"Åh, facebook är så ytligt. Alla bara framställer sitt liv som idylliskt och skryter om hur bra de har det. Facebook är stället där man ljuger för sina vänner om sitt liv. Jag hatar Facebook!"
Jag vet inte jag, men om man nu upplever att de vänner man har är ytliga, lögnaktiga skrytmånsar - vad är det antagligen mest fel på? Vännerna, relationen eller det sociala medium de använder sig av?
Lite som att säga att ens nya tv är så himla värdelös, det är ju inga bra program på den. Men vafan, skaffa kabel-teve, säg upp bekantskapen med dina kassa vänner och sluta dissa något som bara är en kanal för det du egentligen stör dig på.
lördag 13 november 2010
Dag 3 - mina föräldrar.
Om jag önskar att det fanns en egenskap som mina föräldrars gener inte hade skickat vidare till mig så skulle det nog vara fallenhet för foglossning under graviditeter. Eller ok, i det fallet kanske min pappa är rätt så oskyldig. Men ärligt talat, det är en rätt så kass egenskap att ha. Det och mitt tunna, mjuka, skandinaviska hår som aldrig blir vackert. Det däremot är helt och hållet min pappas fel.
Nåja, nu börjar fogarna lugna ner sig lite. Men att försöka hålla jämn takt med en pigg häst i snöglopp och halka, det gör inte under för ömma fogar. Konstigt nog.
Nåja, nu börjar fogarna lugna ner sig lite. Men att försöka hålla jämn takt med en pigg häst i snöglopp och halka, det gör inte under för ömma fogar. Konstigt nog.
Mörkrädd mitt i natten.
Om man sitter på internet mitt i natten när diverse moderatorer och upprätthållare inte är på hugget så är det lätt att bli manshatare. På riktigt. Vad är det för fel på dessa män - alltid män - som spyr ur sig så mycket galla om kvinnor, invandrare och allt som inte är precis som deras heterosexuella, vita, manliga norm säger att det ska vara?
De verkar vara så många också. Jag bara hoppas att de är få, men jävligt aktiva. För annars är det tamefan illa ute med mänskligheten.
/Äcklad.
De verkar vara så många också. Jag bara hoppas att de är få, men jävligt aktiva. För annars är det tamefan illa ute med mänskligheten.
/Äcklad.
fredag 12 november 2010
Dag 2 - Min första kärlek.
Jag blev kär första gången när jag var 5 år. Han hette Pontus, vi gick på samma dagis och brukade leka pusslekar. Sen flyttade vi ifrån honom och jag fick mitt hjärta krossad, tills jag blev kär i någon annan.
Jag har varit konstant förälskad och kär i någon sedan jag var 5 år. Det är 21 år av obesvarad och besvarad kärlek. 21 år! Fatta vad mycket. Förstå vad mycket tid jag har lagt ner på att tänka på killar, på att undra om kärleken är besvarad, på att tolka minsta lilla signal. Nu tycker jag väl att "karltokig" är ett förskräckligt fult ord, men om någon kommer på en bra synonym till det så är det jag.
Min syster däremot, hon blev nog förälskad första gången på högstadiet eller liknande. Jag fattar fortfarande inte hur två så olika människor kan dela så pass mycket dna och ha samma uppväxt.
Anyhow, även ni som inte bloggar den här listan kanske vill dela med er av vem er första kärlek var? Hit the kommentarsfält nu!
Jag har varit konstant förälskad och kär i någon sedan jag var 5 år. Det är 21 år av obesvarad och besvarad kärlek. 21 år! Fatta vad mycket. Förstå vad mycket tid jag har lagt ner på att tänka på killar, på att undra om kärleken är besvarad, på att tolka minsta lilla signal. Nu tycker jag väl att "karltokig" är ett förskräckligt fult ord, men om någon kommer på en bra synonym till det så är det jag.
Min syster däremot, hon blev nog förälskad första gången på högstadiet eller liknande. Jag fattar fortfarande inte hur två så olika människor kan dela så pass mycket dna och ha samma uppväxt.
Anyhow, även ni som inte bloggar den här listan kanske vill dela med er av vem er första kärlek var? Hit the kommentarsfält nu!
torsdag 11 november 2010
"Julen är barnens högtid"
Åh vad frustrerande det uttrycket är. Varför skulle det vara så? Vem har bestämt det? Sen när har barnen fått paxa den bästa högtiden ever som sin egen?
Jag börjar längta efter julen någon gång på sommaren. Så fort det blir höst i luften får jag ilningar av julglädje. Jag köper jultidningar, klipper ut nya recept och planerar julplanteringar tidigt i november. Jag skriver listor på julgodis och jag köper nytt pynt. Jag spelar julmusik så fort jag får. Jag bakar pepparkakor och lussebullar och letar dekorationer och bara insuper, älskar, avgudar julen.
Mina barn tycker om julen, det gör de. De älskar att baka med mig, de älskar julgran och julkalender och har nog svårt att sova dagen innan julafton. Självklart blir de lyriska av tomte och julgodis och framförallt julklappar men de kommer inte i närheten av de månader av förväntan och förberedelse som jag lägger ner på julen. Någon dag kanske de kommer dit, men än är de inte där. Än är det främst julaftonen som lockar.
Så nej, julen är inte barnens högtid. Så back off!
Jag börjar längta efter julen någon gång på sommaren. Så fort det blir höst i luften får jag ilningar av julglädje. Jag köper jultidningar, klipper ut nya recept och planerar julplanteringar tidigt i november. Jag skriver listor på julgodis och jag köper nytt pynt. Jag spelar julmusik så fort jag får. Jag bakar pepparkakor och lussebullar och letar dekorationer och bara insuper, älskar, avgudar julen.
Mina barn tycker om julen, det gör de. De älskar att baka med mig, de älskar julgran och julkalender och har nog svårt att sova dagen innan julafton. Självklart blir de lyriska av tomte och julgodis och framförallt julklappar men de kommer inte i närheten av de månader av förväntan och förberedelse som jag lägger ner på julen. Någon dag kanske de kommer dit, men än är de inte där. Än är det främst julaftonen som lockar.
Så nej, julen är inte barnens högtid. Så back off!
Dag 1 - Om mig
Som bloggare känns det lite märkligt att skriva ett inlägg med titeln "om mig". Jag menar, det är ju det enda jag skriver om hela tiden. Mig själv. Mina tankar. Min familj. Men sedan så slår det mig att det ju självklart inte är så att ni vet allt om mig för det. Så nu kör vi på lite högtravande och så ser vi var vi hamnar. Frågor på det?
Den tidiga barndomen
Så var ska vi börja? Tja, vi börjar väl från början då. Jag är född i Örebro. Flyttade till Gävle när jag var ett år. Inte ett eget beslut då, i den åldern är man ju rätt benägen att göra som resten av familjen. I Gävle lärde jag mig tala norrländska, jag fick en lillasyster och jag bodde på tredje tvärgatan i stadsdelen Brynäs. Man kan nästan påstå att min sociala förmåga peakade under de år jag bodde i Gävle. Jag hade massor av vänner och var mycket omtyckt. Ah... den tiden mellan 1 och 6 år får jag aldrig tillbaka.
Nåja, sen flyttade vi till Nyköping i Sörmland.
Uppväxten
Tja, Nyköping är ju inte världens roligaste stad. Som tur var bodde vi på landet ca en mil utanför. Ett vitt tegelhus, precis som nu. Så barndomsromantiskt av mig, no? Jag gick i världens sämsta skola i en liten håla som befolkades av inskränkta rasister främst. Alltså, det här är ju verkligen jättetråkig information så vi hoppar lite och tar det i punktform. Spelade teater hela uppväxten. Red på ridskola och egen häst. Konstant olyckligt kär. Konstanta problem med kompisar. Började musikklass i högstadiet. Fick aldrig vara lucia. Konstant olyckligt kär, tills jag var 15 och blev ihop med min bästa kompis kusin. Så fungerar det i småstäder vetja.
Var är vi nu? Ungefär gymnasiet? Jag gick språk/samhäll, hade pojkvän (en annan än min kompis kusin) och hade kompisar. Fick suveräna betyg, red fortfarande på ridskola, mina föräldrar skilde sig och jag kände för att skicka upp ett stort fyrverkeri för att fira. Vi flyttade in till stan, jag började dricka alkohol och upptäckte hur kul det är att vara full. Sen tog det slut med både kompisar (en del av dem) och pojkvännen och så var det dags för sista året på gymnasiet. Som fortsatte ungefär som de tidigare åren, bara med ny pojkvän (min nuvarande make I might add), lite annorlunda vänskapskonstellation och lite mer alkohol.
Sen tog jag studenten och jobbade på bank, tågluffade och blev sambo. Skaffade katt, flyttade tillbaka till min barndomsstad och började plugga. Blev på smällen, mycket planerat. Fick enorm foglossning och gick på kryckor. Födde barn, fortsatte plugga, blev med barn igen. Och någonstans där började jag blogga, så resten av mitt liv finns väl dokumenterat. Så här är jag nu. 26 år, gravid med tredje barnet, karriärsångest, villaägare och småborgerlig trots mitt vänsterhjärta.
Ni ser ju vilket makalöst tråkigt inlägg det här blev. Jag tror att den som skapade listan hade tänkt sig lite intressantare personer. Eller så tänkte de sig bara att man kanske inte behövde skriva sin livs historia, utan behandla ämnet lite enklare. Vilket jag vid närmre eftertanke skulle ha gjort. Nåja, det är aldrig för sent, vi kör på't:
E står för Elak som jag ibland kan vara.
L står för lat, det behöver jag nog inte förklara.
L igen kan få stå för lugn även om det är fel
E, ja envis är jag väl också "en del"
N...u kommer jag inte på något mer.
Den tidiga barndomen
Så var ska vi börja? Tja, vi börjar väl från början då. Jag är född i Örebro. Flyttade till Gävle när jag var ett år. Inte ett eget beslut då, i den åldern är man ju rätt benägen att göra som resten av familjen. I Gävle lärde jag mig tala norrländska, jag fick en lillasyster och jag bodde på tredje tvärgatan i stadsdelen Brynäs. Man kan nästan påstå att min sociala förmåga peakade under de år jag bodde i Gävle. Jag hade massor av vänner och var mycket omtyckt. Ah... den tiden mellan 1 och 6 år får jag aldrig tillbaka.
Nåja, sen flyttade vi till Nyköping i Sörmland.
Uppväxten
Tja, Nyköping är ju inte världens roligaste stad. Som tur var bodde vi på landet ca en mil utanför. Ett vitt tegelhus, precis som nu. Så barndomsromantiskt av mig, no? Jag gick i världens sämsta skola i en liten håla som befolkades av inskränkta rasister främst. Alltså, det här är ju verkligen jättetråkig information så vi hoppar lite och tar det i punktform. Spelade teater hela uppväxten. Red på ridskola och egen häst. Konstant olyckligt kär. Konstanta problem med kompisar. Började musikklass i högstadiet. Fick aldrig vara lucia. Konstant olyckligt kär, tills jag var 15 och blev ihop med min bästa kompis kusin. Så fungerar det i småstäder vetja.
Var är vi nu? Ungefär gymnasiet? Jag gick språk/samhäll, hade pojkvän (en annan än min kompis kusin) och hade kompisar. Fick suveräna betyg, red fortfarande på ridskola, mina föräldrar skilde sig och jag kände för att skicka upp ett stort fyrverkeri för att fira. Vi flyttade in till stan, jag började dricka alkohol och upptäckte hur kul det är att vara full. Sen tog det slut med både kompisar (en del av dem) och pojkvännen och så var det dags för sista året på gymnasiet. Som fortsatte ungefär som de tidigare åren, bara med ny pojkvän (min nuvarande make I might add), lite annorlunda vänskapskonstellation och lite mer alkohol.
Sen tog jag studenten och jobbade på bank, tågluffade och blev sambo. Skaffade katt, flyttade tillbaka till min barndomsstad och började plugga. Blev på smällen, mycket planerat. Fick enorm foglossning och gick på kryckor. Födde barn, fortsatte plugga, blev med barn igen. Och någonstans där började jag blogga, så resten av mitt liv finns väl dokumenterat. Så här är jag nu. 26 år, gravid med tredje barnet, karriärsångest, villaägare och småborgerlig trots mitt vänsterhjärta.
Ni ser ju vilket makalöst tråkigt inlägg det här blev. Jag tror att den som skapade listan hade tänkt sig lite intressantare personer. Eller så tänkte de sig bara att man kanske inte behövde skriva sin livs historia, utan behandla ämnet lite enklare. Vilket jag vid närmre eftertanke skulle ha gjort. Nåja, det är aldrig för sent, vi kör på't:
E står för Elak som jag ibland kan vara.
L står för lat, det behöver jag nog inte förklara.
L igen kan få stå för lugn även om det är fel
E, ja envis är jag väl också "en del"
N...u kommer jag inte på något mer.
Hakar på en trend.
Jodå. De flesta bloggar jag läser har hakat på en lista som florerar i både engelsk och svensk form. Nämligen den här:
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Så, ett inlägg om dagen. Är någon på?
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Så, ett inlägg om dagen. Är någon på?
onsdag 10 november 2010
Men sluta kräv perfektion!
Ibland blir jag så omåttligt trött på alla föräldrars besatthet av att på något sätt fostra perfekta människor. Ja, jag själv gör precis likadant. Vad är det för fel på oss? Är vi perfekta eller? Nej. Duger vi ändå? Ja.
Jag till exempel tränar för lite, ser för mycket på tv-serier, är ibland lat och alldeles för oengagerad. Jag är inte ute i naturen, jag är inte särskilt konstnärlig eller insatt i världspolitiken på en djupare nivå. Jag pratar bara två språk flytande och ett hjälpligt, jag svär för mycket och jag har svårt att tänka positivt när jag är sur. Men jag duger. Ändå.
Era barn kommer inte bli Ricki Lake-feta om de får dricka juice till frukost ibland. De kommer inte bli skolskjutare för att de får spela tv-spel. De kommer inte växa upp till osociala psykopater för att de inte sysslar med rätt sorts fritidsintresse. De kommer - förmodligen - växa upp till helt vanliga bra människor med fel och brister de också. Oavsett hur anala ni är.
Det finns vissa viktiga saker. Resten är liksom mest önskedrömmar som smeker föräldraegot. Nej, ni kommer inte uppfostra världens bästa människa. Inse det och ta ut pinnen och slappna av lite. Och ge barnet en kaka.
Jag till exempel tränar för lite, ser för mycket på tv-serier, är ibland lat och alldeles för oengagerad. Jag är inte ute i naturen, jag är inte särskilt konstnärlig eller insatt i världspolitiken på en djupare nivå. Jag pratar bara två språk flytande och ett hjälpligt, jag svär för mycket och jag har svårt att tänka positivt när jag är sur. Men jag duger. Ändå.
Era barn kommer inte bli Ricki Lake-feta om de får dricka juice till frukost ibland. De kommer inte bli skolskjutare för att de får spela tv-spel. De kommer inte växa upp till osociala psykopater för att de inte sysslar med rätt sorts fritidsintresse. De kommer - förmodligen - växa upp till helt vanliga bra människor med fel och brister de också. Oavsett hur anala ni är.
Det finns vissa viktiga saker. Resten är liksom mest önskedrömmar som smeker föräldraegot. Nej, ni kommer inte uppfostra världens bästa människa. Inse det och ta ut pinnen och slappna av lite. Och ge barnet en kaka.
Doftljus och sprit. Fast inte på det roliga sättet.
Om det är någonstans jag brister som förälder så är det att vara en florence nightingale med svala händer och baddande handdukar. Jag som inte ens klarar av att torka upp kattkräks befinner mig helt plötsligt ensam med ett magsjukt barn och bara känner hur jag inte utstrålar ett "lugn, mamma fixar det här". Snarare ett "vafan, kan inte den andra föräldern komma hem snart?!".
Jag ställer fram en hink, lägger fram en handduk och byter kräkspåse vid behov. I övrigt blir det stackars barnet utelämnat till sig självt. Jag säger visserligen "såja, såja", men sitter lugnt förankrat vid fotänden av den sjuka telningen. Jag tänder doftljus för att undvika stanken och blundar och hyperventilerar för att låta bli att bli dålig själv.
Så långt ifrån hårhållning och pannbaddning som det bara går. Men han fick i alla fall välja film helt själv, stackaren.
Jag ställer fram en hink, lägger fram en handduk och byter kräkspåse vid behov. I övrigt blir det stackars barnet utelämnat till sig självt. Jag säger visserligen "såja, såja", men sitter lugnt förankrat vid fotänden av den sjuka telningen. Jag tänder doftljus för att undvika stanken och blundar och hyperventilerar för att låta bli att bli dålig själv.
Så långt ifrån hårhållning och pannbaddning som det bara går. Men han fick i alla fall välja film helt själv, stackaren.
Saker ni (antagligen) inte visste om mig, del 2.
Jag kan vifta på öronen. Men jag kan inte blöda näsblod.
Åh, dessa kroppsliga små egenheter.
Och dagens mest ointressanta blogginlägg is brought to you by Ellen!
Åh, dessa kroppsliga små egenheter.
Och dagens mest ointressanta blogginlägg is brought to you by Ellen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)