Jag berättar för en kollega att jag håller på och letar billiga resor, eftersom jag möjligtvis ska åka iväg någonstans i maj (förresten Malin, vad sägs om Parga i Grekland?). Hon, som är ensamstående, är rätt förvånad: "Men. Kan du tänka dig att vara ifrån barnen en hel vecka? Jag saknar min son något enormt efter bara en natt."
Alltid när jag ställs inför ett sånt konstaterande drabbas jag av någon snabb skuldkänsla. Borde jag också känna så? Borde jag också vilja vara hemma flera år och må dåligt när det är dags för förskola? Borde man inte vilja åka ifrån familjen för att kunna må lite bättre? Om hon som är ensamstående orkar, varför gör inte jag det alltid?
Men sen rättar det snabbt till sig. Alla är vi olika och alla har vi våra bättre och sämre sidor.
Jag kan till exempel vifta på öronen. Det kan säkert inte hon.
Parga is the shit och jag skulle bli fruktansvärt avundsjuk om ni åkte dit. Gör inte det!
SvaraRaderaParga låter bra! (Vet inte var det ligger men om Danitra blir sotis, så! ;-))
SvaraRadera(Jag har inte glömt bort saken, Ellen. Har bara varit tvungen att tänka på annat ett tag!)
Danitra - I take it att du har varit där?
SvaraRaderaMalin - hoppas att jag inte har tjatat, det var i såna fall inte meningen. Jag blir bara alltid helt absorberad av allt som har med resor att göra. ;-)
Tre gånger. Vackert hav, genuint men rutinerad turistort med bra utbud av restauranger. Ett par ruiner, både klappersten och sandstrand att välja på.
SvaraRaderaMen det var snart 10 år sedan jag var där senast så saker kan ha förändrats.