Fin konst är bra konst.

Igår var jag och Noa på vernissage. Det vi såg var hans förskolas "jag"-projekt. De har målat självporträtt, fått sin silhuett avritad, ritat sin familj och klippt ur saker ur en tidning som de tycker är fina eller roliga eller möjligtvis en gubbe som liknar min morbror Göran.

Mitt i konsthallen (matsalen) stod ett bord med tilltugg. Äppeljuice, ostskivor, köttbullar, salta pinnar, oliver. Barnen gick runt och tittade på sin egen och andras konst och allt var så himla fint att jag fick bita mig i kinden för att inte fälla en tår. Jag fick dock bita hårdare än jag hade tänkt mig, för sen kom Noas bästa kompis och de tittade på varandra kärleksfullt från varsin sida av rummet och sedan möttes de i en lång kram värdig en snyftig film, och Noa utbrast lyckligt: Åh vad jag har saknat dig!

Efter att ha bitit hål i kinden tog jag mig bort till nämnde bäste kompis mamma och utbytte nummer och pratade om att barnen ska leka hemma hos varandra. Det behövs sånt där föräldraprat innan man bara kan ta hem någon annans unge från dagis. Kidnappning är tydligen något som det frownas upon.

Sen gick vi hem igen till de övriga två sociala genierna i familjen (det är verkligen bara jag av alla fyra som är helt inkompetent i sociala sammanhang) och jag inhämtade många bonuspoäng för att jag faktiskt hade 1) vågat gå dit själv och 2) pratat med en annan förälder och 3) faktiskt inte sagt något olämpligt alls, min sociala tourettes till trots.

Det är nästan så att jag tror att jag en dag kommer att lära mig hur man får nya vänner.