh nej, det kan jag inte. För jag får ju inte skriva nästan någonting, för du har satt munkavle på mig, remember? Något tjafs om "integritet".

Larv!

Vad snäll du är mot mamma, Majken!

2012-01-26T10:40:00.004+01:00

Hon är så himla omtänksam min unge. Och jag menar det alltså, ingen ironi här! I morse lekte hon ensam i sin säng så att jag kunde ligga och dra mig i min. Också ensam. Just saying.

Sedan gick vi upp, och hon påbörjade sin dagliga rutin "krypa omkring som en vettvilling i storasyskonens rum och leka med deras leksaker utan att de säger nej". Så att jag kunde få sitta vid datorn och äta frukost i lugn och ro. Uppskattat!

Nu sitter hon på golvet och försöker trä på huvudet ett par av Emmys trosor som råkar ligga där efter kaoset i morse när vi försov oss.

Och det är ju också snällt av Majken, för jag vet inte riktigt var hennes mössa är och vi ska snart åka in till stan.

Och nu blir det mer TV!

2012-01-25T11:56:00.000+01:00

Alla är inte tv-älskare, jag vet. Det är rätt stört och konstigt, men hey - alla får ju ha sina preferenser! Men om man nu är som jag och älskar tv-serier så finns det en mycket rolig enkät att svara på. Så det tänker jag göra. (Den är snodd från Älskade Dumburk.)

Om ni är såna märkliga människor som inte gillar tv-serier får ni väl hoppa över det här inlägget då. Er andra förväntar jag mig diskussion och input ifrån. Okej? Okej!

1. En serie som inte borde lagts ner?

Veronica Mars. Alla kategorier. Det kanske är mer fint och indie att säga Firefly, men jag bryr mig inte. Veronica Mars, helt klart!

2. En serie du önskar att fler tittade på?

Sons of Anarchy, för jag behöver få diskutera vad som händer i den lite oftare. Eller möjligtvis The Office (US), bara för att det är en av världens bästa serier och det finns så många referenspunkter i den som jag vill kunna dela med andra.

3. Favoriten bland de nya serierna för säsongen?

New Girl! Quirky, roligt och smart. Homeland var väl helt okej, men New Girl är bättre.
Förra säsongen (dvs för ett år sedan) var det Downton Abbey. Makalöst bra!

4. Din favoritserie nånsin?

Kalla Fötter (Cold Feet). Jag älskar Veronica Mars (duh!) och har sett alla avsnitt av SATC flera gånger, och är besatt av the Office, men Kalla Fötter var nog min första och största riktiga förälskelse. Jag nästan grät när jag fick dvd-boxen i julklapp för några år sedan.

5. En serie som du hatar?

Prison Break! Nu har det ju självklartklart funnits sämre serier än så (typ alla med en ful man och snygg fru som hamnar i "roliga" situationer pga mannens idioti), men den fick så orimligt mycket uppmärksamhet. Huvudrollsinnehavaren var INTE snygg och hur länge kan man egentligen mjölka "en snubbe rymmer från fängelset"? Alldeles för länge, helt klart! Family Guy är också en hatserie. Jag klarar inte av efterblivna, elaka, tjocka män som ska vara "roliga".

6. Ett favoritavsnitt av en favoritserie?

Oj vad svårt. Eftersom jag är en sucker för musikaler måste jag ju erkänna att jag rågillar Once More With Feeling ur Buffy. Det är väl ett avsnitt som jag verkligen minns sådär, för annars handlar det oftare om scener eller hela serier/säsonger.

7. Sämsta avsnitt av en favoritserie?

Nu blir det Buffy igen. Men sista avsnittet? Så kasst och pinsamt. Den serien förtjänade en bättre avslutning.

8. En serie alla borde se?

Buffy, för att man ska förstå vad den serien har gjort för många nutida serier.

9. Bästa scenen nånsin?

Okej, ni vet ju att jag är besatt av Logan. Men det finns så många scener med honom och Veronica som verkligen träffar på pricken när det gäller ångestfylld och allvarstyngd tonårskärlek. Så jag säger "our love is epic... you know?"-scenen. Alltså den här:

För jag tänker som så att bästa scenen någonsin inte behöver handla om vad som är bäst kvalitetsmässigt, eller sorgligast eller finast. Utan kanske bara om vad man har youtubat flest gånger sedan man såg det. För på något sätt måste man ju avgränsa sig, och då väljer jag att göra det med youtubekriteriet. Gott så.

Andra scener jag minns tydligt är många från Jim och Pams förhållande i the Office. Det är bara att söka på youtube, nästan alla där är favoritscener.

Men jo! Om jag ska vara ärlig så är grodscenen i Ally McBeal en favorit också. Eller, det VAR en favorit. Ni vet, när John Cages groda hoppar omkring på toaletten och till sist blir inslängd i en vägg? Jag skrattade så jag grät åt det.

10. En serie du inte trodde du skulle gilla men visade dig älska?

Sons of Anarchy. Hur kul kan en serie om ett kriminellt motorcykelgäng vara? Eh, alldeles underbar, visade det sig. Buffy var jag väldigt skeptisk till i början också, men det gick snabbt över. Vilken tur!

11. En serie som gjorde dig besviken?

Dexter! Jag gillade spänningen i början, men klarade helt enkelt inte av säsong 2 och slutade titta när vi kom till säsong 3. Det blev för mycket jävla tjafs med "jag har inga känslor", när han helt uppenbart hade det. Jag klarade heller inte av det där genetiska tjafset: att hans problem skulle ligga i generna. Folk som fortsatte att se på serien säger att allt det ändrade sig framöver, men jag har ändå tröttnat.

12. Ett avsnitt du sett mer än fem gånger?

Alla i SATC, Vänner och Kalla Fötter? Ja, vi säger så helt enkelt.

13. Favoritserie från barndomen?

He he. Bevvan. Så klart!

14. Manlig favoritkaraktär?

Nu tror ni att jag ska säga Logan va? Tji fick ni! Jim Halpert faktiskt. Alltså, jag vet att jag framstår som ytlig och platt och långt ifrån uppskattande av de fina kvaliteerna i livet, men jag bryr mig inte. Jim är rolig, charmig, snäll, romantisk och snygg. That's all I need!

15. Kvinnlig favoritkaraktär?

Pam Halpert. Om man säger såhär då: om jag finge gifta mig med Jim och Pam så skulle jag göra det. Bara sådär. Älskar dem. Jag är inte djupare än så.

16. Guilty pleasure-serier?

Americas Next Top Model! Jag dör av pinsamhet när Tyra blir knäppare och och knäppare (med mer storhetsvansinne) för varje säsong. Jag tycker att det är trist och tråkigt att vinnarna är riggade. Men det är ändå makalöst kul att se tjejernas väg mot att bli en modell. Varje säsong!

17. Favoritminiserie?

Räknas Sherlock? Det har ju varit två säsonger, men ändå bara tre avsnitt på varje säsong? I såna fall säger jag Sherlock. Annars gillade jag Married, Single, Other som gick 2011 i Svt. I övrigt kommer jag inte ihåg så många miniserier, så jag har säkert missat någon.

18. Favoritserie som började tidigare än 2000?

Tja, Kalla Fötter blir det väl här också. Annars så var Ally McBeal länge en stor favorit.

19. Bästa cast?

The Office. Den blandningen, dessa komiska genier. Så bra!

20. Favoritkyss?

Åh. ÅH! Så svårt!

Men alltså. Ni vet. Det går ju inte att komma ifrån.

Det får bli Logan och Veronicas första kyss.

Eller möjligtvis Pam och Jims första kyss. Eller kanske när Rachel och Adam blev ihop igen. Eller kanske...

21. Favoritpar?

Ha ha ha. Det här blir ju larvigt. Jim&Pam, Pam&Jim, PJ, P&J. Tja, typ så.
Jag älskar förvisso Mary och Matthew i Downton Abbey också. Och så självklart Veronica och Logan. Och så hoppades jag alltid att Carter och Abby skulle bli ihop igen. Men det finns inget par som är så perfekta ihop som Pam och Jim.

22. Favoritserieavslutning?

Åh. Eh? Vet inte? Jag vill ju inte att serier ska ta slut, någonsin. Och när de gör det så blir jag irriterad och tycker att det var ett dåligt slut. Bara för att. Eller så gråter jag massor och snörvlar, men glömmer slutet rätt fort.

När Sex and the citys sista avsnitt sändes satt jag, mamma och min syster och drack cosmopolitan och tittade. Vi hade skippat vår ridlektion bara för att kunna göra en liten ceremoni av det hela. Så jag minns tillfället, men själva avsnittet var inte särskilt bra. Kalla Fötters slut var vedervärdigt, med Rachels död och allt.

Helt ärligt så har jag nog glömt bort alldeles för mycket. Någon får gärna påminna mig om ni kommer på något riktigt bra slut som jag verkligen borde minnas.

23. Mest irriterande karaktär?

Agent Stahl i Sons of Anarchy. Aldrig har jag önskat livet ur någon så mycket.

24. Bästa citat?

Nej men, det här är ju omöjligt. Helt, komplett omöjligt! Det går inte. Pass!

(Men "oh, look at my wrist, I've got to go" eller "what a crazy random happenstance" från Dr. Horrible är ju sjukt roliga och användbara)

25. En serie du planerar att titta på (ny eller gammal)?

Louie. Jag har inte sett den, men läst mycket bra om den. Så den får det bli!

26. Största OMG-ögonblick?

När Rachel blir påkörd. Jag hoppade en halvmeter i soffan och satt och sa herregudherregudherregud hela tiden.

27. Bästa pilotavsnitt?

Veronica Mars. Serien höll en hög klass redan från början och ändrade inte tonläge avsevärt, som så många andra serier. (Som t.ex. när Carrie pratar med kameran i pilotavsnittet av SATC)

28. Första tv-besatthet?

Första RIKTIGA besattheten var Ally McBeal. Det var väl då jag insåg att det där med tv-serier var ungefär som knark.

29. Pågående tv-besatthet?

The Office. Jag ser med spänning fram emot varje nytt avsnitt, ser om serien då och då och youtubar scener i timmar.

30. Sorgligaste karaktärsdöd?

Rachel i Kalla Fötter. Jag överdriver inte när jag säger att jag grät på jobbet dagen efter. Det var så oväntat, och hon var som en vän. Jag hade levt med henne så länge, så kändes det. Fy fan. Jag kan inte se det avsnittet ensam, utan måste ha min syster med mig. Någon som förstår.

Sådär ja! Det var väl inte så långt? Jaså? Jaha. Som ni ser blir det väldigt mycket Office, Kalla Fötter och Veronica Mars, men det är så jag är helt enkelt. Har jag helt fel? Har jag missat något? Har ni inte sett någon av serierna? Finns det någon som läser den här bloggen som är lika besatt av tv-serier som jag? Låt höra!

Dagens önskan.

2012-01-24T20:23:00.003+01:00

Att klippa lugg och färga håret chokladbrunt.

Det är ungefär som när jag får för mig att köpa byxor: jag VET att det är en dålig idé, men kan ändå inte låta bli att prova. Så står jag där i provrummet och känner mig dum. Och ful.

Tyvärr finns det inga provrum för frisyrer och färg. Däremot kan man hitta gamla bilder på sig själv med lugg och bara näe, inte igen.

Det störda är (förutom att jag inte ser ut mig själv på bilden); är att jag ser ut att vara ungefär 10 år yngre än nu. 2.5 år sedan.

Fan vad jag åldras fort.

"Lämnar ni era krypande barn utan tillsyn?"

2012-01-24T12:59:00.002+01:00

Fråga på familjeliv.

Alla med ett barn bara: "NEJ! Herregud! Jag har alltid ett öga på mitt barn, man vet ju aldrig VAD som kan hända!"

Alla med 2+ barn bara: "JA! Herregud! När ungen röjer runt i storasyskonens rum får jag ju äntligen lite lugn och ro!"

Lite olika sådär.

Inte som jag tänkt mig.

2012-01-24T12:37:00.002+01:00

Idag skulle jag börja översätta en bok, och så skulle jag ta en lunchpromenad med en god vän. Kanske till och med få till en sushilunch.

Istället har jag bakat (väldigt) misslyckade syltkakor med Noa, och torkat snor på Majken, och stekt kesoplättar till lunch och har inte ens kommit ur mysbyxorna än.

När barnen inte har feber, men är krassliga ändå, är det så svårt att avgöra om de ska vara hemma eller inte. Orkar de med skolan? Vill de vara hemma bara för att spela spel och få äta kakor hela dagen, eller mår de faktiskt dåligt? Svårt. Feber är så definitivt liksom. Pang, bom, stanna hemma!

Nu orkade Noa inte med någonting i morse, och grät och hostade, så han fick vara hemma. Ett tag var han så pigg att jag kände mig lurad och irriterad, men sedan dess har han "blivit helt slut, faktiskt mamma!" och orkade inte ens baka klart eller äta lunch eller något. Så jag tror nog att det var rätt beslut trots allt.

Men hörrni, hur lyckas man med syltkakor egentligen? Mina blir alltid för smöriga (trots mindre smör än i receptet), för utflytande och tråkiga. Inget att skriva hem om, helt enkelt. Uppenbarligen något att blogga om, däremot.

Och veckans middagar blir...

2012-01-23T19:02:00.001+01:00

Jag och Majken var och storhandlade förut idag. Älska att storhandla på vardagsförmiddagar! Det är inga människor där, och allt är nypåfyllt efter helgen. Så vi gick och strosade och åt banan (mest Majken) och köpte tulpaner (mest jag, men Majken valde färg) och ropade hej till kassörskor (mest Majken) och köpte lite för mycket gröna vindruvor (mest jag).

Det kanske låter präktigt, men jag förstår inte hur vi klarade oss innan vi skrev matlista och handlade efter? Eller jag vet ju hur vi gjorde, men hur vi än tänkte och funderade så hade vi ändå aldrig något hemma. Eller så hade vi nästan allt, och så saknades någon liten detalj. Men nu så. Veckohandling. Sjukt bra.

Den här veckan blev det rätt mycket ny mat, för vi är båda två så embarmligt trötta på det vanliga. Typ lax. Vi äter lax tills det står ur öronen på oss, bara för att det är den godaste fisken. (Näst äkta fish and chips i England då.)

Alltså, ny och ny mat, det är det ju inte heller. Men ni vet hur man annars tragglar exakt samma rätter? Det har vi försökt undvika den här veckan. Aja. Vill ni veta vad vi ska äta och kanske inspireras? Okej då!

Måndag: Köttfärsfyllt, gratinerat franskbröd med gräddfilsröra till. (Sjukt konstig rätt, men helt okej!)
Tisdag: Fransk löksoppa.
Onsdag: Stekt panerad torsk med citronbroccoli och aioli.
Torsdag: Vegetariska vårrullar med asiatisk dipsås (och ris, för barnen).
Fredag: White chicken enchiladas
Lördag: Oxfilé med potatisgratäng och rosépepparsås.
Söndag: Kyckling garam masala

Bara en fiskrätt, och för mycket kött/kyckling, men ändå.

Vad ska ni äta i veckan?

Aj! Aj. AJ!

2012-01-23T08:46:00.003+01:00

Jag går omkring med ständig träningsvärk nu för tiden. På söndagar tränar jag capoeira med Noa, och lagom tills att den träningsvärken har lagt sig så rider jag (på onsdagar). Den träningsvärken försvinner kanske runt lördagen, och så är det söndag igen.

Och det slår mig helt plötsligt att jag kan säga att jag tränar två dagar i veckan. Jag! Jag som verkligen avskyr att träna. Men det är ju det, det här är inte att träna. Ridningen är ett fritidsintresse och en hobby, som råkar vara en av de bästa sorternas träning för hela kroppen. Kondition, styrka, förbränning - all in one. Och så capoeiran, som främst känns som ett kul lekpass med rytm och rörelse ihop med Noa, men som ger smidighet och rumpmuskler.

Tack och lov för att det finns roliga sätt att "träna". Så att det inte känns som att träna. Så att de positiva effekterna är just bara någon slags bieffekt, inte målet. Det blir ju så himla mycket enklare, och roligare, då.

För alltså. Att trampa runt på en motionscykel, eller jogga? Det måste ju vara det vidrigaste som finns.

Trött.

2012-01-22T15:06:00.002+01:00

Ett tag hade vi sju barn här hemma. Våra ungar, och så fyra vänner till dem. Och då var det inte ens kalas. Nu är det "bara" fem kvar, eftersom Majken sover och en kompis har åkt hem.

Och jag vill så himla gärna vara mamman som står med ett förkläde och gör goda kakor som jag bjuder på. Istället har jag ont i huvudet och slösurfar och säger åt dem (tjatar) att stannapårummetannarsvaknarmajkenochdetvilljaginte.

Ibland vore det väldigt skönt att bo i ett hus med flera våningar helt enkelt.

(Alltså, SJU barn. Får jag någon slags tapperhetsmedalj nu eller?)

Klumpen i magen på Juholt

2012-01-21T18:55:00.001+01:00

Helt opolitiskt, jag tänker inte kommentera om det är fel eller rätt att han avgår, så tycker jag så vanvettigt synd om Juholt. Vad vidrigt det måste vara att ha ett mediadrev efter sig som bevakar varje felsteg, för att sedan frossa i alla detaljer när fallet väl kommer.

När vi vanliga fuckar upp slipper ju våra släktingar, vänner och barn läsa om det i tidningarna. Men att vara offentlig person, en av de mest offentliga i Sverige, och falla platt som en pannkaka? Jag kan inte ens föreställa mig ångestklumpen.

Fy katten.

Såhär dagen efter

2012-01-21T16:22:00.002+01:00

Orkar jag inte mer än surfa runt på Pinterest och bli sjuk av allt fint som finns. Och så har jag kommit på att vi ska måla ungarnas dörrar i någon härlig färg, så jag funderar över kulörer. Just nu lutar det åt turkos, men jag vet inte. Helst skulle jag vilja ha en härlig bubbelgumsrosa, men då skär det sig med deras tapet. Och så vill jag måla vårt svinfula och äckliga köksgolv också, men det är laminat och även om jag vet att det GÅR så har jag ännu inte stött på någon som har fått bra resultat - så hojta till om ni känner till någon som lyckats.

Hojta också till om ni vet precis vilken kulör vi ska ha på dörrarna. De ser ut såhär förresten:

Snart ska jag äta lasagne med vitlöksbröd och sallad till. Och sedan sitta framför teven ihop med resten av familjen och mysa och riktigt känna efter hur lyckligt lottad jag är. Det behöver man också göra ibland.

Fest.

2012-01-20T20:43:00.001+01:00

Det bästa med att gå ut med vänner och dansa är, förutom vännerna och dansen och fyllan, att man (jag) kan smacka på med massor av smink, läppstift OCH urringning på en och samma gång.

Ursäkta fjortisbilden, men jag har torkat bebiskladd hela veckan. Jag behöver fjortis. Och vin. VIN!

Lite onykter redan, ja.

Just nu...

2012-01-19T17:42:00.003+01:00

... tycker jag synd om mig själv. För alla möjliga sorters anledningar. För att det är tråkigt att inte äta godis eller dricka cola. För att det känns som att jag alltid blir bortvald, i alla fall inte tillvald, i sociala sammanhang. För att mitt smink har tagit slut. För att jag är en dålig kompis som ännu inte hälsat på min bästa väns nyfödda. För att jag inte har råd att köpa saker för att muntra upp mig. För att det bara är januari fortfarande. För att... en massa saker.

Blä.

Regelälskande torrbollar.

2012-01-19T08:44:00.001+01:00

Något som jag har extremt svårt att förstå mig på, det är människor som sätter regler och förordningar högre än allt annat. Alltså såna som aldrig skulle kunna tänka sig att "vabba" för ett friskt barn som aldrig är sjukt, för att det är ju fusk. Det är skolplikt och är man inte sjuk ska man vara i skolan. Att alla barn ibland behöver en hemmadag med en förälder och bli ompysslad, det spelar ingen roll. Att vissa barn aldrig blir krassliga nog att stanna hemma och få lite omvårdnad, det hör inte till saken. Det är fusk och fel att unna ett sånt barn en hemmadag någon gång per läsår. Helt fel! SKOLPLIKT!!

Jag har verkligen jättejättesvårt för såna saker. I mina ögon finns regler till för att fånga upp de stora problemen: skolplikt är till för att barn har rätten att gå i skolan, och inte ska kunna nekas det pga sina föräldrar. Skolplikten handlar inte om att ett kärnfriskt barn inte ska få en dag per läsår hemma "sjuk". Och det här gäller ju inte bara skolplikten, det var bara ett exempel. Det är samma sak med de som får krupp ifall någon handlar på vägen hem från jobbet INNAN DE HÄMTAR PÅ FÖRSKOLAN, istället för att släpa med ett gäng trötta barn till affären klockan fem på eftermiddagen. Fusk! Så ska det inte vara! Det är FEL. Osv osv osv.

Ni kanske känner igen typen? Eller någon kanske ÄR en sådan människa? Förklara då för mig, för jag fattar verkligen inte. Hur kan en stelbent regel, som det inte skadar någon eller något att frångå lite, vara så viktigt, "bara för att". Just det där "bara för att det är så" förstår jag mig inte på.

(Och innan ni börjar protestera: nej, det är självklart inte möjligt att tillämpa det på allt. Jag kan inte köra 70 på en 50-väg för att jag vet att jag är tillräckligt bra bilförare för det. Jag kan inte slå mina barn lite för att jag inbillar mig att de inte far illa av det. Jag kan inte stalka min chef bara för att jag tänker att han egentligen nog är kär i mig. Osv osv. Så klart inte. Det argumentet kommer bara från människor med total oförmåga att se nyanser.)

Sedan behöver ju inte alla vara så extrema som jag är när det kommer till just närvaro. Jag har svårt att se poängen med närvaro bara för sakens skull. Skolkar mina barn längre upp i skolåren får de väl göra det då, så länge de får höga betyg under tiden. Och vore inte det allra bästa ifall alla med individuella arbetsuppgifter som inte är tidsbundna fick betalt efter vad de faktiskt gjorde, inte efter tiden de tillbringat på jobbet? Just det där att få betalt för tiden man är på jobbet är det mest absurda jag vet. Om jag gör mer jobb än Lisa, men går hem tidigare, så får hon lik förbannat mer lön än jag får. Det sjuka i det! För ni inbillar er väl ändå inte att arbetsgivare har full koll på exakt vad varje person gör? Nej, precis.

Totally bff's!

2012-01-18T14:34:00.002+01:00

- Hej! Jag heter Linda och ringer från din bank.
- Hej Linda!
- Jag skulle hjälpa dig att ordna med... (...) ... och så behöver du inte legitimera dig nu, för det gjorde du ju när du ringde till oss.
- Ja, annars så gick ju du och jag i samma klass, så du vet ju vem jag är.
- Gjorde vi?
- Ja, i högstadiet.
- Jaha... Ellen.
- Ja precis.
- Men jag skickar de här papprena hem till dig då, så skriver du på och sänder tillbaka till oss! Okej? Bra, hejdå!

Joråsåatteh... vi var verkligen bästisar och bundis.

I brist på annat: en lista!

2012-01-18T09:14:00.000+01:00

Det är aldrig någon som vill veta något om mig. Jag kan aldrig slappa till det med "frågestunder", eftersom jag uppenbarligen är helt ointressant. I linje med detta är det heller aldrig någon som "utmanar" mig att göra en lista. Men! Bondhustrun skrev att alla borde göra den här, och jag är ju en av alla, så jag tar det som en direkt uppmaning.

Så det så!

1. Vad gjorde du för tio år sen?
Oj. Jag skulle snart fylla 18. Gick i tvåan på gymnasiet, var i ett stadigt förhållande sedan 1.5 år. Hade snälla vänner. Bodde i stan, eftersom mamma och pappa hade skilt sig. Alltså, jag var nog rätt så lycklig just då. Mitt sjuttonåriga jag mådde nog faktiskt väldigt bra. Vad skönt!

2. Vad gjorde du för ett år sedan?
Var gravid och så makalöst trött på det. Kämpade med att hantera barn, stor mage och så var jag stressad över inlämningsuppgifter, jobb och annat. Det var inte en kul tid alls faktiskt. Jag mår bättre nu.

3. Fem snacks du gillar:
Räknas godis? I såna fall: lösgodis, alla gånger! Men också chips (antingen salt&vinäger, sourcream&cheese eller saltade med dip till), ostbågar och popcorn med smält smör.

4. Fem sånger du kan hela texten till:
Oj. Jag är väldigt bra på låttexter, så det är nog väldigt många.

Men för att göra det enkelt för mig, så: alla de största hitsen av Beatles, samt alla låtar på Håkan Hellströms första skiva. Och så klart varenda jävla signaturmelodi till varenda barnprogram på barnkanalen. "Timmy, hej Timmy..."

5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
1. Betala skulder först. Visst låter det tråkigt, men det skulle jag.
2. Skänka bort. Till mamma, mormor och min syster. Till barnen också, fast i någon slags fondform - så att de inte kan resa upp allt när de fyller 18 och vill "förverkliga sig själva". Kräks. Och lite välgörenhet.
3. Resa. Åh herregud. Jag skulle åka till alla ställen jag alltid velat se. Resa!
4. Flytta. Fast först skulle vi ta in hantverkare och trädgårdsmästare och färdigställa det här huset precis som vi har tänkt oss det. Sedan skulle vi ordna en visning via mäklare, men vi skulle inte sälja huset. Vi skulle skänka bort det till några som vi verkligen tycker "förtjänar" ett gratis hus. Typ en supertrevlig barnfamilj som inte får lån, eller en ensamstående mamma som vill ut på landet. Så skulle de få huset av oss, och vi flyttar till ett trähus med två våningar och pool.
5. Spara/Investera. Så att vi kan leva på det för alltid, och slippa jobba. Då ska jag skriva romaner hela dagarna, på sommaren i något hus i Frankrike. På vintern i New York. Dit jag flyger för att komma undan vardagen där hemma. Typ.

6. Fem dåliga vanor:
Jag skriker för mycket. Fy mig.

När jag sitter och pillar på iphonen fast jag borde vara närvarande i nuet.

Jag knögglar ihop alla mina kläder och slänger in dem på hyllan, istället för att hänga och vika dem fint.

Jag är skitdålig på att tanka bilen. Kör den tills tanken nästan är tom och hoppas att någon annan (dvs min man) ska göra det istället.

Alltså, jag sminkar i princip aldrig av mig.

7. Fem saker du gillar att göra:
Sova! Det är så makalöst underskattat!
Mysa med familjen på helgkvällarna. Tända ljus, något bra på tv, lite gott att äta. Älskar det!

Rida.

Umgås med ett barn i taget. De är så underbara när de inte behöver konkurrera om uppmärksamheten.

Bli masserad. Dock gillar ingen i familjen att massera, vilket är lite fail. Jag brukar försöka betala barnen för att de ska massera mig, men vi blir alltid osams om vad taxan ska vara.

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
Harembyxor

Sån här, vad heter det? Bodysuit? Nej. Jumpsuit! Det!

Onepiece

Foppatofflor

Stora, oformliga oversized-tröjor pga ser gravid och enorm ut då.

9. Fem favoritleksaker:
iPhone
Bärbara datorn
Majken
Vårt fussballbord
Noas kalahaspel

Det var det! Ni hade inte bett om det, men ni fick det ändå. Nu tänker jag göra en lika storstilad gest och säga att jag vill att DU gör den. Ja, precis. Just DU! Gör den, för min skull? Tack!

Nej men vad fan.

2012-01-17T18:44:00.000+01:00

Äntligen får en ryttare den uppmärksamhet som andra idrottsstjärnor får. Äntligen uppmärksammas någon inom ridsporten, nämligen Rolf-Göran Bengtsson som fick Jerringpriset. Grattis!

Men genast börjar skämten hagla. Om hur hästen väl borde få priset, är inte det en lagsport, blir man ens svettig av att hoppa när hästen gör jobbet, yada yada yada. Åh... dra åt helvete. Det är så förminskande och nedlåtande och så pinsamt korkat.

Ridning är hårt, slitsamt och ett riktigt jäkla hästjobb, rent ut sagt. Ridning kräver styrka, uthållighet och ett otroligt mod. Ridning innebär att kontrollera ett djur på ett halvt ton, och att få det att göra som du vill. När du vill det. Att framställa det som någon slags låtsassport där man bara "åker med" är att förminska det hårda arbete som krävs, och det är inte en slump att det görs med en sport som främst förknippas med tjejer.

För herregud, något som tjejer sysslar med kan ju inte vara jobbigt. Det kan ju inte kräva muskler, eller mod. Det är ju bara larv. Att däremot springa efter en liten vit boll med en gummiklubba, DET kräver sin man. Öh.

Och som Therese säger:

"Att sen vräka ur sig att "Hur långt och högt hade RGB kunnat hoppa utan sin häst?" och tro att det var smart sagt är skrattretande! Då frågar jag tillbaka, till er fotboll- och hockeyfans. Hur hårt hade Sedin kunnat skjuta pucken in i mål utan sin klubba? Hur hade Zlatan kunnat bli en sån bolltrollare och fantastisk fotbollsspelare utan sin fotboll och sina lagkamrater? Det är nämligen precis samma sak."

Men det är klart, det är ju lättare att håna än att våga tänka sig att ridsport är jävligt mycket mer krävande än de flesta andra sporter som hyllas högt och lågt.

Kan hicka smitta?

2012-01-17T08:14:00.002+01:00

Det kan det väl inte?

Men ändå då: i söndags hade först Emmy hicka. Sen fick Noa hicka. Sen på kvällen fick jag hicka, och så till sist Majken. Alla på samma dag. Stört.

Så inte gjord för det här

2012-01-16T16:38:00.002+01:00

Vad jag har gjort idag:

- Ringt ett gäng samtal
- Fått ett gäng nej
- Bokat in ett möte
- Lagat äcklig lunch
- Badat kladdig bebis
- Sanerat golvet efter kladdig bebis
- Hämtat ved
- Ätit smörgås
- Gett bebisen smörgås
- Sanerat efter bebis som äter smörgås
- Mailat intervjuobjekt
- Jagat bebisen runt i vardagsrummet
- Klagat på att bebisen var gnällig
- Upptäckt ny tand i bebisens mun
- Ringt lite till
- Dansat med bebisen
- Hämtat barn
- Skjutsat barn till kompis
- Lagt bebis för eftermiddagsvila

DÖTT LITE PÅ HUR TRÅKIGT DET ÄR ATT GÅ HEMMA MED EN BEBIS!

Förlåt, älskade Majken, men jag är inte gjord för det här. Jag jobbar och gosar om vartannat och dör däremellan av tristess.

De som väljer att vara hemmamammor, hur är de funtade egentligen? Avundas dem!

Oj, vilken chock!

2012-01-16T12:29:00.004+01:00

Jag fattar inte ståhejet kring Felicia Feldts bok om sin mamma Anna Wahlgren? Är folk på allvar förvånade över vad som beskrivs i boken?

Jag menar, vi pratar om en kvinna som inte bara uppmuntrat barnmisshandel flertalet gånger, hon ger dessutom råd som uppmanar till det. Och folk bara "va?! Är hon inte en bra mamma?". Who could know, liksom...

Vad kommer härnäst? Anton eller Felix Hägglund kommer ut som transsexuell och skriver en bok som heter "Pappa blev inte glad", och folk blir lika förvånade då?

Och sen det här med att man inte borde hänga ut föräldrar som fortfarande lever. Kanske en rimlig diskussion att ta i andra fall, inte när föräldern själv har exploaterat sina barn för sin egen vinnings skull.

Åh...

2012-01-15T15:48:00.003+01:00

Så vi var och tittade på huset då. Jag gick omkring och överanvände uttrycket "jag dör vad fint det är". Sa det kanske varannan minut?

Det är rätt så otroligt jobbigt att hitta det absoluta drömhuset när man inte kan eller vill köpa det. För det vill vi ju inte. Istället lägger vi fokus på att göra om ungarnas rum, så att vi kanske kan gå omkring och säga "jag dör vad fint det är" här hemma istället.

Jag är på så sjuuuukt dåligt humör idag, och inte bara för att vi inte bor i drömhuset. Vaknade superförkyld av att Majken ville upp långt innan gryningen, sen kan vi lägga till magvärk och huvudvärk och så fryser jag och så har jag lovat Noa att börja på Capoeira idag. Vi ska ge oss iväg till någon gympasal och syssla med dans + kampsport om en halvtimme. Hör ni hur tråkigt det låter? Det vore väl en sak att bara följa med, men jag ska DELTA också. För det är familjeträning. Gah!

Alltså, det kanske kan vara kul. Men jag har svårt att se det just nu, helt enkelt. Särskilt eftersom jag inte vet vad jag ska ha på mig: att träna i kjol är väl "sådär" smidigt, och jag äger ju bara ett par ridbyxor annars.

Kan någon ge mig en bitch slap så att jag slutar gnälla tack?

Uppdatering: Det var faktiskt rätt kul. Och sjukt jobbigt.

Varning! Rant!

2012-01-14T21:01:00.001+01:00

Vet ni vad det största just nu är? Att vi hittat ett skåp till ungarnas rum. Ett skåp som sväljer alla deras spel, allt deras lego, deras kaplastavar och massor av leksaker. Friheten i att kunna stänga i skiten i ett skåp, herregud vad skönt!

Men jag klarar inte av att det är det mest spännande just nu. Jag klarar inte av att bli en klyscha på en småbarnsmorsa. Jag får eksem!

Jag tror inte heller att det är konstigt att jag reagerar så. Jag tror att det är rätt sunt, att inte vilja se moderskapet som sin enda uppgift. För alltså, moderskapet. Föräldraskapet. Så jävla uttröttande ibland.

Och här är en sak jag inte förstår: varför är det så sabla fult att säga att föräldrar är tröttare än de flesta andra? Varför måste barnlösa alltid dra till med ett "ja, men jag jobbar 80 timmar i veckan och har aldrig tid att sitta ner, varför skulle du vara tröttare än jag?" så fort föräldrar ens vågar nämna den dimma av trötthet man ibland vandrar i? Jag förstår inte? Ja, det finns självklart barnlösa människor som är tröttare än föräldrar. Individer. Men som grupp? HUR kan det vara märkligt att vi som jobbar plus tar hand om andra människor fram tills någon timme innan läggdags, och så ofta på natten också, och så börjar det om i gryningen dagen efter, att vi är tröttare än de som bara har sig själva att se efter?

Är det ens viktigt att få känna sig lika trött? Är det viktigt att få bli tyckt synd om, eller vad är grejen? Jag förstår inte det provocerande i att påstå att man inte upplevt riktig trötthet förrän man blivit förälder*. Även om det säkert inte stämmer i precis alla fall - vad spelar det för roll?

Och detta eviga "ni får ju skylla er själva, ingen har tvingat er att skaffa barn". Nej, men om världen inte bestod av människor som skaffade barn så skulle människan inte finnas längre. Så håll käften.

JA. Jag är uppenbarligen bitter. Och så har jag ingen cola att muntra upp mig med.

*(Och nu pratar jag inte om den första tidens spädbarnströtthet. Utan den som kommer efter några år, när overallerna och gruset och blöta vantar och matvägrande barn och tidiga morgnar och smulor precis överjävlaallt avlöser varandra dag efter dag efter dag. Då.)

Konstant dåligt samvete.

2012-01-13T22:43:00.002+01:00

Jag tror att jag är född till att alltid, konstant, ha dåligt samvete. Jag har dåligt samvete över allt i mitt föräldraskap, för jag når aldrig någonsin uipp till mina krav. Aldrig!

Vi har fina barn och vi får höra beröm på utvecklingssamtalen och barnen säger att de mår bra och älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar, men jag går ändå omkring med en klump i magen och tänker på allt jag gör fel och allt jag inte förmår göra.

Jag stör mig på det här. Jag får dåligt samvete för att jag har dåligt samvete. Jag skäms för att jag inte klarar av att sluta noja. Förstår ni vilket jobb det är att leva med mig? För mig själv alltså, och självklart även för andra.

Som nu till exempel. Jag har en blogg där jag bara skriver om barnen och deras framsteg och sånt. Det är ungefär 500 inlägg den bloggen, vissa långa och vissa korta. Tror ni att jag kan vara glad över att jag ändå har skrivit ner massor av saker som barnen sagt och gjort och lärt sig och haft svårigheter med? Nej. Istället har jag dåligt samvete ifall jag inte har skrivit på ett tag, över att Noa får så mycket mer skrivet om sig än Emmy. Över att Emmy får så mycket mer skrivet om sig än Majken. Jag har dåligt samvete över att jag glömmer vissa saker de säger eller gör. Det är faktiskt så absurt att jag på något sätt förväntar mig att jag ska kunna skriva ner hela deras barndom, fånga deras underbarhet på pränt, och när jag inte lyckas mår jag dåligt över det.

Och nu får jag dåligt samvete för att jag bloggar här istället för att skriva ner vad som hänt på sista tiden i den andra bloggen. Hur jag än vänder mig kommer jag inte ifrån min egen kritik, helt enkelt.

Visst är det så?

2012-01-12T21:50:00.002+01:00

Jag har slutat dricka cola. Fattar ni? JAG har slutat dricka cola. Yours truly! Colamissbrukaren nummer ett!

Och så äter jag inte godis eller sötsaker längre. Eller chips och ostbågar för den delen.

Visst måste det innebära att jag får frossa i tulpaner? Jag menar, något beroende måste jag ju få uppmuntra. Väl?

Nämen hörrni

2012-01-12T19:41:00.000+01:00

Kan vi inte ta och radera januari och februari ur almanackan? Från världen? De är ju helt värdelösa månader. Allt vi gör är väntar och längtar till våren, men den kommer ju aldrig. Allt är fult. Alla är fula. Särskilt jag.

Det är fnas och torrt i ansiktet, slask och skräp på marken. Grått och tråkigt och blä.

En enda lång jävla transportsträcka till våren och hoppet om livet igen. Januari och februari, det är inte jag - det är ni. Gå och dö med er.

om man måste välja

2012-01-12T11:58:00.001+01:00

Ibland tänker jag att folk skrattar lite åt mig bakom min rygg. Kanske inte nödvändigtvis elakt eller så, men ändå. Lite småfniss. Lite kommentarer om att "hon ska ju alltid tycka så mycket och klaga på allt". Och jag förstår dem. Jag kan ju inte låta något vara.

Jag har en åsikt om allt. Jag försöker låta bli, faktiskt. Jag vill väl också kunna vara sådär blasé och ointresserad av saker och ting. Jag vill också kunna skicka ungarna till förskola och skola utan att ha en miljon idéer om hur det egentligen borde se ut där. Jag vill kunna läsa tidningen utan att få högt blodtryck av ilska och upprördhet. Jag vill kunna se på tv utan att ha bergsfasta åsikter om vem som är bäst i programmet, eller vem som borde åka ut.

För det är lite uttröttande att tycka och tänka om allt från ifall det heter lös- eller smågodis, eller om sötlakrits är gott eller äckligt, till skattepolitik. Det är det. Och jag vill slippa vara den som alltid vill förändra, förbättra och förhindra, även om det är småsaker i andras ögon.. Jag vill ju inte bry mig om de saker jag gör, inte egentligen. Inte alltid i alla fall.

Men nu råkar jag vara född såhär, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Och om jag får välja, om man måste välja, så föredrar jag nog ändå att ha en åsikt om allt och inget över att inte ha en åsikt alls. För jag förstår inte hur man kan gå igenom livet utan att bry sig? Hur man kan låta bli att rösta, eller bara rösta på slentrian för att ens föräldrar röstade på det partiet. Hur man kan få barn utan att ha en tanke på hur man vill behandla dem eller uppfostra dem. Hur man kan lämna bort sina barn till en verksamhet utan att vara engagerad i hur den sköts. Hur man kan se på världen och allt som händer utan att reagera.

Då är jag hellre som jag är. Även om det innebär lite suckar och himlande ögon bakom min rygg.

Ha!

2012-01-11T22:45:00.003+01:00

Dagens ridlektion är avklarad och jag fick varken svåra skavsår eller en mörbultad kropp. Dessutom fick jag hem klänningar från HM som satt bra förut idag. Och så var det sol i morse. Och så var Majken på underbart humör. Och så fick jag en solskenspromenad hem från förskolan med ungarna.

Så på det hela taget har det varit en mycket bra dag. Inte så bloggeffektiv, men mycket bra.
Who knew att man kunde leva ett bra liv utan sociala medier (nästan) en hel dag?

Avocado

2012-01-10T20:36:00.001+01:00

Idag åt jag avocadoröra till mellanmål, och sedan, efter en rask promenad med barnvagn och kompis, en asiatisk avocadosallad. Avocado är så sjukt gott att det borde göras till nationalrätt på något sätt.

Någon mer än jag som har hört att om man sockrar på avocado så ska det smaka banan? Kan någon prova? Jag äter inte socker just nu, så jag kan tyvärr inte offra mig. Men någon annan?

Förut idag var jag förresten sjukt nära att ge upp. Så makalöst sötsugen. Nu har det lagt sig, och tur är väl det för har jag kommit så här långt är det lika bra att härda ut tills sötsuget försvinner helt. Om några veckor eller så.

Möjligtvis missbrukat ord, men: PEPPEN!

2012-01-09T20:57:00.000+01:00

Har precis bokat in tågbiljetter inför helghäng med de skönaste kvinnorna på internet. Gud alltså, internet. Vilka härliga människor man lär känna, ändå.

Sista helgen i februari, men jag tänker knappt på något annat för tillfället. Komma hemifrån. Utan barn. Mängden alkohol! Samtalsämnena! Sminket! Desperationen!

Ska vårda denna helg som min sista droppe vin, det säger jag bara.

Jullovets sista dag...

2012-01-09T17:37:00.000+01:00

Ja, men ni ser väl? Idag var vi hurtbullar.

Inte bara gick vi en backig promenad på 2.5 kilometer, vi grillade korv! Och gjorde pinnbröd! Jag dör lite av präktighet här nu. (Och pinnbröden, det lilla jag åt eftersom jag inte äter kolhydrater just nu, var till och med goda. Jag vet, helt otroligt!)

Tycker ni förresten att Majken ser lite stor ut för sin vagn? Det tycker jag också, kan jag ju säga. Men eftersom folk i Örebro tydligen inte använder retrovagnar, så finns det heller inga sådana till salu och hon får inte byta vagn. För jag vill inte köpa en "på distans" eftersom jag vill kunna klämma och känna själv. Dessutom blir det alltid svindyrt med frakt och sånt.

Retrovagnar och våningssängar säljs tydligen väldigt sällan häromkring. Däremot säljs det väldigt många loftsängar, vad nu det ska vara bra för?

Nu är det bolibompa och kanske en tallrik fil innan de ska lägga sig och jag ÄNTLIGEN kan säga att jullovet är slut. Dessutom är det sista avsnittet av Pakten ikväll. Har ni sett Pakten, på barnkanalen? En dansk julkalender som faktiskt är riktigt bra, förutom att precis alla, förutom en enda liten tomte och den onda ishäxan, är komplett dumma i huvudet. Det brukar vi sitta och störa oss på, jag och Noa. Och möjligtvis svära lite över. Men ändå, vi hejar ju på de snälla. De kan ju inte rå för att de har maximal otur när de tänker.

Vad jag önskar.

2012-01-08T22:26:00.002+01:00

Är att jag inte längre skulle vara lat. Tänk vilka stordåd jag skulle kunna uträtta varje kväll om jag bara iddes.

Men nej. Lathet är min livslott och ni kommer därmed aldrig få uppleva några stordåd från mitt håll. Önskar att jag kunde säga att jag lägger min energi på bloggandet istället, men det gör jag ju uppenbarligen inte. Ännu hellre önskar jag att jag kunde lägga energin på bokskrivandet, men... ni vet vad som komma skall va? Självklart gör jag inte det heller.

Istället planerar jag och drömmer. Istället för att göra. Jag blir galen på att jag är en drömmare och planerare, istället för en görare. Alltså, det är ju inte så att våra planer aldrig blir genomförda, men ändå. Av 10 idéer genomför jag 2-3 stycken. Av 20 uppslag blir det något av kanske 2?

Jag tror inte att man kan ändra sin personlighet. Jag tror att man kan försöka, och kanske lyckas, bete sig annorlunda, men det är alltid en ansträngning och inte en ändring av den man är. Eller som Noa säger: man kan aldrig gömma sig själv.

Alltså har de som föds energiska, effektiva och rastlösa en fördel gentemot oss soffsittare. Jag vill bara påpeka det. Det är ju inte mitt fel att jag är född sån här!

Slapp, slappare, slappast

2012-01-08T12:30:00.001+01:00

Vi har kommit in i någon slags sjukt slapp lunk här hemma. Maken och jag är vakna till ett, två på natten och går upp först vid niotiden, eller ännu senare. Ungarna sover längre än vanligt. Vi spelar spel och tar skumbad och gör inte många knop alls. Äter gott och vilar.

Förvisso har vi alla varit förkylda den senaste veckan, men ändå; ett sånt här sengångarliv bådar inte gott inför vardagen som väntar runt knuten. Vi har inte bara vänt på dygnet; vi har hamnat i något slags träsk av seghet. Visserligen mysigt och självvalt, men lik förbaskat segt.

Maken börjar sitt nya jobb om en vecka, vilket innebär att jag ska ta hand om Majken. Men ni tror väl inte att jag ska vara föräldraledig? Nope, hon får vara med mamma på jobbet helt enkelt. Vilken tur att jag jobbar hemifrån.

Den stressar mig, tidspressen jag vet ligger framför mig. När hon sover ska jag ringa och boka in möten och varje fredag (när maken är föräldraledig) ska jag försöka klämma in alla möten och allt arbete jag inte hunnit under veckan. Och så ska ju Majken sysselsättas och få frisk luft och aktiveras och... ni fattar. Stress.

Och här till det sjuka: vi funderade ett tag på att försöka få plats på förskolan från typ april, när hon är 13 månader. (Nu var det mer en fiktiv fundering eftersom det är smockfullt, men ändå.) Men sen bara neej, hon är för liten. Vilket många säkert tycker, men våra andra barn började ju förskola när de var 15 resp 12 månader och det gick jättebra och vi hade ingen ångest över det. Men Majken? Hon är ju så liiiten.

Hon ska börja efter sommarlovet, dvs i augusti. Vilket innebär att i ca åtta månader ska jag sköta ett företag samtidigt som jag tar hand om ett barn som snart lär sig gå, springa, undersöka, klättra.

Nåja, det blir ju enkelt att sköta bokföringen när man inte har några inkomster.

C D Am

2012-01-07T22:18:00.003+01:00

Emmy fick en gitarr i julklapp av oss. Nu vill hon att vi ska lära henne spela på den. Ingen av oss kan spela gitarr.

Lite fail på den kan jag känna. Å andra sidan lärde jag mig spela gitarr på någon vecka i högstadiet. Hjälpligt alltså, inte bra. Så jag tänker att, hur svårt kan det vara? Och så tänker jag att just ja, det är ju inte jag som ska kunna. Det är en fyraåring. Då känns det genast lite svårare.

För är det något jag inte är så är det pedagogisk när det kommer till att få barn att lära sig nya saker; noll tålamod och allt sånt. Så chansen/risken för att jag om några månader lägger upp en video på Emmy när hon spelar gitarr är alltså närapå noll. Om vi inte skaffar en privatlärare då, vilket ni, om ni känner mig rätt, borde inse är en väldigt möjlig lösning på vårt problem.

Musik, litteratur, teater, dans och all övrig kultur är sånt vi kommer uppmuntra så mycket att det säkerligen kommer slå bakut och ungarna kommer ha Gladiatorerna som favoritprogram som 30-åringar. Kulturskymning, due to vår önskan om kulturförkovring.

Då förskjuter vi dem. Vi har ju tre stycken i alla fall, någon lär ju bli kvar i vårt nät. Tror ni inte?

( Ibland tycker jag att det är gulligt med människor som läser min blogg och fortfarande har någon slags bild av att jag är en fin människa. Men för att reda ut det missförståndet en gång för alla då: elitist - javisst!)

The status is NOT quo!

2012-01-06T18:16:00.000+01:00

Har ni tänkt på hur mycket roligare den svenska politiken skulle vara ifall det vore en produktion av Joss Whedon? Så att Sjöstedt när han blev vald bara "moahahaaa, jag är Dr Horrible och tänker nu göra som jag vill med världen" (förutsatt att V är det största partiet då, vilket det i all rimlighets namn borde vara). Och så kan Reinfeldt vara en demon som Liv Strömquist, aka Buffy kommer och stakear. Eller i alla fall försöker, för han är hal som en ål och har grundaren till ondskan, the first evil, Carl Bildt, på sin sida.

Jag ser ett helt annat politiskt klimat framför mig. Björklund kommer snart att komma ut som människohamn för en stor och enorm orm, den saken är ju helt klar. Sjöstedt fortsätter sin politiska karriär genom att avslöja att Annie Lööf egentligen är en flera hundra år hämnddemon, för SÅ tantig kan ingen som är så ung vara.

Och så fortsätter det så. Vi får bli vana vid släpigt dryga kommentarer (med brittisk accent) från en vitblekt Gustaf Fridolin, som har svårt att veta ifall han ska tillhöra den onda eller den goda sidan. Och ibland så brister Anders Borg ut i sång, med någon pinsam litania om att han ska rädda världen och att han är så god och så bra och så jäkla häftig alltså. Och självklart hakar DN-redaktionen på, som statister och bakgrundssångare.

Det finns ett rymdskepp också, med lite härliga politiska cowboys. Där styr såklart Gudrun, i kampen mot de onda mansgrisarna som förföljer henne genom politiken.

Och så, mitt i allt, springer Liv runt och försöker sticka hål på alla demoniska lögner och falska vampyrer som Alliansen skickat ut bland befolkningen för att lura dem att skänka bort sina rättigheter till förmån för rikare rika.

Jag ser minst fem säsonger, säkerligen alla i musikalform, och så säkert en film också. Pax för royalties!

Fan då.

2012-01-05T18:58:00.001+01:00

Det här med att inte ha köpt sitt drömhus har sina nackdelar. Typ som när man väl hittar sitt drömhus.

Tja, vad är väl vackra trägolv, underbar uppväxt trädgård och massor av grannar med lekande barn (förutsätter jag)?

Nåja, jag mantrar "det ligger nära vägen och har inte kommunalt vatten och avlopp".

Jag överlevde!

2012-01-04T22:19:00.002+01:00

Och jag orkade hela lektionen! Det ni!

Men för allas trevnad tänker jag inte nämna alla ställen jag har skavsår på.

Gissa vem...

2012-01-04T18:02:00.001+01:00

...som är sjukt glad över att börja rida igen, ikväll? Gissa vem som också är sjukt nervös och nojig, därav det stela leendet? Gissa vem som inte hittar varesig handskar eller hjälm? Gissa vem som hoppas att hon inte ramlar av? Gissa vem som hoppas att hon orkar med hela lektionen?

Noa filosoferar

2012-01-04T14:44:00.002+01:00

- Stat...oil? Vad betyder det?

Så förklarade maken som var med att det stod för "statens olja", och så berättade han att i Norge har de mycket olja.

- Men är de inte rädda för krig då?
- Krig?
- Ja, men om USA vill ha deras olja?

Eh ja...

****

- Mamma, blir det tvillingar om två spermier träffar ägget samtidigt?
- Ja.
- Vet du varför det blir så?
- Nej?
- Jo, för då är det två spermier som är kära i varandra, och de vill vara tillsammans. Så då hjälps de åt för att komma först till ägget! Och så blir det tvillingar.

Att konversera med barn är bland det bästa jag vet. Det finns ingenting som inte är intressant för dem, och det finns ingenting de inte klarar av att prata om. Faktiskt. Jag kan nog inte komma på ett enda ämne som vi skulle undvika att prata om, i alla fall inte såhär på rak arm. Jag vet att det finns föräldrar som undviker nästan allt, samt andra som har vissa områden som de inte vill prata om. Men jag tror nog att vi i vår familj kan prata om precis allt.

Jag vet inte, jag ser ingen poäng med att undvika pinsamma/otäcka saker. De kommer ju komma i kontakt med det ändå, och då är det väl lika bra att de får prata om det med en förälder som de vågar fråga om allt?

Varsågod. En rejäl dos ångest.

2012-01-03T12:11:00.001+01:00

Hej.

Ni kanske är som jag, och inte sådär vidare insatta i klimatfrågan? Ni kanske vet att det håller på att gå åt helvete, men inte riktigt hur mycket? Jag är ledsen, men här kommer lite ångest från mig till er. Jag har nämligen (äntligen eller tyvärr) insett hur jävla illa till vi ligger. Och nu pratar jag inte "vi kanske inte får snö mer i Sverige", utan jag pratar om att våra barnbarn kommer svälta ihjäl. Våra barn kommer få uppleva krig och svält och nöd och katastrof. Jag pratar om att våra barn kommer kanske aldrig få barnbarn, våra barnbarn kommer dö långt före sin tid. Det är vad jag pratar om.

Här är några länkar ifall ni inte tar mig på orden. Det skulle jag inte heller göra, med tanke på att jag just erkänt att jag är dåligt insatt i klimatfrågan. Men läs här. Och gråt en skvätt, för det gjorde jag.

6 grader från infernot
Pissa inte i polen för att någon annan gör det
Minister gör Danmark klar för klimatkollaps
Efter Durban: mot fyra graders uppvärmning
Durban: Enade vi falla

Jag antar att det finns två reaktioner efter att ha läst det där (om man nu inte var medveten om det redan):

1. Jaha? Men det där är ju bara klimataktivisters sidor. Och så lite aftonbladetlänkar. Kom igen! Det är skräckpropaganda. Jag tror inte att det är så illa eller att det kommer bli så illa. (Då kan man ju bara googla i och för sig, men hey, vill man inte så vill man inte.)

2. Panik.

Ungefär så. Det kanske finns mellanvarianter också, men i det stora hela skulle jag nog vilja påstå att det står mellan skepticism och ångest. Och man kan vara skeptisk, klart man kan vara det. Man kan vara moderat och tycka att de för en fullt rimlig klimatpolitik. Man kan vara foliehatt och tro att klimathotet är något som har hittats på av vänstervridna forskare. Man kan kanske egentligen tro på det, men välja att vifta bort det för att det är FÖR obehagligt att tänka sig. Jag förstår det senare fullkomligt. Jag skulle också vilja göra det.

Men om man nu inser vart vi är på väg, och blir rädd. Då finns det saker man kan göra. Man kan sluta flyga, eller klimatkompensera när man flyger (så länge det är på ett vettigt sätt). Man kan köra mindre bil. Eller sluta äta kött. Eller bara handla begagnat. Sluta slänga mat. Man kan göra så himla mycket som man inte gör. Jag vet, för jag är otroligt dålig på att vara miljövänlig själv. Men jag visste ju inte bättre.

Dessutom kan man, kan ni, sprida information och hjälpa andra till lite nyttig ångest. För även om det är lätt att rycka på axlarna och säga att det spelar ingen roll om vi handlar begagnat när resten av världen kör på som vanligt, så handlar det om ett medvetande. Ett medvetande som behöver spridas så att fler ställer högre krav på sina politiker och sin omgivning. Och på sig själva.

Om så bara för att vi ska kunna säga till våra barn och barnbarn att vi faktiskt försökte, om allt ändå går åt helvete. Att vi insåg, och gjorde vårt bästa. Att det inte räckte. Men att vi inte blundade och lät dem ta konsekvenserna för vår ovilja att göra något åt saken.

Hej. Tittar in lite.

2012-01-02T20:40:00.001+01:00

Gud, bloggandet just nu alltså. Så värdelöst. Låg, tråkigt, dåligt. Men jag hinner inte.

Idag har jag tillbringat dagen med att försöka få in bilder från intervjuobjekt, skriva om ett reportage från grunden och så har jag försökt städa ut julen. Jo, men när januari väl kommer vill jag se framåt och inte bakåt. Tulpaner, inte utblommade hyacinter.

Och så barnen. Majken som ska vara överallt, hela tiden. De andra som är så trötta på varandra och oss och slasket att de går allihop på nerverna.

Jag längtar efter vardag helt enkelt. Efter morgon och lunch och eftermiddag och kväll i ordning, inte såhär ihopflytande. Jag längtar efter att jobba när jag är ensam, och ägna mig åt familjen övrig tid.

Jullov. Alltid lite för långa.

Global fussball ok.

2012-01-02T17:41:00.001+01:00

Nu ska vi bara hitta något ställe att ha det på. Blocketsurfning alltså. Inte helt bra för mängden golvyta här hemma.

Ikväll ser jag på...

2012-01-01T19:01:00.000+01:00

"Landet som inte längre är", som beskrivs såhär:

"Peter Gerdehag, fotografen bakom dokumentärer som "Hästmannen" och "Kokvinnorna" har följt livet på en bondgård under flera årtionden. Filmen har blivit en eftertänksam, ibland sanslöst vacker bildberättelse, utan intriger och konflikter. En helt omöjlig filmidé, med andra ord, men en hyllning till det hårda arbetet i det småländska stenriket innan den moderna tiden svepte in och skingrade den sortens kunskap för alla världens vindar."

Svt2 kl 21.15

Jag har ju någon slags faiblesse för förr i tiden i allmänhet och bondelivet i synnerhet. Jag vet inte om det har att göra med att morfar var bonde (och allt morfar gjorde beundrar jag), eller om det är någon slags längtan till det "ursprungliga"? Oavsett vilket så kommer jag nog aldrig sluta längta efter att vara en bondmora, även om jag vet att det kommer stanna vid en dröm due to min personlighet och intressesfär.

Och det låter ju så fint, visst gör det? Jag kommer gråta, det kan jag lova redan nu. Å andra sidan gråter jag till allt, så jag vet inte vad det säger om dokumentären per se egentligen.

Och så var det nytt år då.

2012-01-01T15:58:00.002+01:00

Jag vet inte vad man kan förvänta sig av 2012. Jag hoppas och tror att det blir ett bra år, men jag vågar inte jinxa något. 2010 var så förskräckligt att jag fortfarande inte vågar förvänta mig något av ett år. Nyårsdagen 2010 hade jag ingen aning om att det skulle bli det värsta året i mitt liv, så varför skulle jag våga tro nu att 2012 skulle bli bra?

Dystert kanske, men så är det väl alltid. Nyårsdag eller ej; man kan aldrig veta vad som ligger framför en. Men om jag får välja så blir det ett år då vi bara lever på. Lugn och ro. Inga större renoveringar, inga större semesterprojekt, inga nya barn, inga flyttar. Bara... livet. Jag hoppas på det.

Lite vardag, fast rolig sådan. Lite småprojekt och kanske någon tapetsering eller målning av golv, men inte mer än så. En bebis som fyller ett och blir ett barn och börjar förskolan. Jobb. Trädgårdsarbete.

Jag har inte så stora krav på 2012 helt enkelt. Jag önskar mig bara trevnad och lugn och ro.

Och ett kinect. Men det får jag nog fixa själv.

Gott nytt år!

2011-12-31T18:32:00.001+01:00

Jag har ju lyckats hålla två nyårslöften i år, så jag ser ljust på möjligheterna att hålla mina löften inför 2012.

Jag lovar att ha mer kul. Mer läppstift, mer vin, mer vänner. Och så lovar jag att bli mer miljövänlig också. Och kanske sluta bita på naglarna. Man vet aldrig.

Jag hoppas på ett underbart 2012 för oss alla!

Nytt i vårt vardagsrum:

2011-12-30T22:43:00.002+01:00

Förlåt förresten.

2011-12-30T18:49:00.005+01:00

En sak jag avskyr med föräldrabloggar är när någon skriver saker och gör det till något unikt och "duktigt", när det snarare handlar om självklarheter som alla gör. Typ ett helt inlägg om hur de har förklarat för sina barn att det är dåligt med krig, eller att man inte kan äta godis varje dag. Och så avslutar med någon lite snusförnuftig kommentar, á la "de verkar har förstått poängen/tagit till sig budskapet, och det är jag glad över".

Ärligt talat? Orka framställa sig som någon superförälder för att man tar sitt ansvar och pratar med ungarna om de mest basala sakerna?

Och jag vet. Jag har säkerligen gjort precis samma sak, och ni har säkerligen stört er på mig då. Så från djupet av mitt hjärta: förlåt. Jag ska försöka att inte göra om det.

2011, någon slags årskrönika.

2011-12-30T11:03:00.001+01:00

Jag har lite svårt att förstå att 2011 är slut. Vad hände? Det började ju nyss? Det var ju typ en månad sedan jag satt här och var tjock och blond och hade ont överallt due to bebis i magen? KAN det verkligen ha gått ett år redan?

Ja, uppenbarligen. Bäst att vi (jag) ser efter vad som har hänt för att vara på den säkra sidan.

I januari var vi med på tv! Och Emmy hade en sjukt kort frisyr ser jag nu. Och jag var isblond och hade enorm mage och graviditetsfinnar. Det ni!

Sen kom februari och jag var så sjukt trött på att vara gravid. Helvetesfebruari med snö och is och kyla och ont överallt. Jag vet inte om jag bara klagade hela månaden, men det tror jag. Förutom att klaga så luftade jag mina fördomar och uppmanade er att göra detsamma. Det var kul!

I mars så kom hon äntligen. "Det femte barnet" i magen visade sig vara en tjock liten flicka som fick namnet Majken Britta Rosa. Älskade unge vad glada vi blev. Lätt det bästa med 2011. Det bästa sedan 2007, helt enkelt!

Sedan kom april, med påsk och värme och trädgårdsarbete. Men det uppmärksammade ni inte så mycket. Kanske för att det är tråkigt att läsa om? Nåja, det är sånt ni får ta helt enkelt. Däremot inlägget om att jag älskar att inte amma, det blev uppmärksammat. Med rätta!

Maj då? Tja, mest svårigheter att hantera trebarnslivet, och så trädgårdsarbete. Men så lyfte jag blicken ur min bebisbubbla och lackade ur på Björklund. Varken för första eller sista gången. Idiot. Alltså, verkligen. Jävla idiot.

Sen var det sommar och juni och jag skällde ut prettomorsor och ni höll med. Så klart. Jäkla töntar är vad de är. Dessutom diskuterade vi lite etikettsfrågor och så velade jag hit och dit gällande håret. Det där håret alltså. Att ni inte hackade min blogg och raderade alla inlägg om hårskrället? Imponerande!

Och juli då. Juli, sommar. Det känns som evigheter sen, trots allt. Jag blev brunett! Och sen nojade jag över det och mådde dåligt över det, men det behöver vi ju inte läsa mer om nu. Så blev vår altan färdig också. Det kan vara det bästa vi har gjort med det här huset. Sån skillnad! Till sist så åkte vi äntligen, ÄNTLIGEN, till Frankrike. Till Bretagne. Gud vilken semester det var. Men vi hade inget internet, så ni fick inte följa med på resan. Förlåt!

Det känns som att det var nyss det var augusti? I alla fall hade jag sjukt bloggflyt. Jag har hittat massor av inlägg att länka till, för vi hade flera intressanta diskussioner. Som ifall det hette kus eller kull? Eller andra dumma förslag ni hade. Vi pratade om föräldraskap och massor av kul saker. Och så fick ni se bilder från världens bästa land. Men seriöst, hela augusti var guld ur bloggsynpunkt. Kolla själva!

Förutom att åka till Rom så funderade jag i September över varför jag inte är en sån person som får helt ogrundade komplimanger. Jag inser nu att ni aldrig har fått se några bilder från Rom. Vill ni göra det? Å ena sidan ska en blogg ju ha bilder, säger man. Å andra sidan kommenterar ni aldrig när jag faktiskt har bilder, så... Vill ni se Rombilder får ni hojta till, annars struntar jag i det.

Oktober, oktober. Så jäkla tråkig månad! Och så nyss. Vad finns det att säga liksom? Det var en kass bloggmånad också. All inspiration försvann tydligen i augusti. Men jag förklarade hur det är att vara kräsen för er. Och så pratade vi delad föräldraledighet också. Men annars var oktober rätt så pfft!

Och alldeles nyss var det ju november. Köket blev färdigt. Det var väl det. Trist månad, trist bloggare. Dessutom var jag sjuk rätt mycket. Tja, nothing to see. Move along.

Och så december då. Men samma sak där, det var ju NU. Och inget speciellt har hänt. Men jag vore ju dum i huvudet om jag inte länkade till inlägget där jag dels deklarerade att jag hållt mitt nyårslöfte, och dels blev supersnygg på bild.

Tja, det var väl mitt bloggår det. Hur har ert 2011 varit? Vad minns ni? Vad önskar ni att ni kunde glömma? Saknar ni något i min bloggsammanställning som ni minns från mitt bloggår? Tell mama!

Klagomuren

2011-12-29T18:22:00.004+01:00

Vi måste klorintvätta alla soffkuddar. Säkert inte miljövänligt, men jag orkar inte ha smuts överallt längre. Jag orkar inte vardagen just nu. Mat måste lagas varje kväll och barn ska läggas och sen orkar jag aldrig göra mer än sitta i soffan och i princip inte göra mer än fånglo, eller kanske surfa på blocket.

Men man kan ju inte klorintvätta vardagen. Och jag blir galen på att allt jag kan göra för att må bättre NU och vara en bättre förälder NU, det gör att mina barn antagligen svälter ihjäl i framtiden när miljökatastrofen är ett faktum. Resa, shoppa och sånt är direkta miljöhot, men samtidigt det enda som håller mig uppe under vintern. Även om det mest handlar om drömmar och inte så mycket verklighet.

Åh vad jag låter gnällig nu då. Jag har ju inget att klaga på egentligen. Vi är friska och har lov och kan se fram emot stadigare inkomster och mer fritids och förskoletid för barnen och om några månader blir det vår och allt sånt. Men ändå. All disk, smuts, stök, tvätt, sopor, barr - jag orkar inte.

Jag vill vara rik. Jag behöver inte vara ohemult rik, jag vill bara vara så pass rik att vi har råd att köpa hämtmat/gå ut och äta så ofta vi vill, samt kunna gå på bio och åka till fjällen och gå på lekland och åka till badhuset precis så mycket som vi vill. Föräldraskapet skulle vara så mycket enklare då.

Nu har jag klagat av mig. Nu tänker jag surfa efter växter till trädgården och drömma om vår och sommar istället för att tänka att vi har hela januari och februari framför oss.

"Lite" irriterande

2011-12-29T14:49:00.000+01:00

Jag är sugen på något, men jag vet inte vad. Jag har tänkt igenom det mesta (typ ostbågar, choklad, godis) men kommer inte på vad det är. Lite lutar det åt en sorts sura colaflaskor som vi åt i Frankrike. Och det känns ju bra, att de finns i Frankrike. Men inte här.

Å andra sidan kanske det är just bra det är.

"Titta! Katt! Titta! Där! Katt! Katt! TITTA! KATT!"

2011-12-29T09:44:00.001+01:00

Ja, okej Majken. De är fina, våra katter. De är tre stycken och de är precis överallt och de tycker om att gosa. Vi har haft dem i flera år och du har känt dem i nio månader nu. Så vadan detta behov av att nästan hysteriskt utropa att vi har katter hemma? Vi vet ju det. Du vet ju det. Du har sett dem förut.

Och som sagt, de är fina och gosiga. Men de kanske inte är så himla exotiska att du i en halvtimme måste sitta och skrika ut att du faktiskt ser en "ka! dä! titta! ka! ka! titta! dä! ka! ka!"? Det är ju ändå, lite, att stating the obvious, eller hur?

Det känns lite som när du kryper in i riktigt trånga utrymmen och sedan gråter när du, oundvikligen, fastnar. Inte ditt smartaste move, om vi säger så. Eller när du välter ut vattenglaset över hela dig och sedan gråter för att du blir blöt. Eller när du slickar på toalettstolen. Det är inte heller så smart, eller fräscht, gjort.

Men det är okej. Du är ju ändå bara nio månader. Men om du fortfarande slickar på toalettstolen om en sådär tre år, då kan vi väl ha ett snack. Okej?

"Hejjagharmissatbussenkanduhämtamig?"

2011-12-28T16:21:00.001+01:00

Idag träffade jag en kompis för att gå lite på mellandagsrean (hittade inget) och fika lite (blev lunch istället). Jag lyckades dock glömma mobilen i bilen, fast vid tillfället trodde jag att jag glömt den hemma, och blev stående utan telefon och väntade på en kompis som aldrig verkade dyka upp. I själva verket hade hon skickat ett sms om sin försening, men eftersom jag ju inte hade någon telefon fick jag det inte, och tja... ni fattar?

När jag stod där då, så tänkte jag på hur krångligt det var före mobiltelefonernas tid. Hur man inte kunde få reda på ifall ens kompis kanske blivit akut sjuk i kräksjuka (även om det ordet inte fanns då), utan helt enkelt fick stå och vänta eller ge upp - i blindo.

För telefonkortet till telefonautomaterna var ju aldrig laddat. Jag ringde alltid "mottagaren betalar"-samtal hem, och i pausen där man skulle tala in sitt namn för att det skulle bli uppspelat för mottagaren, klämde jag in hela mitt meddelande. "Jagtardensenabussenhem!" eller "Jagharmissatbussenhämtamig!" eller "JaggårpåbiomedAnnikaochkommerhem...piiip". Och så hade jag listat ut att om man inte hade några "markeringar" kvar på kontantkortet så kunde man ändå ringa, så länge man såg till att inte använda upp en hel markering. Så man kunde få till ett kort meddelande på det sättet också.

Och ibland tror jag att mamma tröttnade och laddade på mitt kontantkort, antar jag. Men ändå. Mobiltelefon är en himla bra uppfinning, kan jag nog tycka.

(Och alla som är gamla och läser min blogg kommer nu bara "på MIN TID fick vi minsann skicka brevduvor hem, fast då fanns det ju ingen stad och bussen fanns inte heller för hjulet var inte uppfunnet än och..." Ja ja.)

Fult, fult, fult!

2011-12-27T19:23:00.002+01:00

Vi letar efter en våningssäng. Och ett stort skåp som kan svälja alla barnens leksaker och spel. Och så behöver vi ett nytt vardagsrumsbord. "Nytt" som i "nytt för oss", eftersom vi gärna köper begagnat.

Men även om vi köper begagnat kunde jag inte låta bli att smita in på Mios rea igår och gick omkring i tio minuter och upprepade "vem BETALAR egentligen för det här?!". För allt var ju så fult. Eller kanske inte sådär fult att ögonen blödde, men definitivt inte snyggare än Ikea. Men det kostade ju fem gånger mer i princip. Trots att det var rea kostade ett plastigt "träbord", i stil med de "Lack"-bord vi har, ca 2500 kronor. 49 kr på Ikea. Eller vad sägs om vanliga värmeljushållare som kostar 299 kr? Jag fattar inte vem som betalar för det? För det är ju inte kvalitetsgrejer precis, det syns och känns ju. Handlar det bara om att säga att man "minsann inte handlar på ikea", eller vad?

Och sen begagnatmarknaden då. Inte heller där finns det vi letar efter, i alla fall inte här i närheten. Antingen har Örebroare ovanligt dålig smak, eller så är det bara det taskiga utbudet som får det att verka som det. Men jag förstår inte hur de kan ha köpt så fula möbler från början? Nu byter de säkert ut dem från tusenkronorsbord från Mio. Stört.

Ifall ni råkar springa på en våningssäng som INTE är i lackerad furu/antikbets/stål och ifall ni hittar ett snyggt soffbord någonstans, hojta till då.

Näe, skoja bara. Det finns ju inga snygga soffbord.

En fråga bara.

2011-12-27T18:26:00.001+01:00

Är jullovet slut snart?

För mitt tålamod är det i alla fall.

Skenet kan bedra

2011-12-26T21:30:00.000+01:00

Idag tröttnade vi på julmat och rester och hemmahäng, och bestämde oss för att hitta på lite kul med ungarna.

Nämligen lunch på pizza hut...

... och skridskoåkning med julklappsskridskorna. Emmy var glad, trots den mordiska minen. Jag tror att hon möjligtvis funderade på ifall vi ville att hon skulle slå ihjäl sig, isen är ju hal?! Sen åkte vi hem och bakade bröd som jäst i den nya jästkorgen och bakats på den nya bakstenen, sen åt vi upp det och såg på film och nu sover nästan alla barn och jag äter knäck och läser bloggar.

Visst låter det mysigt och idylliskt? Ha! Dubbel-ha!

Vi blev tvingade hemifrån, för vi hade haft strömavbrott sedan igår kväll Vi frös och kunde inte laga mat eller ens göra kaffe. Inte för att jag bryr mig om kaffet, men ändå. Så vi åkte till Pizza Hut där pizzan var äcklig och dyr och sen letade vi reda på ishallen där ungarna halkade och slog sig mer än de stod på benen och jag var sjukt opedagogisk och ärligt talat rätt elak mot Noa.

Och anledningen till att vi åt bröd till middag var för att vi egentligen skulle ha varit på kalkonmiddag hemma hos min mamma, men eftersom hon också blivit magsjuk nu så blev den inställd. Jag är inte förtjust i julmat egentligen, så kalkonmiddagen vi brukar ha någon dag efter julafton ser jag fram emot något enormt. Men nej. Och min syster var så klart fortfarande sjuk, så ungarna har varit besvikna hela dagen över att de knappt har hunnit träffa henne något.

Och sen kom vi hem och strömmen var fortfarande borta. Nu är den dock tillbaka och jag hoppas den stannar kvar för nu har vi haft otur så det räcker för den här julen.

Jag har aldrig förstått mig på det där med att försköna vardagen. Jag skriver inte om allt, mest på grund av hänsyn till andra, men ni kan vara säkra på att här ljugs det inte och här får ni ingen tillrättalagd bild. Snarare tvärtom: de senaste dagarna har jag (trots magsjukan som drabbat släkten) varit så oförskämt lycklig att det nästan varit pinsamt. Men sånt vet jag inte hur jag ska skriva om. Det känns för privat och för skört och vackert att skriva om. Pinsamheter och jobbigt och misslyckanden har alla. Men det vackra och rosaskimrande är bara vårt, det vill jag inte alltid dela med mig av. Lite tvärtom från många andra, med andra ord.

Men någon ska ju vara på det sättet också. Antar jag.

Pure bliss

2011-12-25T16:23:00.000+01:00

Egentligen tycker jag att det är märkligt av vuxna människor att berätta vad de fått i julklapp. Kul för dig att du fick en i-pad liksom, men vad gör det mig? Men jag går omkring i ett lyckorus så skinande att det vore rent ogint av mig att inte dela med mig av glädjen.

Gissa vem som kommer få en himla snygg och tight rumpa i vår? Yours truly, så klart! Den ska skulpteras i sadeln och svettas i form på hästryggen. Ni har gissat rätt: ridlektioner kom tomten (mamma) med i år. Och jag vet att ni vet exakt hur lycklig det gör mig.

Som grädde på moset då, som om inte timmar i stallet vore nog, fick jag äntligen lampan jag suktat efter i två år. Själva kostnaden har inte varit hindret, utan det stora motståndet från min äkta hälft. Som tydligen till sist bet i det sura äpplet och förärade vårt vardagsrum med en utblommad maskros.

Maraboufudgen är slut och chokladkolan likaså. Lillasyster däckade i magsjuka lagom till julbordet igår, och alla gäster har nu åkt hem. Spelen är provspelade 25 gånger om, och julklappskläderna är provade. Så nu återstår bara mer godisätande, mer läsande, mer spelande och så slappande.

Juldagen är nästan bäst. Särskilt om man svävar omkring på små rosa moln due to kommande ridlektioner samt nyligen upphängd ikealampa.

Var er julafton bra? Jag hoppas det. Jag blir alltid så ledsen när jag läser om julaftnar som havererar eller blir misslyckade. Så jag hoppas verkligen att ni hade det bra!

God jul från oss!

2011-12-24T10:53:00.002+01:00

Ungarna har hängt glitter som de vill.

2011-12-23T19:09:00.001+01:00

Och jag kommer rätta till det när de har lagt sig. Japp, jag är en SÅN mamma.

Julstress, positiv sådan.

2011-12-22T17:38:00.001+01:00

Så olika det kan vara från år till år. I år gör det mig ingenting att koka sju sorters julgodis, steka köttbullar i timmar och knöggla in en enorm gran i vår tillika enorma bil. I år har jag tid, och då går det bra.

Sen är det så mycket annat som är bra just nu också. Maken fick precis nytt jobb, ungarna är härliga och jag mår bra. Det är lugn och ro, själsligt. Då går julstressen bra att hantera.

Det kanske inte ens räknas som stress när man inte har något emot det? Jag vet inte, men det är skönt att veta att julklapparna är inhandlade och inslagna, den stora granen tar upp hela tvättstugan och ikväll har vi både några kilo köttbullar och julgodis att mumsa på. Lite som att bunkra upp inför vintern, om vintern vore en helg av frosseri.

Aja. Ni är några som inte har slutat läsa bloggar till förmån för pastejknådande än, och jag hoppas att det beror på att ni tar det lugnt. Eller att ni kör catering på hela rubbet. Så kan man ju också göra.

Lite för upptagen för att blogga

2011-12-22T15:26:00.001+01:00

Saltlakritskola

Förresten

2011-12-21T23:44:00.002+01:00

Så KAN det vara så att jag, det första jag gjorde när jag anlände till köpcentrumet, köpte en flaska handsprit på apoteket. Som jag eventuellt använde så fort jag hade rört någonting.

Jag har aldrig känt mig så psykiskt stabil som när jag var femte meter drog upp min flaska och spritade in händerna. Helt vanligt. Japp.

Jul...klappar?

2011-12-21T17:45:00.001+01:00

Jag blir alltid så makalöst trög när jag är iväg bland folkmassor och affärer. Jag är den som stannar innanför dörrarna för att jag inte lyckas tänka ut vart jag ska gå. Jag står och tittar på samma rader av kläder fem gånger innan jag lyckas sortera intrycken så pass mycket att jag ser vad som finns där, eller, som det var idag, inte finns där.

Jag kan inte lägga upp någon slags rutt, utan går från affär till affär till affär och så blir det fel och så måste jag gå tillbaka och så kan jag inte hitta det jag ska ha, och så går folk in i mig och där står jag och känner mig riktigt, riktigt trög.

Då brukar jag undra ifall de som faktiskt är tröga och har svårt att förstå det alla andra fattar är medvetna om det. Är de det? Är de medvetna om att de alltid är steget efter, lite segare, såna där som alla irriterar sig på? Märker de att det inte riktigt klickar och att hissen stannar mellan våningarna?

Eller tillhör de också "jag är ärligt talat lite smartare än genomsnittet"-klungan, som just nu omfattar 99% av svenska folket?

Jag vet inte, jag vet bara att jag blir galen på att känna hur hjärnan är som sirap. Så därför är jag väldigt nöjd med att allting, förutom granen, är inhandlat till julen. Ikväll ska jag rensa huvudet med en teaterpjäs om lesbiska medelålders scouter. Det kan ju inte bli bättre, no?

,,,,,,,,,,,,,,, ............

2011-12-20T15:00:00.002+01:00

Jag läser just nu två böcker som jag inte rikigt lyckas avsluta. Det där med att läsa två, eller fler, böcker samtidigt är ovanligt för mig. Jag läser inte böcker, jag slukar dem och sväljer dem hela. Alltid en i taget, och sällan tar en bok mer än några timmar, om ens det, för mig att läsa från pärm till pärm. Även om jag i vissa fall läser dem på ipaden.

Men nu är det något som stör med båda böckerna. I det ena fallet vet jag problemet: punkter. Korta meningar. När man skriver såhär. Nästan inga kommatecken eller bisatser. Absolut inga satsradningar. Det är korta meningar hela tiden. Och jag blir galen på det. Jag kan inte läsa så. Jag gör så tydliga pauser i mitt huvud efter varje punkt att det stör. Det blir staccato. Det blir upprepat. Jag får inget flyt!

Vilket är synd, för boken är helt okej om jag bara ser till handlingen. Jag är, som ni väl vet och har märkt, ett stort fan av kommatecken..Och som man skriver, läser man, antar jag. Eller så kanske det är tvärtom, att uttryckssättet har kommit ur vad jag helst väljer att läsa? Jag vet inte, men det stör mig något så infernaliskt med korta meningar. Ungefär lika mycket som min kommatering säkerligen stör några av er. Smaksak och ändalykter och det där.

Ironiskt nog är den andra boken en tegelsten av drottningen av långa meningar, med kommatecken och parenteser sida upp och sida ner. Ja, jag pratar om Joyce Carol Oates. Jag bestämde mig i höstas för att läsa igenom alla hennes böcker, och de är många. Särskilt om man inkluderar de böcker hon skrivit under pseudonymer. Just nu är jag någonstans runt sekelskiftet och, jag vet inte, men jag gillar det inte lika mycket som de senare böckerna. Kan det vara att det är böcker som var färskvara? Att stilen är för tidstypisk för den tidpunkten? Eller kan det handla om hennes personliga stil vid tillfället som inte passar min personliga stil nu? Jag har tagit mig igenom "Vi var Mulvaneys" utan att tycka att den var mer än sådär och just nu är jag inne på "Mitt i livet" och saknar ett driv. Ett intresse? Eller så är det, precis som allt annat, en smaksak.

Det här med kommatering igen då. Det stör mig något enormt när folk försöker dra till med regler och konventioner gällande just kommatering. Är det något som ska kännas fritt så är det väl just det? Sen så är, det väl störigt kanske kan, jag tänka om, man sätter kommatecken helt vilt och, galet. Men när det inte stör pausandet och betoningen och läsandet? Och dessutom är det ju verkligen inget som är skrivet i sten. Prova att läsa en barnbok som är lite äldre, säg Pelle Svanslös, och förvånas över hur kommateringen ser ut. Läs en ännu äldre bok och slås av hur kommateringen känns helt vettig.

Eller läs en bok utan en enda punkt, det går ju faktiskt det också. Nästan bättre än en bok fylld av korta meningar och hackighet.

(Tror ni att det här inlägget gick bra att skriva eller? Nej. Jag har väl aldrig varit så medveten om hur jag kommaterar, eller inte kommaterar, som nu. Så klart.)

Smart. Verkligen.

2011-12-20T00:16:00.002+01:00

I oktober hade vi i princip klart vad vi skulle köpa i julklapp till alla. Vi skrev upp det på listor och kände oss nöjda med det. För vad då, KÖPA julklapparna? Måste man göra det också?

Ja, det måste man tydligen. Så vi får slåss med alla andra som springer runt i köpcentrum och hostar baciller och slåss om den sista beybladen och fan. Vi kunde ju ha köpt julklapparna då när vi tänkte ut dem.

Men det hade väl varit att göra det för lätt för oss. Ingen utmaning liksom.
Idioter.

Hej mitt vinterland!

2011-12-19T14:08:00.000+01:00

Yttepytte snö på marken. Vis av tidigare vintrar (dock inte de senaste med snö en masse) är det ju tvunget att dra ut pulka, barn och bebis och försöka gnida snön av backen och tusen hål i nacken!

Inte okej någonstans.

2011-12-18T23:41:00.003+01:00

Jag tillbringar alldeles för mycket tid i raggsockor och för lite tid i snygga skor med klack. Okej, det kanske är rätt tid för raggsockor och fel tid för plommonlila högklackade pumps, men det beror ju inte på det. Jag är så otroligt tråkig bara.

Häromdagen hade jag tio minuter över och tänkte titta på skor eftersom det är hål rakt igenom mina nuvarande stövlar, som är höstskor btw, och tittade bara på praktiska skor. Varma, fodrade, praktiska. Nej, det kanske inte är så kul att halka omkring på höga klackar och känna sig dum och larvig. Men jag behöver lite bling och glitter och höga klackar och något MER än raggsockor. Bara det där att titta på skor till sig själv mellan julklappsinköp och annat är ju så trist som det bara blir.

Det kanske är larvigt att eftersträva någon slags Sex and the city-tillvaro mitt i småbarnslivet på landet, men jag behöver något sånt. Långa shoppingturer. Drinkar. Dyra middagar. Flärd. Glitter. Pengar.

Plast mot plast.

2011-12-18T22:59:00.000+01:00

Vi firar jul med min familj varje år, och så hälsar svärfar på ungefär varannat år. Ofta brukar julklappar mellan kusinerna (på makens sida) ändå utbytas på något sätt, men jag blir så trött på det. Det är plastsaker mot andra plastsaker och utan någon egentlig tanke bakom. Det är att byta gåvor bara för att ge, när ett tack skickas via sms eller ens det. När julklappar ibland byts i mars, men fortfarande kallas för julklappar.

Så i år sa vi nej till det. Och det, jag vet inte, verkar ha orsakat lite småsura miner. Men det är ju inte hållbart att byta saker mot saker, bara för att. När man inte ens firar ihop.

Apropå att ge bara för att ge så läste jag på, ja,familjeliv så klart, att folk ger julklappar för flera tusen till sina små barn. En fyraåring som får för 4000 kronor är inget ovanligt. Herregud.

"And there won't be snow in Africa this christmas!"

2011-12-17T20:48:00.002+01:00

Nähe? Menar ni?

Jag vet att det är gjort för länge sedan, men det görs inte tillräckligt mycket. Klagas på "Do they know i'ts christmas" det vill säga. För har ni någon gång lyssnat på texten? Klart ni har. Den är ju sjuk! Jag förstår tanken bakom, men ändå? Någon måtta på tramset får det väl ändå vara?

Om vi bortser från patetiska rader som "Where the only water flowing / Is the bitter sting of tears" så är ju vissa delar rent osmakliga. "Tonight thank god it's them instead of you"?! Ja, herregud. Tur att det är afrikanerna som svälter, det vore ju jobbigt om det vore vi. Och "If the table was turned would you survive"? Tja, svårt att veta, men vi har ju redan konstaterat vilken tur det är att så inte är fallet.

Värst är nästan ändå skålandet. "Here's to them. Underneath that burning sun". Ser ni det också framför er? Vita, rika människor som sitter vid sitt dignande bord och skålar och "skänker en tanke" till de som grillas under afrikas obarmhärtiga sol. Men hey, tur att det inte är vi!

Ja, jag veeeet. Så lätt att klaga på. Så mycket att hacka på. Så cheeesy. Sååå gammalt. Men ändå. Äcklig låt.

Öh. Kött! Öh... korv!

2011-12-17T14:23:00.001+01:00

Folk är på allvar upprörda på grund av en idé om att deras ungar ska få äta vegetariskt en dag i veckan. Dra mig baklänges, äter de verkligen kött till varje måltid, alla veckans dagar?

Jag känner mig alltid så naiv. Jag inbillar mig att alla är ungefär som jag och de jag umgås med. Jag inbillar mig att människor väl redan äter lite vegetariskt ibland? Kanske inte så mycket som man "borde", men någon gång i veckan i alla fall? Inte äter de väl kött till varje måltid? Och så tänker jag att alla vet väl ändå om att det är bättre för miljön att äta mindre kött?

Men så bara pang bom så får jag världsbilden klar för mig. Föräldrar blir provocerade, de blir upprörda och deras barn blir tydligen kränkta om de inte får äta kött varje dag hela tiden dygnet runt, eller vad?

Hur kan det ens vara möjligt att äta så mycket kött? Ja, jag fattar att de räknar in fisk och skaldjur och inte bara syftar på nöt, fläsk och kyckling, men ändå? Det känns så... sjuttiotal? Lite brunsås till allt kött, och så är vi 40 år tillbaka i tiden.

Jag vet inte. Men jag hoppas att de flesta skolor redan idag har minst en vegetarisk dag i veckan. Om inte är det på tiden!

Nu svär jag väl i kyrkan, men...

2011-12-16T20:37:00.003+01:00

Nej, jag tycker inte att "ge en get till en afrikansk by" är en bra julklapp. En bra sak att göra, verkligen! Men som julklapp? Absolut inte. Man ger faktiskt precis ingenting i julklapp om man ger bort en get eller mjölk till en by eller vad man nu väljer att ge. Ingenting.

För vad får mottagaren? Jo, ett kvitto på att DU har skänkt till välgörenhet. Vetskapen om att DU har tänkt på de behövande. Inget annat. Inte tillfredsställelsen av att ge (för alla handlingar är egoistiska), inte valet av välgörenhet, inte tanken bakom. Ingenting.

Du däremot får den goda känslan som välgörenhet ger oss. Du får minska konsumtionshetsen. Du får välja ändamål. Du får precis allt. Den du ger till får ett kvitto på vad du har fått. Schysst? Nej.

Vill man så kan man ju i såna fall ge pengarna i fråga och sedan säga att man vill att de ska gå till välgörenhet. Då ger man åtminstone upplevelsen av att ge till välgörenhet.

Missförstå mig rätt, jag tycker att man ska skänka till välgörenhet, så länge det är rätt organisationer. Och jag tycker att skräpiga julklappar utan tanke eller känsla bakom är dummare än att inte ge något alls. Men låtsas inte som att det är en bra julklapp för någon annan än den som ger den, för det är det faktiskt inte.

Och bara för att gardera mig så kan man mycket väl bli glad för en sån julklapp. Jag kan ju inte svara för hur alla känner sig. Men det är inte konstigt ifall det är en julklapp som inte uppskattas, eftersom den gör mer för givaren än för mottagaren.

Lika svårt att hitta som en fyrklöver i mitten av januari i Norrland.

2011-12-15T20:47:00.003+01:00

De här som propagerar för en vit jul, jag dör. Jag dör jag dör jag dör på att de inte har ett enda jävla argument, bara en massa moralpredikningar och hetsskrik om att man ska tänka på baaaarnen!

Den dag någon kan visa upp en nykterhetsivrare, en vit jul-fanatiker, som faktiskt har några argument att komma med, den dagen lovar jag att lyssna. Men nu? Åh, så mycket skitsnack. Och det stör mig något enormt att man gör en så svår fråga (barn som växer upp med alkoholproblem i familjen) till något litet cause man kan syssla med i juletid. Eller som att vår uteblivna glögg på något sätt skulle påverka någon annan.

Uppmärksamma, gärna! Men utan att skuldbelägga alla de som tar en julöl utan att barnen far illa av det. Den här moralpaniken alienerar bara, och det är synd. Fast vad fan, vissa får ju klappa sig själva på axeln och känna sig lite duktiga i alla fall. Alltid något?

Men låt mig få låtsas i alla fall?!

2011-12-15T11:48:00.003+01:00

Jag vill egentligen inte skriva något inlägg, för jag är så nöjd med bilden här nedanför att jag vill att den ska ligga överst på sidan hela tiden. Så kan jag undvika speglar och gå in på bloggen istället.

Och jag vet ju som sagt att jag inte riktigt ser ut sådär, men vad har hänt med vanligt hyfs? Folk bara "men du ser ju inte ut sådär" och jag svarar att näe, jag vet men... och så fortsätter de med "det är ju inte DU, vad har du GJORT?". Eh, tagit ett kort där jag har hakan i handen? UPPENBARLIGEN?!

Om jag nu rätt tydligt visar att jag är nöjd med något, vadan behovet av att skjuta ner mig? Jag fattar väl också att det blir lite konstigt att vara nöjd med en bild som inte är lik mig, men låt mig få vara det då?

Nu blev jag sur och arg, och det var inte meningen. Jag hade inte ens tänkt blogga om det här, utan om något helt annat. Inte för att jag kommer på vad just nu, men det löser sig nog.

Jo! Igår var jag på improviserad melodifestival med teater Martin Mutter här i Örebro och det var så sjukt bra. Har ni varit på improviserad melodifestival någon gång? Om inte, försök komma iväg om ni har chansen. Alla i publiken fick skriva en låttitel som sedan lades i en stor låda. Artisterna presenterades på scen och fick dra en genre och en låttitel. Sedan satte musiken igång och de skulle improvisera fram en sång, och som de sjöng!

Jag hade ont i kinder och mage efter allt skrattande, och i händer och fötter efter allt klappande och stampande. Det var en sjukt kul upplevelse som jag rekommenderar alla. Jag vet, jag låter som jäkla Pernilla Wahlgren nu, men jag har lite svårt att skriva positivt om något utan att raljera, vara ironisk eller sarkastisk. Det var bra, helt enkelt. Vanvettigt bra!

En fördel med att ha en mamma som är teaterproducent är att jag går på otroligt mycket mer teater än jag hade gjort annars. Det är väl kanske inte konstigt heller, uppväxt på premiärer, genrep och galaföreställningar som jag är. Ibland tänker jag på hur få det faktiskt är som går på teater. Hur alla föreställningar främst befolkas av kvinnor 55+, och så några män. Sällan yngre. Sällan stora gäng. Sällan unga par.

Och varför egentligen? Teater är ju så otroligt mycket mer värt än ett biobesök, och kostar inte mycket mer heller. Kan till och med vara billigare, med studentrabatter etc. Jag vet inte, är det själva formen man är ovan vid? Eller är man inte intresserad? För när jag tänker tillbaka på de pjäser jag sett under året så är det upplevelser som har stannat länge, mycket längre än en film på bio.

Går ni på teater? Om inte, varför inte då?

För första gången någonsin!

2011-12-14T18:00:00.001+01:00

(I alla fall vad jag kan minnas...)

Jag har hållt ett nyårslöfte! Kommer ni ihåg att jag på nyårsaftonen tog på mig rött läppstift, blev nedskjuten med kommentaren "du ser ut som en clown" av Noa, men ändå vågade mig på att lova att 2011 blev året då jag vågade använda rött läppstift? Tja, nu gör ni det i alla fall.

Och se på fan. Jag har lyckats!

Jag har det ofta. Jag har det på kvällstid, jag har det på dagtid (och får kommentarer av min mamma om att "det ser lite väl mycket ut det där"), jag har rosarött, jag har knallrött, jag har mörkrött. Jag vågar!

Man kan kanske tycka att det är ett lite väl enkelt nyårslöfte, men då tycker man fel. För mig var det här en jättetröskel att kliva över, men nu är jag ute ur garderoben och är snyggare än någonsin. Om man frågar mig då.

Om man frågar min familj tycker de nog fortfarande att jag ser ut som en clown.

(Nej, jag vet. jag ser inte alls ut som mig själv på den här bilden. Jag blev ju jättebra. Måste snabbt byta profilbild på facebook, som jag gör varje gång jag blir lyckad på kort och vill låtsas inför avlägsna bekanta att jag blivit snyggare på äldre dar!)

Klappsnappare och svarthjälmar

2011-12-14T15:21:00.003+01:00

Vad tycker ni om årets julkalender då? Jag älskar den! Den utspelar sig i vintertid, handlar om julen, har en härlig känsla och är sådär tokmysig som julkalendern inte har varit på länge, tycker jag.

Sen är den spännande och rolig och händelserik och alldeles lagom ruskig, tycker ungarna.

Jag vet inte, men är den inte rätt allmänt uppskattad i år? Jag har inte läst några större klagomål, förutom att vissa tydligen tycker att den uppmuntrar till att stjäla. Idioter. Någon annan tyckte att det var kasst genusperspektiv och att det var synd att det är fattiga som stjäl. Men i övrigt verkar den ha tagits emot väl?

Jag fattar bara inte varför julkalendern har så mycket lägre volym än alla andra program som sänds på barnkanalen? I en familj där fjärrisen nästan alltid är på rymmen är det ett större problem än man kan tro.

Saker jag kan bli galen av.

2011-12-13T22:47:00.004+01:00

Varför säger/skriver folk "bebis" i sån form? Bebis gillar inte napp. Bebis sov dåligt i natt. Bebis har fått mig att tappa all känsla för hur man talar eller skriver svenska.

Får associationer till sjukvård och typ penis. Penis infekterad pga könssjukdom. Patienten kontaktar sin fru som lämnar honom. Eller så kanske det inte står i journalerna, men det hade ju varit kul om det gjorde det.

Bebis. Vad fan?!

Men kom igen nu vintern!

2011-12-13T18:25:00.003+01:00

Det spöregnar ute. Kom snö, kom snö, kom åtminstone lite rejäl frost?! Jag är så trött på det här slasket och gråa, jag vill ha kallt och vitt nu!

Och så vill jag ha mer julkänsla. Det suger att ha dåligt med pengar i juletider, för ju mer man kan stöka och baka och göra godis och pynta, desto mer juligt känns det ju. Men nu kan vi inte ens göra det, så jag går omkring här i regnet och snålar på de få lussebullar vi har.

Nåja.

Jag har julfilmer som ska ses och i värsta fall får jag väl spraya rutorna med fusksnö eller något. Och vägra gå ut tills det har kommit snö på riktigt. Det känns som en vettig plan, no?

"Natten går tunga fjät"

2011-12-13T12:01:00.002+01:00

Jag älskar Lucia. Jag saknar förvisso att inte få gå femtiofjorton luciatåg själv, som vi gjorde i högstadiet när jag gick i musikklass. Vi lussade för PRO och Odd Fellow och allt däremellan. Eller vaddå däremellan, de är väl typ samma sak.

I alla fall så saknar jag det. Jag saknar att stå med stearinljus som droppar, omgiven av diskanter, altar och fellow sopraner. Jag saknar att klämma i och ta i från tårna, från hjärtat, till Gläns över sjö och strand. Jag saknar den perfekta harmonin och känslorna i sångerna. Det saknar jag så det gör ont ibland.

Men. Att gå på ungarnas luciatåg är ändå bättre. Ingen harmoni eller klang eller takt, bara barn som tar i och sjunger och det är så fint att jag gråter varje gång.

Trevlig Lucia på er!

- Bara för att de inte är gifta med Grinchen

2011-12-12T19:13:00.001+01:00

Sa jag till maken när vi åkte hem från sjukhuset och åkte förbi massor av hus som hade både mer och finare utebelysning såhär i juletider än vad vi har.

Sen när vi kom hem hade han köpt och satt upp två nya ljusslingor: en vid ytterdörren och en i växthuset. Så då blev jag skamsen, men mest glad. Och fylld av julkänsla.

In och ut, hej akut!

2011-12-12T18:21:00.002+01:00

Idag vaknade jag med ännu mer klåda än igår. Och en svullen underläpp. Och stela, svullna och kliande händer. Efter att ha klagat av mig på Facebook blev jag utskälld och tillsagd att åka till sjukhuset pronto.

Men det gick ju inte. Jag hade nämligen ett uppdrag att utföra, ett seminarie att gå på, och tänkte inte tacka nej till mitt första uppdrag från den här kunden. Så jag smörjde in hela kroppen med kortisonsalva, åkte på jobbet och sen åkte jag direkt till akuten.

Beredd på att stanna där hela dagen och halva natten blev jag förvånad över hur fort jag fick hjälp. Sedan fick jag mediciner och så såg de att de verkade och sen var jag fri att gå. Trist nog tog det en evighet på apoteket att få ut medicinerna, men ändå.

Kul dock att en av Tavegyls vanligaste biverkningar, som jag redan har noterat att jag inte kommer undan, är trötthet och dåsighet. För den varan behöver jag mer av, småbarnsförälder med bebis och företag som jag är.

Nåväl. Slutet gott allting gott. Jag kan nu räta ut händerna och har bara mina vanligt porrigt tjocka läppar. Ingen extravagans här längre. Tack och lov. Dock att det fortfarande kliar, men det lär väl sluta i sinom tid det också. Hoppas jag.

Oh, the drama!

2011-12-11T19:33:00.001+01:00

I morse vaknade jag av klåda på hela kroppen, röda utslag och stickningar. Nässelutslag, googlade vi oss till. Nåja, jag är inte den som sjåpar mig i onödan (hrm), så vi fortsatte dagen som vanligt. Med frekvent kliande från mitt håll.

Men någon gång mitt i baket av en liten pepparkaksby började det sticka i min läpp. Och hey presto, så såg jag ut som Kissie:

När jag ringde sjukvårdsupplysningen så visade det sig att det är en allergisk reaktion som drabbat mig. Märkligt, eftersom jag inte är allergisk mot något. När hon i luren hörde att jag hade fått en svullen läpp så uppgraderade hon situationen till en ALLVARLIG allergisk reaktion och beordrade mig att åka in till akuten.

Men alltså. Akuten en söndag i december? Jo, tjena. Dessutom bakade vi ju pepparkakshus.

Så jag bad helt enkelt mamma att köpa med sig någon allergimedicin på väg hem till oss, och så fortsatte vi bakandet. Så här blev det:

Jag älskar de små figurerna som har hängt med sen min barndom. De står och spelar på "torget" och förbigående snögubbar, renar och tanter stannar och lyssnar. Julmysigt så det förslår!

Sen på kvällen (eller, runt tretiden) när det skymmer så tänder vi en liten ljusslinga i byn, och så fortsätter de spela ända fram tills efter jul.

Den allergiska reaktionen då? Läppen är fortfarande svullen och klådan är kvar. Men jag kan ju andas liksom, så akuten är inte att tänka på. Det här har dock potential att bli extremt korkade sista ord, så ifall jag kolar vippen under natten kan ni väl ha hyfs nog att säga att pepparkaksbyn är fin. Med tanke på att jag kanske offrat mitt liv för den och sådär.

Men ingen press eller något. Inte alls.

Stilla lördag.

2011-12-10T19:11:00.001+01:00

Idag har vi (jag och Noa) inte stuckit näsan utanför dörren ens. Eller jo, just precis det har vi gjort, när vi tittade på julbelysningen som äntligen kommit upp i våra träd på framsidan. Men i övrigt har vi slappat så mycket att det borde vara olagligt.

Jag gick till exempel inte upp förrän klockan åtta i morse. För att ha en bebis som vaknar runt sex varje morgon är det en otrolig lyx, men så kan ju nämnda bebis leka i sin säng i flera timmar också. Så efter morgonmål och bytt blöja satt hon och sysselsatte sig själv i några timmar medan jag slumrade vidare och de stora barnen städade sitt rum. Helt på sant! Visserligen bara för att få godis, men ändå.

Sen läste jag bok och slappade tills maken kom upp och bakade surdegsbaguetter till oss till frukost och sen skulle Majken sova igen, så jag gick och la mig och läste i sängen medan barnen bakade. Och så lunch, kalas för Emmy och film för mig och Noa, storsats av svingod Moussaka och nu tända ljus och snart film och lite godis.

Imorgon ska vi bygga ett pepparkakshus av något slag, antagligen ett slott. Eller en by. Bildbevis kommer.

"Vi skiter i honom!"

2011-12-09T18:27:00.001+01:00

Alltså, såhär: jag är inte den som inte tycker att man som barnfamilj ska ta hänsyn. Jag hyschar på mina barn och säger åt dem att vara artiga och all that, men ibland känner jag att näe. De får fan låta och busa.

Som idag när vi var på bibblan och sen gick en våning upp till cafét med lekhörna som finns där. Ungarna, alla tre, hade makalöst roligt. De två större hittade vänner och röjde runt medan jag satt och såg på medan Majken hånglade upp en liten pojke som blev lite rädd för hennes pussattack. I alla fall så sprang de stora barnen omkring. De lekte spion med något annat barn, och vid något tillfälle kom de bort ända bort till änden av lekhörnan. Då dyker en ung man upp och skäller ut mamman som råkar stå precis där hennes och mina barn är. Han gormar om att han minsann försöker jobba och att barnen låter, och det här är FAKTISKT ETT BIBLIOTEK! Mamman påpekar att vi ju inte är på bibblan, utan på cafét med en lekhörna för barn. Mannen pekar upprört en halvmeter åt vänster och bara "DÄR JA! INTE HÄR!". Nej men vad fan. Det låter ju lika mycket en halvmeter in? Han avslutade med att det var VÄLDIGT DÅLIG STIL och ungarna tittade förskräckt på varandra och Emmy sa till mig att "det är ju faktiskt inte bibliotek här uppe".

Och det var det ju inte. Så jag sa helt enkelt att vi skiter i honom och så fick de fortsätta leka och jag och den andra mamman gjorde lite miner åt varandra som sa att fuck him.

För som sagt. Jag är helt för att lära barnen att visa hänsyn och tänka på andra. Men om man sätter sig tre meter ifrån en lekhörna på ett café, och sedan otrevligt och högljutt kommer och klagar på att barnen som leker låter, då förtjänar man ingen hänsyn. Respekt goes both ways och allt sånt.

Mindre tid på dagis? Varför då?

2011-12-09T09:51:00.001+01:00

I all den här hetsen som finns kring att ~~föräldrar~~ mammor ska stanna hemma och ta hand om barnen, eller jobba på kvällarna och hämta ungarna tidigt, eller gå ner till deltid för att barnen ska slippa förskolan, eller säga upp sig för att ta vårdnadsbidrag så att barnen inte ska börja på dagis alls, glömmer man inte att det kanske inte är vad barnen vill?

Nej, jag tror väl inte heller att någon ettåring tycker att det är superkul att vara på förskolan 10 timmar om dagen, 5 dagar i veckan, 48 veckor om året. Det tror jag inte. Så om vi vill fortsätta med en skuldbeläggning och extremt polariserad debatt så kan vi ju låtsas att det hela handlar enbart om rödgråtna små snoriga ettåringar som står i ett hörn och gråter efter mamma. Men så är det ju inte.

Jag började hos dagmamma tidigt och gick där när min mamma var ledig med min lillasyster. Jag älskade min dagmamma. Jag älskade mitt dagis jag gick på sen. Jag älskade att vara där. Om någon hade sagt till mig att min mamma skulle sluta jobba, eller jobba mindre, för att jag skulle "slippa" vara där hade jag nog stått som ett frågetecken. Varför då?

Jag älskade också att vi hade båt när jag blev större. Jag älskade våra somrar i skärgården. Jag älskade också att vi åkte utomlands varje sommar. Jag älskade bilsemester i Europa och båtluff i Grekland. Jag älskade att rida på ridskola och att sedan ha egen häst. Jag älskade vårt hus på landet och att få spela teater och ta pianolektioner. Jag älskade allt det. Om någon hade kommit och sagt till mig att jag skulle kunna få ha 10 veckors sommarlov ihop med båda föräldrarna, eller mamma hemma på eftermiddagarna istället för att vara ensam hemma med min lillasyster eller leka med kompisar hade jag nog stått som ett frågetecken. Varför då? Och om någon hade förklarat att det hade blivit på bekostnad av allt det jag älskade hade jag nog bara skrattat åt dem. På riktigt, varför då?!

Jag är så trött på det eviga tjatet om att barn behöver sina föräldrar. Klart att de gör det, men det måste ju nyanseras lite. Ett barn mår inte automatiskt bättre av att gå hem klockan 15 från förskolan till en förälder som är uttråkad och oroar sig över pengar eller som varje dag går till samma trista lekpark och sitter av tiden. Ett barn blir inte automatiskt en välmående vuxen bara för att hen tillbringade max 30 h/ vecka på förskolan under sin uppväxt. En tonåring som aldrig gick på fritids för att mamma väntade hemma är inte automatiskt en lycklig tonåring. Och, ett barn mår aldrig bra av att vara i centrum för sina föräldrar hela tiden. Ett barn mår inte bra av att vara anledningen till uppoffringar och undantryckande av önskningar.

Ibland behöver vi tänka lite på kvalitet och inte bara kvantitet, helt enkelt. Och på vad barnen egentligen vill. Inte bara vad de förmodas vilja, vad de "ska" vilja, enligt vuxenvärldens fina ideal.

I've got a feeling

2011-12-08T21:34:00.001+01:00

Jag fastnar alltid i känslor som förmedlas i böcker, så mycket att jag själv börjar känna på samma sätt. Just nu satt jag och var ledsen och deppig och kände mig verkligen nere, men kunde inte förstå varför. Tills jag kom på att jag ju läser en skilsmässobok: "Anna och Mats bor inte här längre", och helt enkelt fastnat i den känslan.

Jag är ju lycklig. Vi har det ju bra. Ändå sitter jag här och är ledsen, för att fiktiva personer har skilts. Och jag är inte ledsen för deras skull, utan det är deras ledsenhet jag känner. Fattar någon vad jag menar?

Det här har lett till att jag aldrig kan läsa otäcka böcker, eller se på skräckfilm. Jag vet att alla (väl?) blir rädda av skräckfilmer, men för mig är det mycket mer. Skrämmande böcker eller filmer bidrar inte bara till att jag blir rädd för stunden eller några dagar efteråt, utan de skapar ett tankemönster som gör mig rädd konstant. Först när jag slutade utsätta mig för otäcka filmer och böcker kunde jag få sån sinnesro att jag klarar av att vara ensam hemma på kvällen, till exempel.

Jag borde helt enkelt bara läsa feel good-böcker som alltid har ett lyckligt slut och som gör mig glad och lycklig. Istället för att sitta här och deppa över en fiktiv skilsmässa som inte har något med mig att göra.

Är det förresten inte sjukt irriterande hur man alltid drömmer om boken man läser precis innan man somnar? När personerna i boken dyker upp i drömmen på märkliga sätt, eller när man själv befinner sig mitt i handlingen helt plötsligt. Jobbigt.

"Undulatungar säljes"

2011-12-07T13:40:00.001+01:00

Och jag bara "ja"! Så klart vi måste ha en undulat hemma. För det finns väl inget gulligare än en undulat? Eller? Är det de där små gula fåglarna? Eller tänker jag på kanariefågel? Eller är det samma?

Vi har tre katter, så det blir ju aldrig någon fågel här. Jag är dessutom rädd för fåglar och tycker att flygfän är vidriga och äter därför kyckling utan dåligt samvete för ärligt talat så bryr jag mig inte om hur de behandlas för de är OTÄCKA!

Ja, jag är en hemsk människa. Ja, jag inser att min dröm om att vara bondmora aldrig kommer slå in.

Jag vet aldrig när nya läsare hittar hit. Tänk om det är nu, och de möts av ett inlägg som visar att jag är en fågelhatande vidrig människa utan samvete. Vad jobbigt. I såna fall kan vi väl lika gärna fortsätta med bekännelserna, så att de är avklarade: jag avfärdar andra föräldrars handlingar med "tja, de bryr sig kanske inte så mycket om säkerheten". Ja, men vad ska jag göra då, när de låter sina tvååringar sitta framåtvända och vi har Emmy bakåtvänd och hon är sur för hon är DEN ENDA som är över två år som inte sitter framåt. Det ÄR ju säkrare att åka bakåt.

Ibland blir jag så trött på att vi är de strängaste föräldrarna i världen. Enligt våra barn då, men säkert sant också. De får inte dricka läsk, de får bara dricka saft på födelsedagar och/eller kalas. De måste åka bakåtvänt tills de blir minst fem år. De får inte se på Star Wars eller ha Barbies eller Bratz eller tröjor med spindelmannen.
De får inte massor av plastleksaker med Hello Kitty eller Pokémon och när de ville ha Beyblades så fick de köpa det för egna pengar. De får inte äta chips eller ostbågar om det inte är fest och andra barn får äta sånt, och de får inte spela tv-spel där man slåss.

Å andra sidan får de svära. Alltid något. Jag ska säga det nästa gång de säger att "alla andra får". Ni får svära, så var glada för det. För fan!

Pia? Kevin? Ansgar?

2011-12-07T11:45:00.001+01:00

Ungarna fick en almanacka med sin bamsetidning häromdagen, och jag tittade lite i den och fnissade åt att den var så tokig. Sådär kan det ju inte vara i den riktiga almanackan, tänkte jag. Det måste ju vara Bamseredaktionen som skojat till det lite. Men så jämförde jag med min egen, ack så seriösa, almanacka och insåg att jo. Namnen är såhär konstiga. Det är så ologiskt så man smäller av.

Ibland är det ju logiskt. August och Augusta hör ju ihop, det hörs på namnen. Solklart. Samma med Anton och Tony och Frej och Freja. Och det är ju klart att Kasper, Melker och Baltsar ska få hänga ihop på samma dag, uppväxta i kamomillastad som de är. Men sen blir det lite konstigt. Till exempel den 24 januari: Erika. Men inte Erik. Vad har hänt? Har de separerat? Eller är det en bitter släktfejd? Kanske en "familjetragedi"? VAR ÄR ERIK?

Diana är också ensam, men det kan man ju kanske förstå. Inte så många mansnamn passar med Diana. Hon är den där singeln som lägger hela sin a-kassa på spådamer som säger att en "Dionysos finns i din framtid, han är lång och mörk och har månadslön".

Disa och Hjördis har namnsdag på samma dag, 3 februari. Det tycker jag är oerhört roligt eftersom min mamma försökte promota Disa som ett namn till Majken, och jag menade då att en Disa går omkring i vadmalskläder och är frireligiös. Med tanke på att Disa nu bor med sin gamla syster Hjördis, även hon tokreligiös i kliande kläder, känns det som att jag hade rätt. In your face mamma!

Februari är för övrigt rätt fullt av ensamdagar. Iris. Valentin. Sigfrid. Vivianne. Hilding. Pia. Lage. Vänta nu förresten. Pia? Ursäkta, men VEM bestämmer vilka namn som ska finnas i almanackan? Pia? Jag menar, okej att Sigfrid och Lage och Baltsar och supergamla och konstiga namn är med, det har väl någon traditionsfylld anledning. Och bibliska namn bara MÅSTE ju vara med (men inte Noa), det säger ju sig självt. Men Pia? Har det någonsin varit ett så utbrett och vanligt namn att det förärats en plats i almanackan? Jag har svårt att se det. Pia?!

Och jag förstår som sagt inte vad eller vem som bestämmer vilka namn som ska stå ensamma? Siv har ingen kompis. Camilla likaså. Emanuel är också ensam, Gertrud med. Det går ju inte att hävda att de inte har liknande namn, för Gertrud passar väl med Gert. Emanuel med typ Manuela? Malkolm och Morgan står nämligen ihop, trots att det enda som förenar dem är de båda börjar på M. Vem är det egentligen som godtyckligt sitter och hittar på det här?

Andra konstigheter: Tyko och Volmar. Really? Har någon under de senaste åren fått dessa namn i tilltalsnamn? En snabb sökning på SCB ger att endast 33 män i Sverige har namnet Volmar som tilltalsnamn. (Stackars män). Känns inte det lite som en märklig prioritering? Volmar?

Nu har jag hittat Erik! 18 maj är hans nya adress. Prata inte om det för mycket, för separationen var tydligen tuff.

3 maj är också intressant. John och Jane har namnsdag då. Och deras barn Jack. Hela familjen Doe på en och samma dag, fiffigt! Jag antar att de har tänkt på bårhusen, där de anställda enkelt kan fira alla oidentifierade lik på en och samma dag. Om de nu hade haft en svensk almanacka, förstås.

Kevin har fått komma in i almanackan dock! De insåg att det inte gick att bara ha bibliska och/eller helt bortglömda apfula namn, så de slängde in något modernt också. Jag gillar att Kevin står ihop med Roy. Det är ungefär som att verkligen har gnuggat geniknölarna:

- Öh, du! Vi ska ha med Kevin nu! Vad kan han stå med? Ska han stå ensam eller?
- Näe, vi kör med något annat trashigt namn. Tindra?
- Ja men det är ju inte likt?
- Spelar det någon roll eller? Vi har ju för fan Adela och Heidi ihop. Det behöver inte vara LIKT. Det ska bara förmedla samma känsla!
- Okej. Conny då?
- Näe, för vanligt.
- Men du! Roy?
- Roy! Herrejävlar. Perfekt!

Jag vet. Det här inlägget har blivit makalöst långt redan. Men det finns så mycket mer att rota i. Som varför de klämmer ihop tre namn på en dag, men har många ensamma namn. Som vari likheten mellan Elsa och Isabella finns? Var kommer alla dessa makalöst fula namn ifrån? Hur många gillar egentligen namnet Seved? Och hur festligt är egentligen namnet Sylvester?

Dagens matintag

2011-12-06T16:07:00.001+01:00

Frukost: marängtårta med daim.
Lunch: Tre tuggor nudlar som var äckliga.
Mellanmål: Två chokladbitar

Kommande:

Middag: Fläskytterfilé med potatisgratäng och rödvinssås.
Efterrätt: Ananaspaj med vaniljglass

Omdöme:

Kanske inte helt nyttig dag, kan jag känna. Å ena sidan började ju dagen med tårta, och det är ju gott. Å andra sidan ska vi äta fläskkött till middag och det är ju rätt så pyton, men i vår familj väljer födelsedagsbarnet mat. Det innebär att det alltid blir skaldjur när jag fyller år, och kött när maken fyller år. Och pannkakor på övriga födelsedagar.

(Fast jag har fuskat och köpt rökt makrillfilé till mig, så jag slipper köttet. Dock att rödvinssås inte torde passa så bra ihop med makrill, eller vad tror ni?)

Ananaspaj förresten. Det låter ju inte gott, eftersom ananas inte är gott, men det är det. Tro mig.

"Men du, har inte du tre ungar?"

2011-12-06T09:01:00.001+01:00

Jo, det har jag ju. Ni har väl inte glömt bort 'na? Den minsta?

Vill ni veta en hemlis? Hon är inte stilla och liten och nyfödd längre. Jag vet! Hur konstigt som helst! Hon är liksom drygt åtta månader och kryper och tror att hon kan släppa det hon håller i när hon står (och dunsar alltså ner i golvet) och äter som en hel bebis och är väldigt bra på att skalpera sina syskon.

Och så går det att konversera henne lite.

- Majken? Titta katten!
- Tatten!
- Ja! Katten.

- Majken! Var är katten? Var är katten?
- Dä!

- Hej Majken. Heeej!
- Hej!

Det är himla mysigt. För oftast är det mest arga gutturala läten när hon sitter och bläddrar igenom mina böcker. Hon river aldrig sönder dem, hon bara bläddrar. Och grymtar och är arg. Ibland skriker hon lite på dem och sen kryper hon iväg och försöker leta reda på några beyblades eller andra roliga leksaker. Har hon tur så hinner ingen hindra henne förrän hon har hunnit äta några kilo kattmat, men sån tur har hon sällan. Har hon riktig tur hinner hon hångla med toalettborsten innan någon hittar henne. Sån tur har hon sällan heller, dock lite väl ofta för att det ska kännas trevligt.

Annars hånglar hon gärna med den där himla söta bebisen i badrummet. Som bara finns där, i en sån där avlång blank sak. Jättefin bebis är det i alla fall. Den går att pussa på, den. Men mamma och pappa och syskonen, dem river man mest håret av. Så är det!

Älskade ungjävel

2011-12-05T19:06:00.001+01:00

Idag fick vi ett mail från Noas fröken. Hon och Noa hade tydligen kommit överens om att hon skulle skicka ett mail till oss för att tala om att han behöver ha en smörgås med sig till skolan varje dag, för som det är nu så delar han matsäck med sin kompis.

Men vi har ju skickat med frukt/smörgås, vi gjorde det flera veckor i början av terminen, men då åt han inte av det. Så efter att varje dag ha slängt en osmakad smörgås så slutade vi. Så klart. Men tydligen så har behovet uppstått igen, och istället för att bara säga till oss så har ungen snyltat av sin kompis och sedan fått sin fröken att maila oss.

Ursäkta mig, men jag tänker gå och dö av skam nu.

Helt plötsligt känner jag mig som en elak styvmoder i någon sorglig barndomsskildring. Han fick inte ens en egen smörgås, utan fick dela med sin goda (och välbeställda) vän. När hans fröken upptäckte den fasansfulla situationen så vågar han inte be om mat hemma, utan får henne att skicka ett brev. Cue fiolspel, svartvita bilder på oss ondskefulla föräldrar och ett magert barn.

Jag fattar ingenting. När vi frågade varför han bara inte sagt åt oss så sa han att han inte hann, för vi pratar ju i telefon hela tiden!? Lovar att han sa samma anledning till henne. Återigen: dör av skam!

Jävla unge.

Nej till decemberbarn!

2011-12-05T12:41:00.001+01:00

"Jag fattar inte varför det skulle vara så hemskt att få barn i december" säger föräldrar och skaffar ungar utan att tänka på oss andra. Nehej, ni tycker inte det är något negativt. Kul för er.

Men snälla, tänk ett steg till. Tänk att era små gullepluttar en dag växer upp och träffar någon som de blir ihop med och kanske gifter de sig, kanske är de sambos och kanske bor de i kollektiv med tre muskiga män och fyra skabbiga katter och tre halta getter. Det vet man aldrig. Men oavsett vem de bor med måste denna någon köpa både julklapp och födelsedagspresent till ert lilla decemberbarn, och låt mig säga så här:

Det. Uppskattas. Inte!

Ja ja ja. Alla kan inte välja och man ska vara glad för det man får och yada yada yada. Jag kan inte höra er, för jag måste tänka ut en födelsedagspresent till min man som fyller år imorgon!

Eller okej, jag vet redan vad han ska få. Men det är ett undantagsår i år. Jag brukar vara svettig, trött och stressad och förbanna den dag han föddes vid den här tiden. Alltså inte att han föddes, utan att det var den 6 december istället för den 6 juli. Till exempel.

Det känns som att det borde finnas någon slags "-is"-organisation för det här. Decemberbarnpartners rätt i samhället? Dis? Ska bli min hjärtefråga känner jag.

Enkätfråga.

2011-12-04T20:57:00.001+01:00

Vid vilken ålder tycker ni att barn bör kunna laga lunch till sig själva? Dvs använda spis och/eller ugn, inte bara micro.

Seger i det lilla.

2011-12-04T16:00:00.001+01:00

Jag trodde att jag hade ett förmiddagsmöte imorgon och kände mig uppgiven och trött, eftersom jag mår dåligt. Men det är inte förrän klockan 15, så nu känns det bättre.

Dessutom har jag ätit några lussebullar. Det är så sjukt gott med lussebullar. Är det inte i Skåne förresten som folk är "lite" tröga och inte har fattat att det inte är lussebullar om man inte har saffran i? Weird.

"Varför står det så?"

2011-12-04T15:06:00.001+01:00

Jag började med ett inlägg om hur dåligt jag mår eftersom jag tog ut mig på julmarknad med Emmy, men sen började Noa läsa över min axel och frågade "Varför står det så? Varför skriver du att jag har varit sjuk? Vem ska läsa att du och Emmy har köpt klubbor?".

Det är så spännande att se ett barn som lär sig läsa. Han läser på ALLT. Tvål, vägskyltar, textremsor - allt som har text är ett tillfälle för honom att öva och träna.

Mysigt och spännande. Men lite jobbigt med en liten unge som tittar över axeln och ska läsa, ifrågasätta och vill skriva själv. Så här kommer, istället för ett gnälligt inlägg från mig, en hälsning från Noa:

jag kan fiska

Så att eh. Med tanke på hur kasst jag har bloggat på sistone lär väl han snart ta över den här bloggen. Vet inte om det blir någon egentlig skillnad, varesig kvalitetsmässig eller innehållsmässig. Känns ju kul.

Dagens insikt.

2011-12-03T18:27:00.001+01:00

Det är faktiskt inte enbart mitt jobb att se till att upprätthålla vänskapsrelationer. Jag förtjänar faktiskt att ha vänner som vill ha kontakt med mig och vill umgås med mig.

Sånt är jobbigt att inse, för när man gör det så inser man ju också att man måste sluta anstränga sig så förbannat. Och då kommer vänskapen antagligen att rinna ut i sanden helt, för att sedan upphöra. Men alternativet, att alltid vara den som försöker och som blir besviken, det är inte okej det heller.

Får lust att slänga in något svulstigt citat här nu. Typ "if you love somebody, set them free". Men nä.

Jag tyar inte.

2011-12-03T07:24:00.001+01:00

Det har varit väldigt mycket barnprat här på sistone. Mycket barnprat och lite om allt annat. Men det är för att jag orkar inte. Jag klarar inte av all skit i världen just nu. Sverigedemokraterna skriver programförklaringar som är borderline nazistiska, polisen som våldtog en sextonåring får bara ett års fängelse, gamla vanvårdas, skådespelare som sätter upp SCUM blir mordhotade, ska jag fortsätta?

Jag orkar inte. Det är lättare att bara låtsas om att det inte händer, fokusera på mitt och mitt eget och försöka ignorera att världen är åt helvete. I alla fall fram tills jul, för hur mycket julstämning blir det egentligen om man måste tänka på att hela landet verkar vara fyllt av kompletta idioter?

Jag vet att vi alla tycker att demokrati är så himla fint och bra, men alltså - really?! Det är alltså de idioter man läser om i tidningen varje dag som vi vill ska bestämma hur Sverige ska se ut? Jag börjar vackla i min tro på demokratin helt enkelt. Bättre att bara göra mig till enväldig härskare direkt.

Då skulle ju i alla fall jag vara nöjd. Och det är ju det viktigaste.