Zzz

Känslan när man äntligen har fått barnet att sova, somnar själv och vaknar av gnäll - tittar på klockan och inser att det gått ynka fem minuter. Suck.

Det är inte så att hon sover dåligt, absolut inte. Men hon är liksom nyfödd och sover därefter. Och jag är inte nyfödd och vill inte sova därefter. Sen på dagarna går det inte alls att sova när hon sover, för då har vi kakel att sätta. Vilket nu är gjort! Nu är det bara att foga och tvätta och sätta upp hyllor (görs imorgon) kvar. Samt att montera ner den gamla luftvärmepumpen, täta hålet efter den, riva ner gammal tapet och sätta upp ny.

Om det inte vore för att jag slocknar samma sekund jag lägger huvudet på huvudkudden skulle jag ligga vaken och göra listor i huvudet på allt vi behöver göra. Då har jag inte ens börjat tänka på trädgården än.

Men! Det blir ju fint! Och yta är, som väl alla mina läsare redan vet, väldigt viktigt för mig.

Apropå yta: vad skulle ni aldrig någonsin plantera i trädgården? Jag menar, vi vet ju alla att folk hatar fondväggar och väggord och furu. Been there, discussed that liksom. Men i trädgården då? Finns det något motsvarande furu i trädgården? (Ja, om man har massa tallar på tomten hö hö)

Om jag får välja så kommer vi aldrig att plantera Thuja. Och våra sjöstensplattor, hur trendiga de än kommer vara om några år, åker också i sommar. Annars är jag nog rätt liberal tror jag. Ni då?

Eller vårnedstämdhet.

Efter att ha sett det senaste avsnittet av Glee undrar jag hur många gånger man kan gråta till ett avsnitt av en cheesy tv-serie utan att det blir pinsamt? Visst är det så att upp till fem gånger är ok, sedan bör man skämmas?

Eller så skyller jag bara på otroligt tillfällig förlossningsdepression. Som tog slut samtidigt som den sista tonen klingade ut. Japp, så gör jag!

Dagens outfit och other pics.

Alltså, hur gör folk när de ska ta såna bilder? Det är ju så makalöst muppigt att stå och bli fotograferad sådär rakt upp och ner. Men jag tänkte att jag skulle ta en pose som jag kallar "om jag sätter händerna i midjan så kanske det syns att jag börjar få en midja tillbaka".

Uppenbarligen borde posen döpas om till "Nämen titta, jag har korvar till fingrar!", men jag hade i alla fall någonstans att göra av händerna.

Idag var barnen på förskolan för första gången sedan Majken kom. Maken och jag firade genom att åka till Erikshjälpens oh so overprized loppis där vi köpte en randig sockerburk och några söta skålar. Den randiga burken är kanske inte egentligen en sockerburk, men vi hade en sådan, fast röd, när jag var liten och i den hade vi strösocker. Så då måste vi ha det nu också, så klart!

Fast egentligen borde vi kanske ha stannat hemma och fortsatt måla i köket. Just nu ser nämligen vårt köksbord ut såhär och det är ju lite krångligt när man ska äta kvällsmat.

Det går som sagt lite sakta att renovera, oavsett hur lite, när man har en liten som ska hinnas med också. Men ibland går det bra att sova någon annanstans än på mamma eller pappa, och då passar vi på.

Jag vågar inte riktigt tänka på vad Arga Snickaren skulle säga om han såg hur vi renoverade. Men vi är jämställda i alla fall. Alltid något!

Girig som fan.

Idag behövde jag komma hemifrån efter en natt av sövande av barn som inte vill sova. Vädret var dock kasst, så jag tänkte "köpcentrum". För finns det något trevligare än att göra av med pengar? Men till köpcentrum kan man inte dra med en bebis som inte ens fyllt två veckor, så jag lämnade la bébé med le papa och tog med mig det största barnet.

Och hilfe vad mycket fint det fanns! Jag hittade "måste ha"-smultron i varenda affär vi gick in i. Till och med på Clas Ohlsons! Då är det illa.

Men mammapenning blir ingen fet av (tyvärr innebär det inte att man slipper banta bort mammakilona), så jag lät det mesta stanna kvar i sina respektive butiker. Jag misströstar dock ej, det finns två ljuspunkter framöver:

1) Jag fyller år nästa vecka. Visserligen inte jämnt, så att folk känner sig nödgade att överösa mig med presenter. Men nog borde jag kunna skrapa ihop nog med födelsepoäng för att få mig en fin klänning eller två.

2) Majkens första barnbidrag kommer. Precis som i monopol är det trean som räknas när det gäller att casha in: tredje huset ger sjukt mycket mer än de tidigare två, och så är det även med barn. 3 750 sköna kronor kommer in den 20:e april. Och då är det inte uscados, utan riktiga pengar. Himla sweet det där, särskilt eftersom trean börjar kosta pengar först om många många år. Tills dess får hon ärvda kläder och skor. Och jovisst, hon är ersättningsbarn och ersättning kostar ju pengar. Men just pga att hon är ersättningsbarn bajsar hon bara en gång per dag, så det vi förlorar i mat får vi igen i blöjutgifter. Score!

Sen är hon ju himla söt också. Så vi skaffa 'na inte bara för pengarnas skull. Fina klänningar till mor sin är sånt hon bjuder på av sin godhet, så det så.

"Mars, april har knopp i håret"

Jag läser bloggar och inser att våren har kommit precis överallt, förutom i Sverige! Påminn mig; varför bor jag i Sverige nu igen?

Gud vad jag skulle vilja bo utomlands. Jag säger det hela tiden, men det är ju sant. Vill! Kommer aldrig att flytta, men åh vad jag vill!

Viktiga saker i livet.

Att färgmatcha bebisen med vardagsrummet. Blått, vitt och rött.

Noa for president!

- Mamma? Finns det något att oroa sig för i Sverige?
- Hur menar du?
- Ja men... kommer det bli krig här? Eller har vi jordbävningar här?
- Nej, det kommer inte bli krig. Vi har inte krigat på väldigt länge. Och vi bor där det inte blir jordbävningar eller vulkanutbrott. Bra va?
- Ja, jättebra! Och vi behöver inte oroa oss för tjuvar, för poliserna tar tjuvarna. Det är bra att bo i Sverige. I andra länder kanske de har krig, då kan de komma hit till oss. Här behöver man ju inte oroa sig. Så då kan vi ta hand om dem.

Fina barn.

Velmaja.

Jag är så långt ifrån unik och egen man kan vara. Varje gång jag hittar en ny blogg jag gillar så blir jag helt bara "åh, sådär borde jag skriva!". Det går att applicera på i princip allting. Ser jag en snygg klädstil, frisyr, ett vackert hem eller vad som helst så vill jag vara sån, bli sån, ha det så. Vilket leder till att min garderob, mitt hem, min blogg är en ohelig röra av allt möjligt. Otroligt onischat, med andra ord.

Men alltså, det här med egen smak och egen känsla för stil och sånt, det är väl ändå rätt så 2010?

Skämskompisen.

Om man är kompis med typ Elsa Billgren - måste man se ut på ett visst sätt då? Eller alltså, får man bara vara med på bilderna om man är sådär härligt charmigt chic som alla hennes vänner verkar vara? Eller blir hon bara vän med såna människor? Eller... hur fungerar det egentligen?

Det finns ju så många bloggar som är fyllda med vackra och skira bilder på vackra människor och bakelser och körsbärsblom och macarons (macaroner? makroner?) och jag bara undrar var alla dessa människor håller till i verkliga livet. Inte i Örebro i alla fall, det kan jag berätta för er.

Och on that note: är jag den enda som aldrig har ätit en macaron? 

För länge länge sedan.

När jag var liten, ca 10 år tror jag, åkte vi till Tjeckien på semester. Det var då Tjeckien inte längre satt ihop med Slovakien, men en stor starköl kostade fortfarande bara runt 1-2 kronor. (Det här med att mäta ett lands kostandsnivå i alkohol lärde jag mig tidigt och har aldrig slutat med. Som ett Big Mac-index för alkoholistbarn typ.) Vi hyrde ett hus i en liten by som hette Perná, och där skulle vi tillbringa några veckor med min faster och hennes familj, vilket innebar kusinumgänge för mig och min syster. Lycka!

I alla fall då, första kvällen vi var där bestämde sig de vuxna för att gå ner till byns pub. Vi barn skulle stanna i huset. "Vi barn" bestod av min syster som väl var åtta år, min kusin Sanna som också var åtta och min kusin Anders som var sex år, och så jag. Det kan vara så att jag minns lite fel och att vi alla var ett år äldre, men må så vara. Vi var inte så himla stora helt enkelt. Men ensamma i huset skulle vi vara, tills de vuxna kom hem. Och det gick bra, till en början. Men sedan tyckte vi väl att det tog himla lång tid innan våra föräldrar kom hem, så jag och Sanna bestämde oss för att ge oss ut i den främmande tjeckiska byn och hämta hem dem.

Sagt och gjort, vi lämnade huset högst upp i backen och gick ut i mörkret. När vi kommit halvvägs ner till byn kom en ung kille på moped och körde förbi oss. Och sedan vände han. Och sedan började han jaga oss. Så vi sprang. Sprang och sprang och sprang och någonstans tänkte vi att vi skulle springa in i skogen. Som vuxen kan jag ju se att det smartaste man kan göra när man blir jagad av en ung kille på moped när man är två ensamma småtjejer inte är att springa in i en mörk skog, utan att fortsätta på den upplysta vägen mot byns centrum där det fanns människor. Men som tioåring tänkte jag bara att i skogen kan han inte köra med moped. Och det visade sig ju att vi hade rätt, han åkte därifrån igen.

Efter ett tag vågade vi oss ut ur skogsbrynet och såg två par som gick längre fram på vägen. Bort från puben, uppför backen mot vårt hus. Vi antog ju rätt självklart att det var våra föräldrar, så vi sprang lättade och glada fram emot dem. Ungefär samtidigt som vi kom fram och hjärnan började notera att det här inte alls såg ut som någon av våra föräldrar, bestämde sig en av männen i gruppen för att det vore jättekul att skrämma de här barnen som var ute och lekte, så han slängde sig fram mot oss med ett enormt "buuuu".

Så vi vände och vi sprang hela vägen hem igen, in i huset, in till våra småsyskon och upp i sovrummet och in under täcket. Och där låg vi och lyssnade på band med "My little pony"-sagor på, för att lugna ner oss, när våra föräldrar till sist kom tillbaka. De förstod inte alls varför vi hade gett oss ut för att hämta dem, de hade ju bara varit borta en kort stund.

Jag vet inte om min extrema mörkerrädsla har något med den här händelsen att göra, eller om jag hade varit precis lika rädd och nojig ändå. Kanske var jag det redan innan, men det lär ju inte ha gjort saken bättre i alla fall. Jag vet inte heller varför jag kommer att tänka på den här händelsen just nu, men jag antar att alla möjliga sorters tankar dyker upp när man tillbringar nätterna med att mata och trösta barn.

Sen vet jag inte riktigt vad jag ville med att skriva om det här i bloggen heller, annat än att ni kanske vill läsa om något annat än barn, bebis och sånt.