Host host... är den här micken på?

Hur många gånger kan man "ta upp bloggandet igen", skriva ca 1-2 inlägg för att sedan låta bloggen falla ner i glömska igen? Well, om man frågar mig så finns det tydligen ingen gräns. Det är stora planer, jävligt kasst genomförande. Men vad ska man säga? Lite är bättre än inget (gäller ju inte typ gift och pedofili och såna grejer, där är faktiskt inget väldigt mycket bättre än lite) så jag ger mig själv lite slack och så får vi se hur uppstartsförsök nummer 36239847 går.

Det är länge jag inte har saknat skrivandet alls, men jag kommer på mig själv att formulera tankar och funderingar som jag vill ta upp och bolla med människor... men så har jag inte något forum för det. Instagram är ju till för bilder, twitter är dött, bluesky/threads trivs jag inte på. Och bloggandet är... i koma. 

Nu faller ju den här anledningen till att blogga lite på att 1) ingen läser och 2) ingen kommenterar, vilket gör att man inte får så mycket input på det som skrivs.

Vän av ordning kan absolut påpeka att jag inte direkt har skrivit något som krävt input från läsare de få gånger jag senast bloggat. Och det kanske är sant, men i TEORIN osv. 

Nej men det är ju svårt att engagera läsare när man lever ett så embarmligt tråkigt liv. Det är inget fel på mitt liv, absolut inte (eller jo, det finns ju vissa delar som är svinjobbiga och som jag gärna hade varit utan), men nog fan är det tråkigt. Det roligaste som händer i mitt liv är nån AW och nån resa på sommaren. Är detta något att skriva hem om? Nej. Är det något att blogga om? Njae.

Den där vännen av ordningen kan ju nu lägga sig i IGEN och säga att man måste ju inte skriva om sitt liv. Nej absolut inte. Men det känns som att min hjärna liksom har lagt av all funktionalitet, allt som inte går till jobb eller barn är liksom... dött. Hur kul blir det?

VAD BRA du säljer in att läsa din blogg Ellen. "Jag kommer inte blogga och om jag gör det är det om mitt tråkiga liv för jag kan inte tänka längre, allt är tråkigt."

Oh well. Vi gör ett försök. Igen.