Eftersom jag ska vara snäll och rar enligt flera, tänkte jag göra det snällaste och raraste man kan: citera sina ungar. Det är ju så himla oförargligt. Så här får ni några guldkorn. Några är repriser från förra bloggen, men alla ni läste ju inte den. Så jag snor helt fräckt från mig själv, and there's nothing you can do about it.
------------------------
Jag slår ihjäl några flugor.
Noa: Nej mamma! Döda dem inte! De ska vara levande och flyga omkring.
Noa: Flugorna är mina vänner.
Noa (väldigt glad!): Vad många vänner jag har!
Hade han inte haft riktiga vänner också hade det där varit så sorgligt att jag hade gråtit ögonen ur mig. Nu kunde jag nöja mig med att slå ihjäl några av hans vänner.
Man får ju sällan göra det i verkliga livet.
------------------------
Noa: Hello!
Jag: Hello!
Noa: Nu sa jag hej.
Jag: Ja, det sa du. Vill du att jag ska lära dig mer engelska inför resan?
Noa: Nej, jag kan redan prata engelska. Hello sa jag ju.
Jo jo.
------------------------
I somras var det dags för fyraårskontroll. När de ska kolla att ungen vet vad en bil är, att barnen kan se och höra (man tycker ju att det är lite taskigt att kolla det först när de är fyra år, men sådan är rutinen och jag tänker inte ifrågasätta) och lite annat. Eftersom jag är omåttligt fixerad vid vad folk tror, tycker och tänker om mig (vilket avslöjande va?) är jag alltid lite nervös. Jag vill ju framstå som Bra Mamma. Och då blir man väl inte sådär jättesuperduperglad när man hämtar en unge på förskolan som är dyngsur, sandig och utan kalsonger (eftersom de också är dyngsura).
Men så traskade vi i alla fall in där på bvc. Jag och den lilla sandklumpen med den icke-förpackade snoppen. Och allt går jättebra. Han vet vad en matta och en bil och en sko är (alltså seriously, om ungen inte vet det vid fyra år lär man ju ha misstänkt att något är fel redan innan fyraårskollen?) och han klarade både syn- och hörseltest med bravur. Men på väg ut från hörseltestrummet ser han en afrikansk brokad med afrikaner och afrikanska djur på väggen. Väluppfostrad som han är säger han "vilken fin tavla". Varpå bvc-tanten frågar vad det är på den. Och det är då. Det är då det pinsamma sker.
Noa (med det något sluddriga uttalet som han har) säger "det är kameler". Det är bara det att det låter ungefär så här: "det är meeler på". Fast ännu sluddrigare. Så bvc-tanten tittar på brokaden och säger "jaha... negrer säger du?". Varpå jag helt kallsvettig nästan skriker ut: "Kameler!! Han sa kameler! Inte negrer. Så klart han inte sa negrer. Vi säger inte NEGER!!!!! Han sa KAMELER!". Och kvalificerade mig därmed som "most likely to lära sina barn ordet negrer"-morsan of the year.
Efter den fadäsen var det bara lite små avslöjanden kvar (som att ungen kläcker ur sig "näää, man borstar ju inte tänderna på morgonen. Bara på kvällen.) innan jag kunde ta den lilla smutsiga ungen vid min hand och bege mig därifrån.
Ja.
Jag tror inte att sanden och avsaknaden av kalsonger var det som gjorde att hon fnissade lite när vi gick.
------------------------
Jag nyste nyss.
Emmy: Ketchup!
Jag hade inte riktigt hjärta att tala om för henne att det är prosit man ska säga. Inte ketchup.
haha, ketchup. hon är för go!
SvaraRadera