Mobbning bland lärare

Kamratposten har gjort en undersökning som visar att..., aftonbladet låter folk berätta om..., Lisa Magnusson skriver i en krönika om... att lärare mobbar.

Och det är väl knappast en nyhet, att det finns riktiga rötägg? Herregud, hur många riktigt kassa lärare har inte jag haft genom åren? Småmärkliga som Margareta som gav en kompis stavfel för att hon skrev "sudd" istället för "radergummi" i en uppsats, och som gav mig fel när jag använde ordet "naiv" för att beskriva att någon var "blåögd". Sen hade vi de mer bedrägliga som Benny, som öppet favoriserade en enda tjej och som tyckte att "fint ritade bilder" i inlämningsarbeten var värt mer än korrekta hänvisningar etc.

På gymnasiet kom jag i kontakt med Karin, som avskydde mig mer än pesten. Hon tog varje chans att sätta dit mig och kunde aldrig komma med ett beröm. Hon hade mig i franska och engelska och jag tror inte att hon var vänlig en enda gång. När hon inte hittade några fel i min franskauppsats klagade hon på att jag hade gjort för få styckeindelningar, på den nivån var det.

Men den situation jag kommer ihåg mest är den med Dick. Ja, han hette så. Och han var förjävlig mot oss som gick i ettan på gymnasiet. Han var hånfull, han var elak, han var otrevlig och kom man 2 sekunder för sent (nej, det är ingen överdrift) stängde han och låste dörren till klassrummet.

Så vi pratade om honom bakom hans rygg. Vi var arga, vi gick till rektorn. Vi hade en jättedriftig tjej i klassen som såg till att vi fick någon slags elevkonferens, där Dick, någon från skolan och så vi elever skulle samlas för att föra en diskussion om honom som lärare.

Och det var tyst. Vi satt där i våra bänkar, han satt vid katedern och det var knalltyst. Ingen sa nånting. Den driftiga tjejen sa inte flasklock. De som hade ropat högst sa ingenting.

Så jag sa något om att jag inte hade något emot att han höll hårt på sina principer, men att inte tyckte att han hade rätt att vara så elak och respektlös.* Och därefter släppte det - folk fortsatte, folk klagade. Mitt i allt satt Dick ensam med sin röda mustasch. Någonstans där kände jag att vafan. Vi är alla någorlunda vuxna. Vi är många, han är ensam. Kanske kan vi bara ta och skita i hans småaktigheter?

Men den möjligheten har inte små barn. Går man i mellanstadiet är det jättesvårt att säga ifrån, i högstadiet likaså. Även i gymnasiet kan det vara svårt att gå ihop alla, om man inte har den sammanhållningen. Att lärare är bra är så otroligt viktigt. Därför är jag så stolt över mina vänner som läser till lärare, för jag vet att de behövs. Det finns rötägg därute - tro inget annat.

Men ibland är de kanske ensamma och har ingen egentlig makt, om man går ihop. Många små kan. För att citera bamse.

*(På ett utvecklingssamtal tackade Dick mig sen för att jag hade börjat och vågat säga något. Det betydde mycket för honom sa han. Och Dick blev sen en av våra bästa lärare, ju äldre vi blev desto bättre blev relationen med honom. Om det hade blivit så utan det där mötet går ju inte att veta. Men ändå)