När jag var liten var det rätt ovanligt med tre barn i samma familj. I alla fall med samma föräldrar. Det var inte många som hade två syskon, och de ansågs vara "stora" familjer. Jag hade två kompisar som hade mer än ett syskon, och det var lite smått exotiskt. (Hey, vi bodde på landet. Allt var exotiskt för oss).
Nu har jag två barn, och får hela tiden frågan om ifall vi inte ska ha en till. Det är vänner som frågar. Mamma. Syster. Och det är inte heller bara "kan ni tänka er en trea?" utan mer "när ska ni skaffa ett till barn då?" (Nu vet de om att jag är superfertil, annars hade de kanske varit lite känsligare) När någon av mina vänner får en trea har min reaktion gått från att vara "oj, tre barn!" till "men vad roligt, ett litet syskon till. Det var dags för en trea". Förut har jag alltid känt att nja... tre barn? Är inte det lite väl? Ni vet.. jobbigt? För mycket?
Nu känns det mer som en fråga om när.
(Nu ska vi se vad P kommenterar på det här inlägget.)
Tre är det nya två, helt enkelt.
Vi har haft samma funderingar, men nu har vi (sen 8 mån tillbaka) tre barn och det är jättekul :-) Självklart jobbigt också, men inte så mycket mer än med två barn. Nu har våra två äldsta (5 och snart 3 år) varann att leka med när minstingen tar så mycket av ens tid.
SvaraRaderaDet mesta känns också mer avslappnat med trean. Been there, done that liksom.
Rekommenderas :-)
Jag har funderat länge på när eran 3:a ska komma....
SvaraRaderaAnonym - och du är vem? (Hoppas starkt på någon som jag faktiskt känner och inte en typ 40-årig slöjdlärare i Norrland. Det hade känts lite awkward, to say the least)
SvaraRadera