Som en fortsättning på "jag är ingens bästa vän"-inlägget, kommer här ännu en fundering om vänner. Om vänskap.
Jag förstår inte hur jag har hamnat i en sån här situation, men på något sätt känner jag mig tacksam för varenda vän jag har. Och det ska man väl kanske vara, men det har gått lite överstyr. Jag liksom utplånar mig själv för att folk ska vilja vara vän med mig. Vågar inte säga emot. Säger inte ifrån om jag blir sårad.
När det gäller många av mina vänner har jag har blivit den som tar alla initiativ. Den som hör av sig, den som bjuder in, den som reser runt, den som försöker och anstränger mig och tjatar, trugar och nästan ber. Varför egentligen? Hur bra kan det vara för vänskapen att det är en som bjuder ut sig som Satine i Moulin Rouge? Att vara alltför angelägen kan ju inte vara särskilt attraktivt, oavsett om det gäller en vän eller en kärlekspartner?
Så nu har jag tagit ett beslut: att inte alltid vara den som först tar kontakt. Som ser till att vi träffas. Som bjuder in, som anstränger mig. För ett tag framöver ska jag se om någon annan faktiskt gör det. Så jäkla läskigt!
Om ett halvår kommer jag vara den där sorgliga människan i tidningen som sätter in en annons och typ: "Vill ni gå ut på promenad och träffa nya vänner? Ring 073-5055.... för en början på en härlig vänskap!"
(Nej, skämt åsido. Jag var tvungen att uppdatera det här inlägget nu, för det verkade ju som att jag tyckte att mina vänner är dumma, dåliga, struntar i mig. Så menar jag inte alls. Mina vänner är jättefina, och det är jag som har skapat den här situationen. Bara för att klargöra. )
Aaaahhhh, jag känner mig precis likadan! Som att det är på mig vänskaperna hänger. Men det börjar bli bättre, allteftersom jag träffar BÄTTRE vänner.
SvaraRaderaJag vill vara vän. På lika villkor.
Låter bra, tycker att du gör helt rätt. Precis som Pet säger så ska man vara vänner på lika villkor. Själv föredrar jag att vara ensam om jag inte har "riktiga" vänner. Nu har jag haft tur att jag inte har behövt vara ensam hela mitt liv men ja, du förstår poängen.
SvaraRaderaHade ni varit friska och ni inte redan verkat upptagna i helgen hade jag fiskat efter besök av er. Ba så du vet.
SvaraRaderaFörövrigt har jag ibland reflekterat över det här med vem som hör av sig i vänrelationer. Med vissa är det _jämt_ jag som tar kontakt medan med andra hinner jag inte förrän den andra tagit kontakt först, igen. Fast det var mer förut, när jag hade fler kompisar/vänner. Nu är jag lite som du, oerhört tacksam över de som finns, som jag trivs med och som verkar trivas med mig. Fast under årens lopp har jag faktiskt "gjort slut" med vänner som ideligen sårade mig trots att jag försökte förklara att jag blev ledsen av vissa beteenden. Och vissa har dumpat mig, förmodligen för att jag inte passat ihop med dem. Så vad ville jag ha sagt, tja, kanske att man får antingen tala ut med de som man blir sårad av för att ge de en chans att ändra sig, alternativt ha is i magen och låta andra ta initiativet först utan att tolka det som ett avvisande för att de dröjer eller vara öppen för nya kompis/vänrelationer som passar bättre. F-n vilka bra blogginlägg du skriver, jag går igång som sjutton märker jag..haha.