Jobbish

Det tråkigaste med att åka med barnen till badhuset är inte att hålla koll så att ingen drunknar bland alla andra badtokiga barn. Det är inte heller särskilt jobbigt (mest kallt) att behöva följa tvååringen till toaletten mitt i badet. Andras barn som hoppar och stänker och plaskar och landar precis framför ansiktet är irriterande, men det är inte heller det som är värst..

Så vad är det då? undrar ni. Är det att duscha med en tvååring? Att försöka värma sig i bastun med nämnda tvååring? Att försöka klä på barnen samtidigt som man klär på sig själv? Att parera tvååringens "hon har små tuttar mamma, den tanten ligger ner, hon har stor mage titta!"? Nej, inte det heller.

Däremot att raka benen innan vi åker. Herregud vad trist.

En vanlig lördag.

Egentligen skulle jag kunna blogga om hur värdelös man känner sig när "fyraåringen som snart är fem" efter en mysig dag anstränger sig för att göra kvällen så jobbig som möjlig. Jag skulle kunna beskriva hur jag tar till skrik, hot och mutor och jobbar mig upp mot ett utbrott eller ett sammanbrott, triggad av hans beteende. Jag skulle möjligtvis också kunna andas om det förbjudna, om att vara så trött på sitt eget älskade barn att man bara vill åka bort, försvinna ett tag. Om att tänka "vad har vi gjort för fel, hur ska det här gå, vem är det här egentligen, hur ska jag orka med framöver om det är såhär illa nu?" samtidigt som man får skuldkänslor för dessa tankar, för man älskar ju honom så mycket att hjärtat nästan går i bitar.

Men sånt vill ni inte läsa en lördagskväll. Sånt vill man väl aldrig läsa: borde inte alla barn få ha föräldrar som klarar av sitt föräldraskap lite jävla bättre än jag gör just nu?

Så istället kan jag informera er om att Christine Meltzer har klarat av det jag aldrig trodde skulle ske: hon har petat ner Pernilla Wahlgren från min "avskyr mest av alla"-lista. Hon tronar nu ensam på toppen, grattis Christine. Bubblare är Stefan Sauk, välkommen in i kylan.

Det känns bättre att framställa sig själv som en hatisk person snarare än en dålig mamma.

Nostalgi.

Det finns ett kvarter här i Örebro som alltid kommer vara speciellt för mig. Där bodde jag mitt första år, innan vi flyttade till Gävle. Där bor min morfar. Där bor nu också min mamma, barnens mormor. För mig känns det både logiskt och hemtrevligt att hon har valt sig att bosätta sig där - det är den delen av staden som förknippas med de härliga saker morföräldrar har med sig.

I detta lilla kvarter finns det en nyöppnad fiskbutik, Hermans Fisk tror jag att den heter. Inget annat än fisk och skaldjur; färskt och fräscht med härliga råvaror, underbara hemrökta laxfiléer, smarrig röding och otroligt goda laxbakelser. (Dessutom tar de kort, hur vanligt är det i små butiker?)

Där tittar vi ibland in och köper lite fisk till helgmiddagen. Idag hade det varit rusning där och det fanns en röding kvar, men inte riktigt så mycket som vi ville ha. Så Herman (I suppose) föreslog att jag kompletterade med en regnbågsforell. Trots att rödingen var dubbelt så stor fick jag all fisk till kilopriset för regnbågsforellen, som var mycket lägre än kilopriset för rödingen. Så fick jag smaka lite hemrökt lax också. Service på en nivå man inte får i de stora och välsorterade affärerna där man ju kan köpa allt från kläder till godis, enligt sonen.

Så vad vill jag med det här inlägget mer än att göra reklam för Hermans fisk? Tja, jag vet inte. Kanske bara berätta att det finns kvarter som andas nostalgi där en riktig gammeldags fiskbutik har öppnat, och det är jag väldigt glad över.

Fredag.

Marängswiss, finns det någon godare efterrätt? (Svaret är nej, bara så att ni vet)
Om man inte larvar sig och har banan i, då har man förstört den och det finns säkert godare efterrätter.
Men gör man den rätt (grädde, maräng, glass, chokladsås) så finns det inget som slår marängswiss.

Fredag idag. Japp!

Ha ha huh?

När blev egentligen humorn en sån viktig del i vårt samhälle? Var det någon gång då vilken medioker skådespelare som helst insåg att "det där med stå up-komik, det kanske vore något", eller vad är det som har hänt? Melodifestivalen får i år kritik för att vara så tråkig, så värdelös, så icke-rolig. Jag håller med, programledarna är under all kritik och deras skämt är plattare än den tv Anton Abele köpte när han var blott 11 år. Men det förhindrar inte att jag ställer frågan: sen när blev humor en essentiell del i varenda tv-produktion?

Det har ju inte alltid varit så att komiker är det högst eftertraktade epitetet i samhället. Förut var mysig, trevlig, duktig mer ledord än rolig. Visst har Arne Hegerfors skämtat småputtrigt med Martin Timell och jag är säker på att Gunde Svan drog något skämt med Agneta Sjödin, men mer än så var det inte. Komiker var inte programledare - komiker var på sin höjd pausunderhållning, och så var det med det.

Idag finns det fler humorprogram på tv än det finns dokusåpor, träningsprogram och dramaserier. Det enda som slår humorprogrammen är matprogrammen, och även där luckras gränsen upp (se Landet Brunsås).
Vi betalar dyra pengar för att gå på humorshower, stand-up gör att du får ligga mer än om du vore prins(essa) och om någon bara är programledare utan att vara leverande komiker så sågas man på direkten.

Jag säger som sagt inte emot, jag tycker att Måns och framförallt Christine är skämskudde-dåliga, men någonstans måste man kanske ändå fråga sig: är det deras jobb att vara komiker? Om man nu tar "vanliga dödliga" som inte får folk att storkna ut genom näsan av skratt, måste man då tvinga på dem unkna skämt och putslustiga vitsar som får en jublande publik att bli lika obekväm som förlovningsvideon från hovet? Helt enkelt; är det deras uppdrag? Varför inte låta två mediokra programledare vara just mediokra programledare? Berätta lite trevliga fakta, fluffa upp artisternas ego, gulla lite med publiken? Varför denna besatta strävan efter att få in skämt i varje liten mening?

Jag tror att till och med ö-ver-artiku-leerande Christine Meltzer skulle vara lite mer tolererbar om hon slapp sitt krystade manus. Kanske.

Jag behöver inte ens använda mitt frikort.

Min man vid middagen idag: "Älskling, om du någonsin vill ligga med Soran Ismail så är det ok med mig."
Om jag vill? Jag säger som "Nasse-Ja" i Sysselstad: "Jag vill, jag vill!"

Eftersom Spendrups webansvarige hörde av sig efter inlägget om deras intranät (och nu kommer deras automatiska sökmojäng - oh yes jag har listat ut hur det fungerar - promota min blogg där igen), kan jag väl förhoppningsvis bara posta det här inlägget och vänta på att Soran ska googla sitt namn och hamna här. (Nu konsulterade jag precis min man datanörden som informerade mig om att jag inte kan skriva Soran Ismail 100 gånger och därmed hamna högre upp på google. Jag får helt enkelt hoppas på att han är jävligt narcissistisk och letar igenom alla sidor. Å andra sidan har snubben en videoblogg, så oddsen är nog rätt höga för att han googlar sig själv rätt ofta.)

Tills dess att han hör av sig kan ni få titta på ett fint klipp. Enjoy!

Frustration är bara förnamnet.

"Åh, det där måste jag blogga om sen på lunchen", tänkte jag. "Det är så himla bra", tänkte jag. "Ska jag skriva ner vad det är bara lite snabbt så att jag inte glömmer?" tänkte jag sen. Men gjorde det aldrig, för varför skulle jag glömma?

Tja, gissa vad jag har gjort? Jag har helt glömt vad det braiga inlägget skulle handla om.

Det var inte om att dottern nu även har slutat med nattblöja och välling, vilket därmed gav mig insikt om att jag inte har någon bebis hemma längre. Jag har en 2.5-åring som är helt blöjfri, som inte äter någon slags barnmat, som pratar i långa meningar, kan sjunga femhundra sånger, som kan veckodagar och förstår sig på "sen" och som är jättestor. Det var inte det inlägget skulle handla om, men jag kan väl ändå få nämna att det känns lite sorgligt?

Inte heller var det om det faktum att svärfar till sist har skaffat facebook. Svärmor har redan (vilket orsakar en mängd konflikter, sadly), min mamma har och nu har även svärfar tagit steget. Det ska bli spännande att se hans statusuppdateringar och jag återkommer nog i ämnet. Men som sagt, det var inte heller det inlägget skulle handla om.

Slutligen så var det inte heller det här lilla mysteriet jag hade tänkt skriva om, men ett mysterium är det likaväl. Min statistikräknare visar mig på vilka sidor folk har länkat till mig. Det står till exempel "saras blogg" och då kan jag kolla om hon har länkat typ "kolla vilken idiot" eller "här är en blogg ni bör läsa", det är väldigt smidigt och bra. Men. De senaste dagarna har jag fått läsare ifrån en sida som länkar till mig, som jag inte kan komma åt. Nämligen... Spendrups intranät. Alltså, va? Ni som kommer därifrån, kan ni bara säga varför det är länkat till mig därifrån? Är det min statistikräknare som har fått spatt eller har jag en hater där? Det här gäckar mig nämligen. Även om det inte var det som var det jag skulle blogga om, egentligen.

Oj, det här blev många ord men inget egentligt innehåll.
Precis som det brukar vara i den här bloggen.

"Jag trodde att alla brydde sig om barnens känslor."

Vad lätt hon gör det för mig. Här sitter jag och är trött och har inget att blogga om, så kommer Malin Wollin med ännu en ogenomtänkt groda och bara lägger upp det för mig. Jag skulle kunna ha en hel blogg bara baserad på hennes blogg och hennes krönikor, men hur bra kvalitet skulle det bli då?

I alla fall. Varför har man barn om man inte ens orkar läsa för dem, säger hon nu. Det verkar vara väldigt viktigt för denna kvinna att få provocera, få vara en "duktig förälder", få slänga ur sig åsikter om andra. "Om man inte orkar läsa en godnattsaga för sina barn, vad orkar man då? Om man inte orkar läsa för sina barn, varför har man då skaffat barn?" skriver hon.

Men då kanske man ska se om sitt eget hus först, för sen säger hon nämligen "Och ställer vi in på grund av extremt dåligt uppförande gråter de sig till sömns." Come again? Ställa in godnattsaga som straff? Låta barnen gråta sig till sömns? Malin Wollin; ditt glashus är ytterst skört och dina stenar är så stora, så stora.

Om man inte orkar vara en empatisk förälder som bryr sig om barnens känslor, vad orkar man då?
Om man inte orkar vara förälder utan att ta till straff som en enkelt utväg, vad orkar man då?

(Jo, jag tycker också att det är viktigt att läsa för sina barn. Bara för att klargöra.)

Din bästa film/bok?

Kan ni rangordna sånt? Om någon frågar "vilka är dina tre favoritböcker/favoritfilmer?", kan ni svara då? Jag vet aldrig vad man ska svara på: den bästa? Den man sett/läst flest gånger? Den man helst vill läsa/se igen? Den man grät till mest, den man skrattade till mest, den man kommer ihåg mest? Eller den som har bäst kvalité?

Jag kan inte svara. Filmen jag har sett flest gånger är nog Dirty Dancing eller Grease, men vill jag säga att det är mina absoluta favoritfilmer? Jag såg Titanic tre gånger på bio och grät varje gång, det var min favoritfilm då. The notebook är en av de få filmer jag har köpt, ska jag räkna den då? Stolthet och fördom kan jag uttantill, men ska jag räkna den som bok eller film? Får jag räkna ungdomsböcker, och vilken av Peter Pohls böcker gillar jag egentligen mest då?

Harry Potter-böckerna köpte jag samma sekund som bokhandeln öppnade på varje boks "släppdatum", men jag kan varenda liten detalj i "Lilla huset på prärien"-serien. Jag älskar Joyce Carol Oates och Marilyn French, men kan jag påstå att en av deras böcker är min favorit? "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" har jag inte vågat läsa om för jag vill inte förstöra den enorma läsupplevelse jag hade första gången, och "Mig äger ingen" berörde mig något enormt - men favoriter? Jag vet inte.

Jag tycker att jag läser mycket. Jag tycker också att jag har sett på relativt många filmer genom åren. Men favorit? Kunna välja ut? Nej, det går inte.

Kan ni göra det?

Vad är det för fel på folk?!

Inte för att det handlar om något så allvarligt som barnaga eller att försvara Carolas beteende i Haiti, men ändå - vad är det för fel på folk? Hur kan man rösta vidare Troll Timoteij (sic!) i melodifestivalen? Fyra låtsasinstrumentspelande "skönsjungande" flickor som skulle ha passat bättre i en reklam för schampo än i melodifestivalen. Blev deras röster köpta av Wella som såg det som prime time marknadsföring? Eller vad hände?

Ja, jag är lite sen på bollen, men jag har levt i chock tills nu. Det är först nu jag fattar att folk ringde och röstade på den enfaldiga dagislåten. Inte för att det fanns så mycket bättre att välja på, men ändå - de var ju typ sämst. Eller stryk typ. De var ju sämst.

Jag vill inte vara den hårda som är elak och taskig (eller asså, eh...) men helt ärligt: om du är en av de som röstade på Timoteij (bara stavningen gör ju en kräksjuk) så får du inte läsa min blogg mer. Basta!

(Åtminstone inte förrän imorgon.)