Är det en passande rubrik för det här blogginlägget? Troligtvis absolut inte, eftersom jag inte vet vad det betyder. Hindrar det mig? O nej!
Vad ska du klaga på idag Ellen? Jo, det ska jag tala om för er. Och varning, nu blir det absolut en sån där löjlig grej á la "min negativa egenskap är att jag bryr mig för mycket och jobbar för hårt" när man är på arbetsintervju. (Obs, att jag inte skulle säga det. Jag säger att jag är morgontrött och har dåligt tålamod med långsamma människor.)
ANYHOW! Mitt problem (ett av många, nota bene) är som följer: jag har så otroligt svårt att slappa med dåligt samvete. Alla som känner mig kanske sitter som frågetecken nu, så jag ska förklara. Har jag svårt att kolla på tv en vardagskväll efter middag och allt sånt är avklarat? Nej. Har jag svårt med att ligga en timme i sängen på morgonen och slöscrolla? Nej. Men med större barn kommer mer fritid och man kan ju tycka att det borde göra att det känns enklare för mig att slösa bort tid på "menlösa" saker, men det blir tvärtom. Jag känner att jag borde göra något produktivt, eller om jag ska slappna av och vila - göra det mer effektivt.
Om jag har en hel söndag till mitt förfogande och jag kan göra vad jag vill, och jag för stunden vill spela tv-spel (typ tetris), så känner jag att jag slösar bort den tiden. Jag kunde ju ha lagt den på att läsa (läsutmaningen pågår för typ tionde året i rad), eller på att måla, eller på att göra något i lera, eller på att göra sångövningar, eller träna franska, eller eller eller.
Spela tv-spel är för dumt och onödigt för att det ska vara en "ok" syssla. Vilket ju är lite löjligt, för med tanke på att 90% av det jag gör i lera eller målar slängs eftersom det är så dåligt så är det ju knappast kvalitetstid. Men jag tror att tanken är att jag åtminstone förkovrar mig, blir bättre, utvecklas. Att spela tv-spel (eller för den delen mobilspel) är liksom bara... slappt. (Obs i mitt huvud, om mig själv!) (Obs 2! Även om min man ifall jag är irriterad på honom)
Häromdagen på gymmet så var jag ensam där (fördelen med ett sunkigt litet gym i källaren hos jobbets hyresvärd) och medan jag stretchade så tränade jag på att prata franska. Hur pretto och dessutom... chilla lite?! Om jag kör bil passar jag på att öva på franska. Om jag är ensam hemma och duschar passar jag på att göra sångövningar. Det är som att jag ser mig själv som ett pågående projekt och hela tiden ska multitaska för att hinna göra så många förbättringar som möjligt. (Ett rätt misslyckat projekt förvisso, men det är så det blir när man inte har en bra projektledare.)
Det kanske är någon medelålderskris? Typ "jaha, det blev inte mer än så här... eller? Kanske kan jag bli lite bättre?". Jag vet inte.
Men det är lite absurt att inte kunna tillåta sig att spela tv-spel en timme utan att känna att man borde göra något bättre med sin tid. Eller?
1 kommentar:
Jag upplever att det är ganska typiskt för en viss sorts personer (*räcker upp handen*) och som eskalerar när man blir mamma. Tempot och effektiviteten ökar i kvadrat. Ge mig 20 minuter och jag hinner vad som helst. Finns det en chans att vara mer effektiv genom att göra två eller flera saker samtidigt så kommer jag att göra det. För att man har så begränsat med tid som man själv styr över. Jag tror att det kommer att ta några år med stora barn innan vi tillåter oss att känna att det är ok att skjuta på saker. Att förstå att jag faktiskt en ny chans att göra det senare. Att tiden finns kvar så att säga.
Skicka en kommentar