"Vi har längtat efter dig massor mamma!"

Efter en helg fylld av allt det roliga ett barnfritt liv i en storstad kan erbjuda, känns det otroligt skönt att vara hemma igen. Det är så härligt att komma hem till härlig familj, fina huset, vardagslivet. Oavsett vad vi gjorde i helgen, oavsett hur trevligt eller hur kul jag hade det kände jag ändå hela tiden att jag har ett så otroligt bra liv "här hemma" att jag inte skulle ha velat göra något annorlunda. Det låter kanske märkligt att ens tänka i de banorna, men om man skaffar barn vid 21 (och kommer från en samhällsklass som inte vanligtvis blir unga föräldrar) blir man rätt ofta ifrågasatt.

Ingen av mina gamla vänner har barn, ingen är gift. Jag är ensam med att ha två barn, make och hus. Jag är den enda som valde den vägen så tidigt, därför är det inte särskilt märkligt att börja fundera "what if" när jag hälsar på en kompis från gymnasiet. Rent krasst är det faktiskt så att i den värld jag kommer ifrån är det vanligare med 21-åringar som backpackar i Thailand än med dylika som har barn. Det är vanligare med 26-åringar som aldrig har haft ett längre förhållande än med 26-åringar som är gifta. 80-talisterna som aldrig ville "göra som alla andra" gör precis som alla andra (med självklara variationer) och det är snarare jag som har valt en alternativ väg.

Jag lägger inga värderingar i det, absolut inte. Det är bara skönt att konstatera att trots att jag har gjort val som inte var förväntade och som många gånger har blivit ifrågasatta, så skulle jag inte göra något annorlunda.
Låter jag alldeles självgod och dryg? Ledsen för det i såna fall. Men så ofta som jag klagar och klankar ner på allt, så får ni faktiskt ta lite halleluja moment. Suck it up liksom.