Det här med ålder alltså. I morse lyssnade jag på morgonpasset när Göran Hägglund var med. De pratade om det här med att byta politiska åsikter, att byta parti, att ändra sig från vänster till höger eller viceversa. Och så kom de fram till att sånt sker oftast när man är ung. För när man är ung så vet man inte riktigt vad man tycker, man ändrar sig ofta - man är inte stabil i sin åsikt.
Så satt jag där och lyssnade och tänkte att det stämmer ju inte alls. Jag har varit uttalad feminist sen mellanstadiet, alltid varit vänster och blev jättechockad i högstadiet över att det fanns moderater i min klass (hej hej skyddade uppväxt). Sen så satte jag mig ner för att formulera ett blogginlägg om hur fel de hade, tills det slog mig - jag anses nog fortfarande vara ung? Är det så? När blir man vuxen idag egentligen?
Ju längre vi lever, desto längre bort förskjuts medelåldern, desto längre kan vi vara ungdomar, unga vuxna, nästan medelålders, medelålders innan vi blir gamla. Så om snittåldern är 85 är det kanske inte konstigt att man idag anses vara närapå en ungdom vid 25? Jämfört med att när snittåldern var 70 var man helvuxen vid 25?
Jag vet inte, men det är tydligt att idag så blir vi aldrig vuxna. Det finns trettioplusare som fortfarande ser sig som unga. Samtidigt som tolvåringar ser sig som stora. Det känns som att vi har hoppat över någon slags gräns när femtonåringar och tjugofemåringar ser på sig själva på samma sätt. Vad hände med vuxen, rätt och slätt? Måste man vara en ung vuxen, en "trettionånting"-are?
Jag har längtat (och ångestat, men det är en annan sak och det har jag kommit över) efter att fylla 25. På något sätt tänkte jag då att jag skulle anses som vuxen, som "värdig", som jämlik.
Men fortfarande blir jag refererad till "ni ungdomar", av människor som inte är 80 - utan 40. Det skiljer alltså 15 år. Undrar hur de skulle uppskatta att bli kallad ungdom av en som är 55? Det är därför jag tror att det inte handlar om åldern i sig, utan om en attitydförskjutning.
När man är 25 så är man vuxen. När man är 20 så är man vuxen.
Men av någon anledning ses vi idag inte som riktigt vuxna förrän vi har passerat Gå, som tydligen har förflyttat sig till vår trettioårsdag.
Jag förstår inte heller vad Göran et al kan mena. Finns ju inga så självsäkra och kaxiga som unga* – byter åsikter gör man när man blivit lite äldre** och har sett mer.
SvaraRaderaFörstås tycker jag att du är ung, jämfört med mig. Men ungdom – nä. Ungdom är ingen relativ ålder, den inträffar mellan barn och vuxenhet, d.v.s. motsvarande tonåren sådär. Du är nog så vuxen man ska bli!
* =tonåring
** =äldre än tonåring, i ett ständigt pågående åldrande