Det här med hur många barn man vill ha.

Jo, jag vet att jag har sagt att jag absolut inte vill ha fler barn och aldrig mer osv osv. Och jag håller fast vid det, förutom att... de är ju så SÖTA!? Jag fattar inte hur man ska kunna känna att "det här är det sista", så man måste väl bara helt enkelt säga det? Och det har vi gjort.

För hur mycket jag än kan längta efter en liten bebis som snusar på bröstet så vill jag inte vara gravid igen, jag vill inte börja om med allt igen och jag längtar lika mycket efter mer fritid, mindre stök och kladd och skrik och krångel.

Och tre barn, herregud. Det är ju ett helt gäng liksom. Jag vill inte bli familjen med alldeles för många barn, och om man skaffar fyra så kan man ju lika gärna skaffa fem, sex eller sju, för man har ju redan spräckt normen och måste ändå köpa en megastor bil och så vidare. Inget för oss.

Jag lägger all min längtan efter bebisgos på min syster istället. Någon dag kommer mitt syskonbarn bli ihjälkramat av en alldeles för entusiastisk moster. Tills dess tittar jag på den här videon med Majken så fort tanken "det vore ju mysigt med en bebis till någon gång" visar sitt fula tryne. Samt bokar tid för sterilisering.

Vill ni att jag ska blogga?

Som sagt: motivationen för bloggen ligger på en all time low. Det är inte ni, det är jag osv. Men jag undrar lite om det ens efterfrågas? Det känns lite... trött? Och ja, det beror väl självklart på att jag inte kan klämma ur mig något mer intressant än funderingar om clementiner och detta eviga tjat om jul, men ändå.

Ska jag haka på någon slags listutmaning? Vill någon läsa det? Jag vet inte vad jag vill med bloggen just nu, det känns som att det jag säger har jag redan sagt eller så är det dumt och tråkigt och fel och jag vet inte?

Det är inte det att jag inte läser saker jag irriterar mig på eller gläds av, det är mest det att jag inte har det i mig att formulera något kring det. Tycker att de flesta andra redan har gjort det, och bättre, så varför ska jag dra det ett varv till?

Åh, jag vet att jag ältar det här med jämna mellanrum så det blir ju också tjatigt i sig. Men vad kan jag göra annars?

Ett gäng punkter.

Orkar inte samla ihop tankarna till olika blogginlägg, så här kommer ett gäng punkter:

- Folk som gör potatisgratänger och sen inte låter gratängen bli klar? Så att det är lite lite lite kvar tills potatisen är helt genomkokt? Jag kräks av det. Sluta!

- Jag gjorde precis ett sånt där personlighetstest man kan göra inför jobbintervjuer, och såg på det som ett slags prov. Rätt eller fel. Lyckades jag få alla rätt, och så vidare. Härligt personlighetsdrag det där.

- Annat härligt personlighetsdrag: är lite frestad att göra högskoleprovet bara för att jag vet att jag skulle få svinhöga poäng som jag skulle kunna skryta med. Himla härlig person jag är ändå.

- Idag är det sol! Och jag ska luncha! Och jag har tvättat håret! Mången glada ting.

- Apropå potatis så ska klyftpotatis vara knaprig på utsidan, lite brun och gyllene sådär, och sen mosig på insidan. Inte blek och halvdan. Så att ni vet.

- Majken tog av sig sina ytterkläder i morse, sprang mot avdelningens stängda dörr och ropade "hejdå" över axeln åt mig. Jäkla unge. Så jag jagade ifatt henne, bar henne in på avdelningen och gosade med henne lite extra. Sunt föräldrabeteende.

- Jag fattar att satsumas är små och sura och att mandariner är stora och söta, men clementiner? Och finns det inte ett till namn? Ica kallar det för "småcitrus", känns rimligast tror jag.

Tja.

Det får räcka så.

Lite depp.

Vi har varit ihop i tio år på fredag. Jag är självklart inte deppig över det, hur stört vore inte det, utan över att vi inte har någon barnvakt. Nu har jag ägnat den senaste halvtimmen åt att klaga av mig på twitter och på facebook, så det vore väl själva fan om jag inte skulle göra det här också?

Jag, vi, skulle vilja gå ut och fira. Kanske inget mer fancy än middag och bio, men ändå något annat än precis varje vardags- eller helgkväll vi ändå har ihop. Men så klantade jag mig och frågade min mamma om hon kunde vara barnvakt alldeles för sent, så hon hade lyckats boka in andra saker. Och så insåg jag för sent att det är ju NU på fredag det handlar om, så vi är för sent ute med att anlita någon ung tjej som vill tjäna lite extra pengar, eller ett barnvaktsföretag eller liknande. För jag vill ändå känna den jag lämnar mina barn till lite, särskilt eftersom Majken är 1.5 år och inte riktigt förstår konceptet "barnvakt".

Så det är ju bara vårt eget fel. Vi som klantat oss och planerat dåligt. Men det innebär ju inte att det inte känns tråkigt. Nu blir det inget direkt firande utan en myskväll bland alla andra. Och det var inte riktigt DET jag såg framför mig när jag tänkte på hur vi skulle fira 10 år ihop. En student, en hemifrånflytt, fyra andra flyttar, tre barn, fyra katter, två universitetsutbildningar och en jäkla massa jobb och tio långa och härliga år ihop borde firas med mer än vad vi kan hitta på hemma.

Så jag deppar lite över det. Ror båten jag satt mig i, men svär under tiden. Typ så.

Vad är väl en bal på slottet?

Vuxenpoäng, herregud.

Först tänkte jag blogga och skriva något om att det är så sorgligt att jag är så glad över att ha det städat, sorterat och ordnat, för vilken slags människa är man om sånt är viktigt i livet? Sen tänkte jag om och kom fram till detta:

Eh, jag har tre barn? Det ÄR sjukt skönt att ha ordning och koll och städat om det så bara räcker i en dag. Det underlättar vardagen jättemycket och gör att det blir mindre stress, skrik och bråk på morgonen när barnen ska iväg.

Jag är mer avslappnad, de är gladare, alla nöjda.

Det slår mig oftare och oftare hur människors principer eller uppfattningar om hur man ska vara eller vill vara kommer i vägen för att se vad som faktiskt är vettigt och bra för en.

Jag är väldigt väldigt nöjd med att alla skor står i rad, jackorna hänger rätt och jag vet var alla mössor finns. Det är en sån människa jag är.

Glad och tacksam.

Nej, jag tänker inte börja predika om att göra affirmationer eller säga att boken Eat, pray, love har förändrat mitt liv. Herregud, jag mår illa bara vid tanken.

Däremot så ÄR jag väldigt glad och tacksam idag. För att jag har en sån fin familj: mamma och syster som bjuder mig på Stockholm Horse Show, och en make som trots att jag har varit iväg hur mycket som helst under hösten inte klagar när han blir ensam med barnen ännu en helg.

Och så har jag tänt en brasa och jobbar samtidigt som den sprakar och vinden viner utanför och jag dricker te och äter pepparkakor och mandariner och längtar till julen så det gör ont i mig. Så: glad och tacksam!

Sist jag var på Sthlm Horse Show var jag gravid med Majken. Gången innan dess var jag i v. 13 eller så med Noa, hade magen full med bristningar (alla jag skulle få faktiskt) och inga kläder att ha på mig. Och gången innan dess var jag väl tonåring och hade fortfarande en egen ponny vad jag vill minnas. Så i år blir det lite annorlunda: jag kommer dels kunna sitta på hårda bänkar i Globen utan att ha en graviditetsrygg som tar stryk, och dels har jag ingen ponny att handla grimskaft och ryktborstar till i pausen. Men lika glad för det är jag, för det finns inget som startar julstämningen så mycket som julshowen i slutet.

Nu ska jag skriva klart mitt reportage om resan till Budapest. Lite svårt att tänka mig att för en vecka sedan var jag fortfarande i tjugo graders värme, och nu idag är det isande kallt och blåsigt här hemma. Jag föredrar värmen, trots att jag klagade på den i förväg. Ska inte hända igen, jag lovar!

Om jag hade varit bjuden till en halloweenfest...

...så hade jag kunnat gå som vandrande lik utan att ens behöva klä ut mig. Så vanvettigt trött är jag efter den här helgen. Eller nej, nu koketterar jag lite, jag är rätt snygg ikväll eftersom jag sminkade mig förut och smink är världens största gudagåva, jag älskar smink. Men ändå. Jag KÄNNER mig som en levande död.

Igår så firade vi ju Barns dag med dunder och brak, i alla fall med badhusbesök och kladdkakebak och film och jag blev så trött så trött. Och idag så vaknade jag, gick upp, åt frukost och sen satte jag mig för att vila första gången nu. Däremellan har jag städat, städat och städat. Jag röjde ur vår fördömda och förbannade hallgarderob och slängde trasiga gummistövlar, omaka vantar och urväxta slitna jackor. Jag sorterade upp alla tusentals mössor och halsdukar och förbannade TJOCKTRÖJOR, vi har säkert 15 stickade tröjor i olika storlekar och utföranden hemma. Nu har vi en sorterad och fin garderob där i hallen och jag vet precis vilket barn som behöver vad inför vintern och sen så snabbtvättade jag fönster och jag blir trött bara av att SKRIVA allt det här. Ja men sen var det storstädning på vanligt sätt också med skurning av badrum och allt sånt. Ni fattar.

Mina ben värker. Min rygg gör ont. Och jag är så förbannat trött att jag precis började gråta när jag läste en krönika i en tidning om julen, för jag insåg att snart är den här. Jag är inte så känslomässigt stabil när jag är såhär trött. Eller någonsin.

Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Är så ambivalent till bloggandet just nu. Som alla andra verkar det som. Hade jag varit som dem hade jag också hoppat på en sån där lista, eller bett er skriva rubriker så skriver jag inlägg till era rubriker. Men jag tänker att ingen skulle vilja sätta en rubrik till något jag skriver, fast varför skulle någon å andra sidan vilja läsa om att jag har städat idag?! Vet inte. Vet ingenting, jag är för trött.

En extra timme idag var inte uppskattat helt enkelt.

Disco fever!

På mitt första disco, jag gick i lekis eller ettan, hade jag ingen aning om vad jag skulle ha på mig. Eftersom det här var runt 1990 slutade det till sist med att jag hade en stickad tröja över ett par tights, och så ett skärp i midjan. Jag tror att min mamma var lika aningslös som jag var.

Noa har sitt första klassdisco idag. En av föräldrarna drog ihop till ett pizzadisco och det har varit sån pepp inför det här hemma I tell you! Efter att Noa kom hem med skolbussen idag åkte vi och köpte en ny tröja att ha på discot och han hade ett krav: det skulle vara paljetter på. För då blir det ju som att man har en egen discokula.

Efter att ha läst så otroligt många berättelser om barn som blir äldre och inte vågar ha sin stil eller det de tycker är fint eller de färger de egentligen vill, är jag så tacksam och glad över att det än så länge inte har funnits några som helst såna tendenser hos mina barn. Det har varit någon enstaka sak, men på det stora hela har de inga problem med att våga klä sig som de vill.

Så vi hittade en paljettröja, på flickavdelningen så klart, och jag målade hans naglar och så fixade vi en snedlugg med hårspray. Det försökte jag också göra då runt 1990, men min var en sån som skulle stå upp ni vet? Sån där liten våg som var stenhård och jag fick aldrig till den bra. En sån var det inte tal om ikväll i alla fall, tack och lov.

I alla fall, fattar ni hur gammal jag känner mig nu? Gammal, rörd och lite stolt. Jag har alltså ett barn som är stort nog att åka på disco och komma hem och ha haft upplevelser som vi inte på något sätt varit del av. Snart är det väl ungdomsgårdar (troligt, de läggs väl ner på löpande band?), moppe och flick/pojkvänner för hela slanten.

Nu skulle ju det här bli ett inlägg om disco och inte om min ålderskris och sådär, men herregud. Det är ju lite svårt att låta bli när man hux flux fått så himla stora barn.

(Handen på höften så klart. Han har ju lärt sig av "ett proffs".)

(Tröjan är i stl 134/140 och således 1-2 storlekar för stor. Den är tänkte för tjejer i åldern 8-10 år. Noa är en väldigt smal 7.5-åring, så jag undrar lite hur en tioåring ska kunna klämma sig in i den där tröjan som sitter tight på vår lilla revbensunge.)

Barns dag.

Så är det dags igen då. Barns dag går av stapeln imorgon (lite uppskjutet i år av olika anledningar) och barnen är överlyckliga. Vi föräldrar är lite mindre överlyckliga, särskilt eftersom vi i princip glömt bort vad som ingår i denna påhittade högtid.

Efter en snabb sökning i min blogg inser jag att de tydligen ska få en liten present, åka till något kul ställe (100 spänn på att det blir badhuset), fika och så få välja kvällsmat. Jaha. Bara att fundera på vad en "liten present" kan vara då, och när vi ska äta moussakan vi egentligen skulle ha ätit imorgon.

Åka till badhuset är så himla vanskligt sedan Majken kom. Med två stora barn som kan simma hjälpligt är det ju svinkul att åka dit. Med en galen bebis på 1.5 år som bara MÅSTE få sin vilja igenom? Inte lika jättekul.

Ångrar lite att vi gick med på denna högtid från början. Men nu är ju mitt motto en gång för alla "kan man fira, ska man fira", så jag får ju skylla mig själv.

Pilutta mig och allt sånt.

Tur att vi inte skämmer bort henne i alla fall!

Folk säger att det är vanligt att skämma bort det yngsta barnet. Särskilt om det är en sladdis. Det förstår vi oss inte på. Självklart behandlar man alla sina barn precis lika, och bara för att den yngsta nu är vansinnigt söt och rolig och knubbig och rar och härlig betyder ju inte det att man skulle vara slappare mot henne.

Att vi har tre tröjor, två fleecejackor och en vanlig jacka i hallen som hon får välja och vraka mellan innan vi går ut, för att hon blir arg om hon inte får bestämma precis vad hon ska ha på sig, det är ju inte att skämma bort. Det är ju självbevarelsedrift.

Att fyra personer sitter vid matbordet och räcker fram sak efter sak till henne när hon pekar, bara för att hon ska få precis just det hon önskar sig, det är ju inte att skämma bort! Det är ju ren service.

Att hon får smaka sötsaker och glass fast hon bara är 1.5 fast de andra fick vänta i flera år, det är ju inte att skämma bort. Det är att unna henne.

Att hon får välja kläder fritt ur sin garderob varje morgon oavsett hur lång tid det tar, det är inte att skämma bort henne. Det är att bevara lugnet!

Att hon kastar mat så mycket att det hamnar på lampan, i glas, på oss och på golvet och vi ändå inte blir arga utan istället börjar med matkrig hela högen, det är inte att skämma bort. Det är bara lite lekfullt!

Att hon får leka med barnens leksaker, klättra överallt, vara precis överallt, bestämma över alla och bossa med hela familjen som en galning, det är ju inte att skämma bort. Det är ju... eh... well...

Jo okej då. Vi skämmer bort henne något så vansinnigt. Hon är en liten mini-hitler/primadonna som får precis som hon vill så fort hon säger att hon vill ha det och hon kommer bli olidlig framöver. Men alltså. Hennes knubbiga små armar och hennes risgryn till tänder och hennes knubbiga kinder och hennes sätt att säga "föjåt" om hon varit dum. Vi smälter. Alla vi fyra övriga små trälar i familjen smälter så fort hon ler.

Lilla älsklingen. Förlåt redan i förväg till all skolpersonal som kommer ha med henne att göra. Det kommer inte bli lätt.

- Jaha, vill du sitta på bordet och leka med lampan? Okej då!