Den tjatande kärringen

Ikväll såg jag på Amazing Race. Ni vet, programmet där olika par reser runt i världen och ska hinna först till olika pit stops. Paren kan bestå av gifta par, såna som dejtar, syskon, kompisar, kolleger etc etc. Gulligast är alltid det gamla gifta paret. Jobbigast att se är alltid det rätt unga kärleksparet.

De finns i varje säsong. Han är rätt biffig, hon är rätt snygg och ofta blond. De "dejtar" (vilket i USA betyder allt från att faktiskt dejta till att "vi har barn och har varit ihop i 27 år, men vi är ju inte gifta så vi kallar det att dejta") och den här tävligen tar fram sidor som "jag inte har sett hos honom förut".

Och varje gång är det samma sak. Killen blir galen. Han kallar sin tjej för otrevliga, hånfulla, nedlåtande och elaka saker. Hon får inte läsa kartan för hon "kan inte", men kör de fel och hon påpekar att de skulle ha svängt där hon sa så ska hon hålla käften för han är stressad. De springer och han är förbannad för att hon inte springer lika fort som han gör. När de åker ur tävlingen svär han åt henne, puttar på henne. Under tävlingens gång är det hån och förminskningar.

Och i slutet säger de att de ska lära känna varandra ännu mer innan de går vidare med sitt förhållande, för de "båda två" har ju visat dåliga sidor.

Så det tänkte jag blogga om. Sen kom jag på att det är en jävla tur att det inte finns mer än en anti-feminist som (sporadiskt) läser min blogg, för det här är tydligen otroligt provocerande. För ofta heter det att det faktiskt är lika illa att tjata. Att gnälla. Att gnata. Att vara en jobbig kärring.

Är det så? Kan man verkligen säga så? För jag ser inte detta tjat, gnäll, gnat. Jag ser kvinnor som kommer med konstruktiva råd, jag ser tjejer som hejar på, som ropar, som pushar. Som säkert tjatar i viss mån, men absolut inte värre än killen bredvid som också väntar på att partnern ska hitta den där nergrävda tomten i snön, eller vad de nu letar efter denna gång. På något sätt verkar det som att för att det ska klassas som tjat ska det först och främst handla om en kvinna (så klart), men också ska det vara i relation till mannens ilska. Först när han blir arg, först när han skäller, förminskar, är elak - först då var det hon sysslade med tjat.

Först när han, när männen som försvarar honom, behöver en syndabock, blir det kvinnan sysslade med något oerhört negativt. Hur ska man kunna veta ifall man är en sån där tjatande kärring, om premissen för att vara det beror på partnerns humör?

Det spelar ju faktiskt ingen roll om man i Amazing Race bråkar lite. Det hör ju inte till min vardag. Det är ett tv-program, en realityshow och de vinklar säkert hej vilt. Men lite stör det mig - nej mycket stör det mig - när det alltid alltid är samma sak. För att en man ska ha gjort något fel måste det ju finnas en orsak bakom. Vad gjorde hon?

Tjatade hon så mycket att han var tvungen att kalla henne för en dum kossa i ett tv-program som sänds världen över? Eller flirtade hon med honom lite väl mycket, han den där killen som hon nu säger har våldtagit henne. Eller hur var det egentligen med den där mamman som säger att hennes ex-man misshandlade henne psykiskt. Är inte kärring-gnäll också jävligt påfrestande?

Så hade det låtit, om jag hade haft en stor blogg. Ibland är det så jävla skönt att slippa det.

Istället kan jag konstatera att bakom varje man som beter sig illa står tydligen en kvinna som inte var så oskyldig själv. Det är aldrig ens fel att två träter. Om inte mannen är en invandrare, förstås.