Brr...

I morse när jag till sist kunde förmå mig att sätta fötterna på det kalla golvet och tassa ut i vardagsrummet för att tända en brasa, tyckte jag mig höra att det spöregnade. Och blev då glad. Glad! För att det skulle spöregna i januari. Det är ju nästan helgerån, jag vet.

Men ändå. När jag vaknade fanns det ett tjockt lager med frost och is på vårt sovrumsfönsters nedre del. På insidan alltså! Vi bor i ett hus som har en luftvärmepump som inte fungerar när det är mer än sex grader kallt, vilket alltså gäller för den senaste månaden. Vi har också fönster som är tunna som plastfolie, och har således is på fönstren varje morgon. När vi väl har börjat elda blir det dock snabbt varmt inne, och egentligen är det ju lite bondromantiskt med kalla morgnar. Men.

Det går inte att åka pulka i all den vackra snön, det är för kallt för barnen. Själv känner jag mig som en Michelingubbe i alla underställ och överkläder jag måste dra på mig. Katterna vägrar gå ut och det knarrar i snön när jag går. Vidrigt!

Snälla snälla kung Bore, kan du inte lätta på kylan åtminstone en 15 grader? - 5 kan jag hantera. - 20 är lite för mycket. Särskilt när det har pågått i alldeles för många veckor.

(Jodå, jag vet att mina läsare från Umeå och Luleå och däromkring nu fnyser lite åt mig. Ha! De har minsann så här kallt varje vinter. Vilken mes jag är. Jaa, det är jag. Det står jag för!)