Calle Schulman skriver om att det är fel att vi är så tysta om våra missfall. Att det bidrar till att de som drabbas av missfall känner skuld, skam. Att man inte berättar om det. Det ska vara en ytterst privat sorg, ett misslyckande. Trots att det händer så många, trots att alla känner någon som har fått missfall - de vet kanske bara inte om det.
Jag förstår inte varför det ska vara så? Jag håller med Calle, det är synd. Jag menar inte att det är en bra öppningsreplik på en middag "Hej, jag heter Ellen och jag varit gravid fyra gånger varav två slutade i missfall". Jag tycker inte heller att det är något man ska slänga i ansiktet på nyblivna gravida, det är rent av oförskämt.
Men det bör inte vara en tystnad, en rädsla, något man känner att man ska vara tyst om. Alla har vi våra sorger att bära, men jag vet inte vad det tillför att dölja dem? Vill man ha en privat sorg, vill man sörja sitt missfall i tysthet är det upp till en själv. Men varför är det så att vi vill det? Varför är just den sorgen så privat?
Frågan är väl främst: Varför känner vi att det är något som ska vara så hemligt?
Därmed inte sagt att jag inte förstår varför man inte berättar att man är gravid, ifall något skulle gå fel. Det är en helt annan sak. Att vara gravid - berätta - och sen inte vara gravid kan leda till många jobbiga situationer. Tro mig, I know. Det är inte där jag tycker att problemet ligger, utan i att vi alla håller kollektivt tyst om missfall. Varför?
Det finns väl många kroppsliga tillstånd som man inte berättar om för fler än de närmaste, därför att det inte känns bekvämt varken för en själv eller för mottagaren. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt. Det handlar ju inte bara om en sorg utan även om en intim sfär som har med integritet osv att göra. /Linda
SvaraRaderaFast jag tycker inte att det riktigt håller? Eller alltså, man får ju känna så om man vill - självklart!
SvaraRaderaMen jag vet inte riktigt om det kan förklara hela hemlighetsmakeriet, för egentligen är det ju inget kroppsligt med det man berättar. "Jag har fått ett missfall" säger ju ingenting om det fysiska, det är ett konstaterande. Man var gravid, sen var man det inte. Mer kroppslig än så behöver man inte bli.
Men det finns ju fler nivåer i det hela än att man var gravid och sen inte längre. Och graviditet rör ju ändå det mest privata till både kropp och själ, så jag tycker fortfarande inte att det är så konstigt att man inte berättar för alla om sina missfall. Framförallt måste man ju få välja själv utan att vara del i något kollektivt hemlighetsmakeri!
SvaraRaderaKul att läsa din blogg! /Linda
Jag tycker inte att man ska hålla tyst om missfall, jag har inga som helst problem med att tala om mina. Hade jag haft svårt för att prata om det skulle jag mått 10 gånger värre och så viktig är faktiskt inte mina vänners bekvämlighet.
SvaraRaderaVisst, det är inget jag tar upp hur som helst, men kommer det på tal så pratar jag gärna om det eftersom jag vet så mycket om det och jag tror att det behövs mer kunskap ute i samhället om missfall. Många som aldrig drabbats tror fortfarande att det är ett kroppsligt misslyckande, att det är något fel på kroppen när det går utför, men det stämmer ju absolut inte!
Mest pratade jag nog under sorgeperioden och faktum är att de flesta UPPSKATTAR att man vill prata om det, det tar bort spänningen och känslan för vänner och anhöriga att de inte vet hur de ska förhålla sig till det och hur de ska vara mot mig.
Alla mina vänner känner till våra tidigare missfall och därför kan vi tala ohämmat om dem och om missfall generellt närhelst det kommer på tal - MYCKET befriande för alla inblandade!
Linda - ja, klart man måste få välja själv. Men jag har själv i viss mån hållt tyst om våra missfall, och undrar varför. Varför har jag känt att det inte är något jag bör tala med andra om?
SvaraRaderaAnaiah - ja, och varför skulle den sorgen vara mer obekväm än annan sorg? För att det har med blod att göra? Med "misslyckad" kvinnlighet? Jag får inte ihop hur jag själv har resonerat, hur jag tänker själv.
All sorg är obekväm, främst om man håller tyst om den men samtidigt om andra ändå känner till den.
SvaraRaderaOavsett vad det gäller så tror jag att det är vanlig missuppfattning av den sörjande att man inte ska besvära andra med sin sorg samtidigt som andra inte vågar fråga om det av missriktad hänsyn inför den sörjande - något som tyvärr straffar alla inblandade i slutändan.
Sorg är inget man ska tiga bort, oavsett vad det handlar om.