Nej.

Anonym undrade om jag är på förlossningen. Nejdå. Jag kommer gå över tiden med minst någon vecka och bf är inte förrän om två veckor, så det är inte aktuellt än.

Men jag har sömnbrist pga smärtor, jag kan inte äta pga gallkramper, jag har varit på vårdcentral och förlossning för att få medicin och nu har jag fått feber och förkylning också. Så jag orkar helt enkelt inte blogga och skriva inlägg som jag ändå inte får några kommentarer på.

Japp, precis så småsint är jag. Jag bloggar igen när jag inte på allvar funderar på att ligga på rygg och då klämma åt någon artär som leder till att jag svimmar, bara för att få vara medvetslös ett tag för vilan.

Varför skulle något bli som man vill?

Idag ska vi ha barnvakt (!) och gå ut och äta (!!) och gå på bio (!!) och vi skulle faktiskt också ha sovit borta (!!!!), men. Så klart kunde det ju inte bli som planerat, för det här är ju ändå familjen där precis allt måste gå lite fel. Så ena barnet fick feber, så klart! För har man inte varit sjuk på flera månader så är det ju rimligt att pricka in första dagen med feber samma dag som mamma och pappa ska få massor av Egentid.

Nåja, nu är väl det inte världens undergång, vi kommer ju ändå iväg för att käka oxfilé och se Mr. Darcy stamma sig igenom en två timmar lång film. Men dagen hade liksom kunnat vara bättre. Den hade också kunnat skippa beskedet om att försäkringen inte alls täcker så mycket av den trasiga luftvärmepumpen som vi hade hoppats på. Så vill vi få värme som inte kommer från en byggfläkt (så har vi nämligen haft det sedan dagen före julafton) är det en rejäl summa pengar som ska pyntas ut. Ska vi ta och stämma upp i ett glädjetjut allihop?

Åh jag vet att jag är bitter. Och det skulle ju säkerligen kunna vara värre. Ungen kunde ju haft magsjuka istället för feber, till exempel. Försäkringen kunde ha täckt absolut ingenting. Men vad fan, ibland vill man inte göra saft av citronerna. Ibland vill man använda dem till tequila och supa bort lite trötthet och vardagsjobbigheter. Men det får man (jag) ju inte för man (jag) är ju på smällen.

Nåja, det lär bli en stor godispåse till bion ikväll i alla fall.

Hur man hanterar ett nyårslöfte.

Jag hade ju tänkt mig att "bära rött läppstift" skulle vara min ambition för 2011, men eftersom Noa kallade mig för clown första gången så har jag lagt ner det. Så feg är jag. Men något löfte måste man ju ha, och ett av dem är att bli mer nöjd med situationen. Ett annat är att sluta ha så jävla dåligt samvete för precis allting. Det är så onödigt att plåga sig med dåligt samvete för ungarnas långa dagar på förskolan, när de lik förbannat inte vill åka hem när jag kommer och hämtar. De älskar ju att vara där!

Och när jag väl har dem hemma, på fredagar, så har jag dåligt samvete för att jag inte orkar hitta på något varje fredag. Men alltså, jag ska föda barn om två veckor. Jag är trött och har ont och det är ok att låta dem se på film, rita lite och spela datorspel hela dagen. Så fuck off, dåliga samvete.

Att de får våfflor med glass till lunch orkar jag inte ens nojja över. Så en liten bit på vägen har jag väl kommit, antar jag!

Lite möglig sallad med gammal dressing till kanske?

Har ni någonsin sett ett så rent kylskåp?

Ok, det har ni ju. Normala människor har det säkert rent och fläckfritt och inte fyra månader gamla påsar med något som säkert har varit grönsaker men som nu är mest vitt ludd längst in. Men för oss är det här rätt så jävla rent och ordnat. Och tomt! Man luras lätt att tro att man har massor av mat hemma när kylskåpet ser fullt ut. Det konstiga är att vi ju ändå tittar in i kylen och bara "näe, vi har inget att äta - om inte du är sugen på lite yoghurt från oktober eller en möglig tomat med lite gulrinnig dressing till?" och sen stänger kylskåpet, handlar ny mat och låter vad det nu är som lever längst in föröka sig i lugn och ro.

Men nu. Borta! Kvar finns diverse burkar med sylt och tacosås, lite mjölk, lite soya och det ni ser på bilden. De gröna äpplena är inte för att ätas förresten. De var det när jag köpte dem, men det var typ 2 månader sedan och de ser precis lika fräscha ut fortfarande. Så nu är de ett experiment. Kanske hinner något av barnen flytta hemifrån innan den första bruna fläcken dyker upp?

Det var ju lite konstigt att jag köpte dem från början, det är ju den absolut äckligaste äppelsorten. Och då är äpplen en äcklig frukt från början som bara kommer till sin rätt i paj.

The amazing race towards becoming the next american top model.

Två av mina favoritserier, alla kategorier, har dragit igång den här veckan igen. Idag kan jag alltså njuta av att se stressade par rusa runt i världen, och få veta vilka anorektiska tjejer som går vidare i Tyras jakt på någon som passar hennes krav. Vilken torsdag!

Jag blir ju fullkomligt besatt av de här serierna, jag lever mig in i dem och poserar framför spegeln och tänker ut snabbaste sätten att lösa diverse fiktiva uppdrag som kommer i min väg. Samtidigt har jag svårt att välja: vilket program skulle jag helst vilja vara med i? The Amazing Race är ju egentligen roligare. Få resa runt i hela världen och se massor och uppleva massor. Men samtidigt, i Top model får man ju en makeover. Och så tar de kort där till och med de fulaste blir snygga. Det är frestande, att bli snygg på kort.

Förra säsongen av The Amazing Race vann ett par där en tjej hade diabetes. Och de bara "det här visar att vi med diabetes också kan!". Alltså, var det någon som tvivlade? Jag vill se när någon som har IBS vinner, DET vore en utmaning. Att vinna en tävling som går ut på att stressa och resa till små bortglömda hörn av världen, samtidigt som man måste ha tillgång till en toalett dygnet runt eftersom man har en mage som helt kukar ur av stress, mat på oregelbundna tider och värme. Om någon som drabbas av smärtsamma magkramper några gånger per dygn vinner, det vore att uppmärksamma dolda handikapp.

Men det bli kanske inte lika sexig tv som en snygg tjej med diabetes?

- Varsågod. Häri ligger en förteckning på alla de toaletter som finns i byn Ougahugidi i Kenya. Äh, jag bara skojar. Det finns inga! Ha så kul med din mage så ses vi vid nästa pit stop.

Lite för händelserik dag.

Det började så himla lugnt och fint alltså. Lunch med tillhörande bakelse. Men efter ett tag insåg jag att jag inte hade känt bebisen på hela morgonen och började därför buffa på magen. Och buffa. Och drack lite kall cola. Och buffade.

Men ingenting. Kanske någon liten slö rörelse, men i övrigt väldigt stilla. Så jag ringde maken. Som sa åt mig att ringa förlossningen. Som sa åt mig att det var specialist-mvc jag skulle ringa. Vilket jag ju gjorde. Så där tillbringade jag kvällen. Det tog ungefär 10 minuter att konstatera att allt var ok; mätning av hjärtljud och sammandragningar och självklart började ungen sparka som en galning bara för att jag riktigt skulle känna hur jag satt där och tog upp skattepengar i onödan. Sen lite mätning av fostervatten, ett konstaterande av att allt såg bra ut och så fick jag sitta i nästan 2 timmar i väntan på att få prata med en läkare som återigen konstaterade att allt just såg bra ut.

Vilket ju var jätteskönt. Men alltså, skrämselhicka innan det var konstaterat "ok" med allting.

Apropå skrämselhicka: på parkeringen utanför sjukhuset blev jag ifattkörd av en polis i civilbil, som frågade om jag hade körkort och om jag hade druckit och varför min bil hade trasigt halvljus och saknade regskylt. Och jag bara "eh va?". Men så var det. Tydligen har skylten ramlat av/blivit snodd och enligt polisen fick jag egentligen inte köra någonstans förutom till polisstationen för att skaffa en tillfällig och egentligen borde jag få böter och egentligen egentligen egentligen. "Jaha, men alltså... hur ska jag göra nu då?" undrade jag. "Näe, men jag säger bara vad lagen säger. Du får ju göra som du vill. Ha en bra dag!" och så körde han iväg.

Jag vet inte jag, men jag tackar min knallgröna ögonskugga för de uteblivna böterna. Eller så kanske det kan bero på den bedårande tjockismagen, vem vill bötfälla någon som är "på det viset"?

Alltså, det här var ju himla händelserikt för mig kan jag ju känna, men nu när jag läser igenom det inser jag att det är väldigt tråkigt för er att läsa om. Blaha blaha liksom. Men nu har jag ändå skrivit så många ord att jag inte orkar radera det. Så tja.

Och så kom den här dagen till sist.

Jag som har varit Så Nöjd med att ha varit så "smal" och osvullen den här graviditeten. Visserligen har jag gått upp mer än de andra gångerna, men jag har liksom ändå känt mig rätt så normal förutom magen. Inte sådär plufsig och vattnig och svullen som man blir när man är på smällen. Mina ringar har till och med suttit lösare än vanligt, bara en sån sak.

Tills nu. Nu har det börjat smyga sig på. Eller som maken så vänligt påpekade igår "Ja men NU har du ju blivit mycket större och mer svullen runt hakan och kinderna. Du har fått lite dubbelhaka också förstår du. Och magen börjar verkligen bli enorm. Du kanske ska ta av dig dina ringar, för det här verkar ju gå jättefort!"

Man bara woho. Svullen kropp! Precis vad jag önskar mig nu, tillsammans med MER snö (ärligt talat, vad fan?!) och den foglossning som bara slagit till pang bom. Jag är så jäkla bitter just nu så det finns inte.

Idag ska jag äta lunch med andra här i stan som är på smällen. Och jag tänkte att det kanske går att dra fokus från mina hamsterkinder ifall jag smackar på med riktigt saftig ögonskugga? Typ knallgrön? Men näe. Däremot så kommer folk på cafét ha ett samtalsämne i dagar framöver: "Hur lyckas en transvestit bli gravid egentligen?".

Alla dessa tomma kvällar.

När man slutar följa tv-serier i Sverige och sparar alla veckans höjdpunkter till en tv-seriefredagskväll, då märker man hur mycket tid som blir över. Barnen ligger i sängen klockan 20. Vi lägger oss mellan 22-23. Det är 2-3 timmar varje kväll som skulle kunna gå till renovering, hobby, träning, brödbakning, finlitteratur eller liknande karaktärsdanande eller -utvecklande aktiviteter.

Men så blir det ju sällan. Det blir däremot lite datorhäng, småstädning och läsning av böcker som inte ger något mer än sysselsättning för stunden. Å andra sidan har det blivit många timmar i skumbad, bara vi vuxna. Vilket ju måste räknas som att "vårda relationen", och sånt är väl inte fy skam? Även om det sker på bekostnad av att läsa Dostojevskij eller att baka surdegslimpor för ett år framåt?

Det där med en hobby eller ett fritidsintresse kanske vore något?

Så. Jävla. Värdelöst.

Om man nu har så ont att man vill kräkas, klättra på väggarna, gråta och bara lägga sig ner och sluta existera för ett litet tag - kan det då inte vara för den där roliga anledningen som gör att man får ett fjunigt huvud att snusa på i slutet?

Men nej. Jag ska vara kallsvettig av smärta här hemma på grund av foglossning/ischias/ryggvärk/kalla det vad fan du vill bara det slutar göra ont! Och så vill jag tillfoga mig själv ännu mer smärta för att jag var så jävla dum och tackade nej till igångsättning. Jag hade kunnat få barn den här veckan. Tror ni man kan ringa och ändra sig såhär i efterhand?

Skjut mig nu. Snälla.

Sökord

Folk söker ofta på enligt ellen för att komma hit. Det kan jag förstå, det är ju rätt logiskt. Annars kan de ha googlat på melodifestivalen eller äckel-Danny eller liknande. Kan jag också förstå. Eller, jag fattar ju inte varför man googlar äckel-Danny, men alla har vi våra perversioner.

Men ibland så skrämmer söktermerna mig. Som den här: "vägra ge mat om barnet inte lyder". Va? Dels skrämmer det mig att någon faktiskt söker på det, som om det sitter en frustrerad förälder och googlar uppfostringstips. Vad kommer efter det? Att söka på "låsa in ungen så att jag slipper höra när hen skriker"? Dels skrämmer det mig också för att de liksom har hittat den här bloggen utifrån den söksträngen. Jag menar, ok att jag inte alltid framställer mig som den superförälder jag är - men mina barn får ju mat i alla fall. Det fattar ni väl ändå?

Om du nu har sökt på det där, kommit hit och läser det här så kan jag ju berätta för dig att mat aldrig någonsin ska vara ett straff eller en muta. Mat är föda och en livsnödvändighet. Mat är inget man använder som något annat än just det.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om det här, är det något som skaver i mig så är det när andra föräldrar fuckar upp ätandet för sina barn. Mutar och hotar och skapar problemsituationer av saker som skulle ha löst sig själva efter ett tag. Känner ni många vuxna som enbart äter pannkakor eller? Eller känner ni många som hasar sig runt i livet bleka som vore de Bill Comptons släktingar, bara för att de inte åt blomkål som små? Antagligen inte.

Släpp på kraven.