"Vyssalulla litet barn, sov i ro du lilla. Far han är åt Örebro, köper barnen gulleskor. Gulleskor med spännen, barnen ska sova så länge. Skatan sitter på taket. Snackar med sina döttrar. Vart ska vi fara i vinterkall, vi fryser så om våra fötter? Jo vi ska fara till Danmark, och köpa skor för en halvmark. Tre trinda pepparkorn, och katten blåser i ett silverhorn. Kissekatt som döder vart, vart begraven i diket. Med huvudet ner och fötterna upp, och skatan skrattar åt liket. Gumman skulle vagga, hade inget barn. Tog hon litet föl och lade på sin arm. Vyssa lulla långskånka, långa ben det har du. Får du leva länge blir du lik din far. Vyssalulla litet barn, sov i ro du lilla..."
Gud vilken flashback till när han var 1-2 år och behövde vaggas till sömn. Så många timmar vi satt vid hans säng och sjöng. 1-2 timmar varje kväll, oavsett om vi var iväg eller hemma. Aldrig villiga att kompromissa med vårt liv, var vi ivägbjudna vaggade vi hans vagn där - mellan vindiskussioner och efterrätt. Vagga vagga, sjunga sjunga.
Klockan är 23 och jag kunde precis nyss smyga sakta ut ur rummet, från en femåring som för en gångs skull inte kunde somna. Akta så att det inte knarrar på golvet. Försiktigt så att inte sängen gnisslar. Tyst tyst med dörren. Att vi hade det så varje kväll i flera år? Herregud vad skönt att det är över.
Så det finns ljus i mörkret? Man behöver inte sitta med en tjurig unge i famnen VARJE kväll resten av livet? För just nu är jag ungefär en hårsmån från ett nervöst sammanbrott. Känns ju inte riktigt kul att få ångest när man vet att arbetsdan är på väg att ta slut och man måste hem till the trotsunge of the decade...
SvaraRadera