Mitt ena barn är otroligt empatisk. När han var liten grät han till reklamfilmer om de var sorgliga (för att inte tala om filmer och böcker), han tänker alltid på andra och anstränger sig för att ta hand om och skydda de han tycker om.
Idag kräktes han i bilen. När jag blir magsjuk reagerar jag med att ömka mig själv, klaga, gnälla och bli allmänt olidlig. Noa fontänspydde rakt ut och oroade sig sen för att han inte hade "lyckats" hålla munnen stängd trots att han försökte att inte kräkas i bilen. Sen konstaterade han att resten av dagen kommer han inte kunna leka med några leksaker, för "tänk om det kommer kräksbaciller på dem och Emmy rör samma leksak så blir hon sjuk sen".
Han får "nöja sig" med att sitta vid datorn och spela Kalle Kunskap (som han snart har spelat ut trots att det är på ett skolbarns nivå, vad fan - när man ändå har börjat skryta kan man väl löpa linan ut?) och sen när han är färdig så har han gett oss order om att sprita datormusen, så att "ingen annan blir sjuk som jag".
När vi hade vänt bilen och var på väg hem kräktes han lite till i en plastpåse han hade fått, och sen tillbringade han resterande tid i bilen med att sjunga för sig själv "försök att inte kräääkas, försök att inte kräääkas, försök att inte krääkas".
Det känns skönt att någon i familjen reagerar på magsjuka med något annat än gråt och tandagnisslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar