Att alltid alltid vara ett objekt.

Mina barn diskuterar sina kroppar ofta. Vem har starkast ben, vem är längst, vem springer fortast, vem har inåtnavel, vem har utåtnavel, vem når längst, vem kan stå längst på ett ben? Än så länge är kroppen redskap. Än så länge ser de kroppen som ett verktyg, vad kan jag GÖRA med det här jag har fått till mig, det här som är jag? "Hur kan jag använda min kropp?" Inte "hur kan jag förändra min kropp?". Inte "hur ser min kropp ut". De är aktiva, de rör sig, använder kroppen som ett redskap.

Men snart kommer de, särskilt Emmy som råkade födas som tjej, ha ändrat sig. Snart kommer de syna kroppen och inte bry sig ett dugg om ifall benen kan springa fort, så länge de är snygga. Och inåtnavel eller utåtnavel är inte viktigt, men viktigt är att magen är platt. Att de är snygga. Kroppen har förvandlats till ett livslångt projekt, vars slutresultat aldrig infinner sig eftersom kroppen förändras ju äldre vi bli, och sällan till det vackrare. Vad vackert nu är.

Jag blir så ledsen när jag tänker på att de kommer hamna i det jävla objektfacket som vi alla lever i. För hur många ser egentligen sin kropp enbart som ett redskap? Några få, några väldigt få. Vi andra måste alltid förhålla oss. Hela jävla tiden. Vi förhåller oss till ideal, till normer, till andra, till oss själva. Och vi bidrar ju hela tiden till att upprätthålla den här sjuka världen.

Lady Dahmer bloggade om att andra ser överviktigas vikt som sin sak. Varför då? Vad rör det andra om jag är tjock? HUR kan det vara upp till någon annan att ha åsikter om? Varför är det så viktigt för andra att påpeka att min kropp inte stämmer överens med de ideal som finns? De flesta överviktiga lider - tro det eller ej (vilket ni inte kommer göra om ni har gått på skräckpropaganda enligt Aftonbladet) - inte av en hälsoskadlig övervikt. Enbart fel enligt det rådande idealet. Och tydligen sticker våra dallrande lår och tjocka magar i andras ögon så mycket att de måste, bara måste, bara kan inte låta bli att fråga om hur viktnedgången går, om man inte har gått upp lite väl mycket i vikt, om den där klänningen inte sitter lite väl tajt. Ja men ni vet ju. Alla överviktiga vet precis vad jag menar; omgivningens extrema nödvändighet att göra vår vikt till sin sak.

Fast vi tjockisar är ju självklart inte de enda som är allmänna objekt att tycka till om och kritisera. Det hör väl till att vara kvinna rent generellt. Jag är för tjock, någon annan är för smal, någon tredje är för sminkad, den fjärde är inte sminkad alls. För tillgjord, för obrydd, för manlig, för kvinnlig, för sexig, alldeles för osexig, ja det GÅR tamefan inte att göra rätt. För den där naturligt vackra kvinnan med den perfekta kroppen finns ju inte. Det krävs enorma mängder smink, träning och ofta plastikkirurgi för att se "naturlig" ut. Och då är DET fel, för då är man (!) för utseendefixerad, utan vettiga sysselsättningar, rent ut sagt korkad.

Kan vi inte bara skrota myten om den naturligt vackra kvinnan? För att återgå till mina barn så vill jag hellre att mina döttrar växer upp och känner sig snygga som tjocka, översminkade och lättklädda (eller magra, osminkade och i kulturtantskläder) än att de strävar efter ett ideal som inte finns. Precis som Anna skriver så är det väl bättre att ungarna känner att de minsann kan vara snygga precis som de vill vara - alla är vi kameleonter och det gyllene snittet är inget mer än en term som kan gå och dra något gammalt över sig.

Äh, jag har så mycket att säga i det här ämnet och hälften av det hör inte ens ihop eller så motsäger jag mig själv.  Om jag säger att jag tycker att vi ska leka med och ändra på det vi fötts med, är inte det ett argument för plastikoperationer? Om jag säger att vi ska vara nöjda med hur vi ser ut, motsäger jag inte mig själv då? Och varför bantar jag och sminkar mig om jag nu ska vara så nöjd? Eller skulle vi inte nöja oss, utan... vad?

Jag vet inte riktigt. Kan ingen bringa lite klarhet i det här? Nu har jag skrivit flera spaltmeter och egentligen inte sagt någonting. Eller jo: jag är så trött på att alltid behöva förhålla mig. Till omgivningens åsikter, till mina egna ideal, till mitt förnuft, till mina osäkerheter, till andras ideal. Tänk om min kropp kunde få vara enbart ett redskap igen.

Som den var då när vi var små och endast brydde oss om vem som kunde hoppa längst.

Fattar'nte

Alltså, alla vi känner här ute bor i världens finaste hus. Det är hästgårdar och nybyggda herrgårdsliknande villor och gamla vackra trähus som renoveras varsamt och jag fattar verkligen inte. Hur har alla råd? För folk är ju inte bankdirektörer hela högen, utan sjuksköterskor, förskollärare, hemtjänstarbetare, arbetslösa, och så vidare. I alla fall kvinnorna. Männen kan väl förvisso vara höginkomsttagare, men vad är oddsen på att hela Örebros chefstyrka har bosatt sig härute?

Så nej, jag fattar inte. Hur har folk råd? "Du är bara missunnsam". Nej, absolut inte. Det är superfina människor så kul för dem! "Du är bara avundsjuk" Eh ja, självklart! Det blir lätt så när man bor i ett hus som är ungefär lika fint som de andras garage eller uthus.

Missförstå mig rätt, jag älskar att bo där vi gör. Och såna där herrgårdsliknande hus måste ju vara himla jobbiga att städa. Men ändå. Vad är väl en bal på slottet? Tja, väldigt nära i alla fall eftersom alla här bor i slott.

Fuck they!

Motion är bra, they said.
Motion är bara nyttigt, they said.
Promenader är bra att börja med om man varit stillasittande pga foglossning ett halvår, they said.
Promenader gör dig glader, they said.

Så nu vill jag att någon jävel kommer hit och tar ansvar för mina enorma blödande och varande skavsår jag fick av motionen idag. Ok?!

Jag trivs bäst i öppna landskap.

Fast jag vill inte bo nära havet. Däremot är jag så lycklig över att äntligen bo ute på landet igen. Jag trivs inte i stan, jag känner mig instängd och olycklig och behöver ängar och hagar för att vara helt lycklig.

Sånt som man ser om man går på promenad där jag bor:

Ängar så långt ögat når. 

 

 Åkrar med grödor.

 

Små vackra skogsvägar med vitsippor bredvid.

Och så enorma "flugor". Egentligen var det inte så soligt att solglasögonen var nödvändiga, men jag avskyr hur jag ser ut med håret uppsatt sådär (vilket var ett måste due to otvättat hår, samt blåsig dag). Men bakom mina solglasögon inbillar jag mig att jag inte syns. Så himla smart alltså. 

En annan fördel med att bo mitt på bonnvischan är att man inte stöter på något folk ute. Så om man till exempel råkar ha sin systemkamera med sig och till exempel nyss har sett ett avsnitt av Top Model, så gör det inget om man knäppar loss. För det är ändå ingen som ser.

Eller okej då. Nästan ingen som ser:

(Ödlan bara: "Well this is awkward. Tyra aint gonna be calling her anyday soon." Sen kan man ju i och för sig ifrågasätta varför ödlan skulle prata engelska. Men då tror jag att det är vettigare att ifrågasätta varför en trebarnsmorsa leker modell på en öde landsväg. Let's not ifrågasätta, ok?)

Så jävla kaxig!

Maken: - Noa, har du inte spelat klart på min i-phone snart? Jag vill ha den.
Noa: - Meh! Vad ska du ha den till då?
Maken: - Göra saker.
Noa: - Vad då för saker?
Maken: - Saker bara! Det känns som att du har spelat färdigt nu.
Noa: - Jahapp! Men det känns inte så för mig.
Maken: - Hur länge ska du spela till då?
Noa: - Typ en halvtimme
Maken: - Men då har du ju spelat nästan två timmar.
Noa: - Meh, två och en halv faktiskt!

Eller när vi spelade kubb och jag missar med alla mina kast:

- Men bra mamma! Vad jättebra du är på att kasta! Superduktig, verkligen! Braa, du är ju jättebra på det här!

Och så säger de att barn under 12 inte förstår ironi. Nåja, min sexåring bemästrar sarkasmer och ironi fullständigt. Och jag älskar't!

Men åååh.

Noll inspiration till att blogga. "Men blogga inte då", kanske ni tänker. Men bloggen (och facebook) är ju nästan min enda kontakt med omvärlden i min föräldraledighetsbubbla.

Dessutom har jag en mängd tankar som snurrar runt och som skulle kunna bli inlägg, om jag bara orkade/fick tid till att sätta mig ner och formulera det. Som hur hemskt det är med skriksovmetoder, att det är jobbigt att som socialt inkompetent leva med ett socialt geni, sommarplaner, att lchf är rätt äckligt men sjukt effektivt, trädgårdsplaner, att folk tror att Majken är en kille för att hon inte har rosa osv osv.

Så tankarna finns där, men inspirationen till att skriva ner dem finns inte. Och jag jobbar inte som man ska göra om man vill skriva en bok, dvs sätta sig och skriva även om inspirationen saknas. Istället väntar jag på att inspireras och sedan skriver jag inläggen på ca 2 minuter. Jag överdriver inte, de längsta inläggen skriver jag på ca 5 minuter. Men har jag ingen inspiration alls (herregud, finns det ingen bra synonym till ordet "inspiration"?!) så blir det... såna här inlägg.

Och till något HELT annat; om ni fick välja, skulle ni helst vara blinda, döva, lama eller stumma? Jag skulle lätt välja att vara stum. Då kan man ju se och höra och förstå allting och alla, men inte prata. Man kan dock fortfarande se vanlig teve och läsa böcker, lyssna på musik etc. Fast jag vet inte, kan man vara bara stum? Hör det inte alltid ihop med att vara döv? Aja, jag skulle i alla fall helst vara stum. Jag tycker i alla fall inte om min röst och gör mig bäst i skrift ändå.

Where did all the smågrus go?

I helgen när jag rensade brännässlor drog jag upp en rot så stor att det med den kom en härlig skur av jord och grus över hela mig. Jord i hår, öron, urringning och ögon. Det tog många blinkningar innan jag kunde öppna ögat smärtfritt och kunde se igen.

När jag senare klädde av mig så rasade ju all jord ner på golvet, så blir det ju. Men jorden och gruset i ögat då. Vart tog det vägen? Ligger det där bakom ögongloben och väntar? Så om jag skulle bli obducerad skulle man finna allt grus där, precis som man hittar flera kilo damm och ungefär alla försvunna strumpor bakom en torktumlare när man väl drar ut den?

Eller försvinner gruset ut med övriga resprodukter från kroppen?

Är det någon som vet? Jag menar, inte konstigt att jag har svårt att gå ner i vikt om jag massor med jord skvalpandes runt i kroppen. Får man räkna bort sånt när man väger sig tror ni?

Man vet att man fått för mycket sol när...

... man gråter när man ser på Grease bara för att man älskar filmen så mycket.

Eller, man och man. Jag.

Och på annandag påsk vilade de.

Eller läste lite inredningstidningar, solade, spelade kubb, handlade och gjorde inte många knop.

För det är ju så att man måste njuta av att bo i hus och ha trädgård också. Inte bara planera, projektera, jobba och fixa. Inte hela tiden. För hur kul är det då att bo i det där huset till sist?

Konsumtionshets

Saker till huset som är roliga att genomsöka internet efter: 
Pool. Klätterrosor. Trädgårdsmöbler.

Saker till huset som är mindre roliga att genomsöka internet efter: 
Garageport. Jag kunde ha klarat mig genom livet utan att veta skillnaden på vipp- respektive takskjutsport. Tro det eller ej.