Min skattkammare

I flytten hittade vi en riktig skatt: en låda med alla mina barndomsböcker. Så idag har jag återupplevt min barndom. Jag har strukit längs med pärmen på "Älskade lilla gris" och sett bilderna fladdra förbi ögonen. Sett min syster som liten. Känt sorg för den lilla grisens familj. Jag har ställt in "Resan till Ugri-la-brek" i bokhyllan och undrat stilla för mig själv om mina barn kommer att gilla den boken mer än vad jag gjorde. Och fascinerats över att Anna-Clara Tidholm har ändrat sitt (form)språk så mycket.

Jag har packat upp Pettsonbok på pettsonbok. Jag har hittat "Hattresan" och sparat den till ett speciellt tillfälle. Jag har känt en ilning av vemod när jag fann min älskade bok "Spelar min lind, sjunger min näktergal" och jag färdades tillbaka till den hemska kvällen hos farmor och farfar då jag inte vågade/kunde med att berätta att jag var ledsen över att de hade glömt läsa godnattsaga, och därför orsakade ett stort bråk vid läggdags istället. Skrek "jag vill inte sova" när det handlade om att jag inte ville erkänna att jag var så liten att jag behövde en godnattsaga. Den kvällen återupplevde jag när jag fann den plastiga boken "Godnattsagor" av någon okänd författare.

Varje bok, varje sida, varje bild har en känsla. En minnesbild, en tanke, ett fotografi i sinnet. Jag älskar böcker och mina barn älskar böcker och jag hoppas hoppas att när de i någon flytt hittar sina gamla böcker från barndomen, också kan uppleva barndomsminnen. Till varje ord finns det en historia. Minnets historia, inte bara den saga som boken förtäljer.