Hej igen min lilla käpphäst.

Ni som läst min blogg länge vet att jag har ytterst svårt för den säkerhetsmani vi utsätter våra barn för idag. Ni vet, ungar ska ha hjälm även på en trehjuling som de i princip puttar framåt, de ska ha hjälm så fort de ens närmar sig en liten sluttning med is på, de ska ha hjälm om de lär sig gå och går in i möbler (!), de ska inte få vara ensamma hemma förrän de är 9-10 år, de får inte bada ensamma i badkar, de får inte cykla iväg till kompisar själva, de får inte gå ensamma till skolan eller förskolan, de får inte göra någonting. Alls. För tänk om det kommer en pedofil när de är två meter ifrån hemmet! Eller tänk om en meteorit kommer och dundrar ner i deras huvud när de inte hade hjälm! Eller tänk om de använder vassa knivar och hugger sönder elledningar så att det börjar brinna och alla i hela familjen dör bara för att föräldrarna ville ha sovmorgon. Imagine the risks liksom!

När min morfar var åtta år så körde han häst och vagn i två mil en gång i veckan. Ensam. När jag var åtta-nio år gammal så åkte jag hem efter skolan och kokade makaroner till mig och lillasyster och eventuella kompisar. Sen var vi ensamma tills föräldrarna kom hem. Varje dag. Vi cyklade flera kilometer själva till en avlägsen badbrygga och där badade vi utan vuxna. Det var ju inga problem med det, vi hade kunnat simma i många många år.

Idag får en nioåring knappt gå över en väg själv. Vad har hänt? Många vill gärna skylla på att samhället har blivit så enormt mycket råare, hemskare, vidrigare, mer kriminellt. Men även om vi förutsätter att det är så (vilket en snabb koll med BRÅ visar att det inte är) så förklarar ju inte det allt överdrivet användande av hjälm, oviljan att låta barnen vara ensamma hemma ens en sekund eller varför folk inte låter sina barn klättra i träd.

Allt det här har jag som sagt bloggat om tidigare, jag ber om ursäkt ifall jag svävar iväg. Det jag ville komma till var detta: varför säger vi föräldrar "akta dig, du kan/kommer ramla" till våra barn? Varför? Istället borde vi väl antingen ta bort barnen därifrån eller låta dem klara sig själva och då riskera att ramla. När man säger "akta, du kan/kommer ramla" så bjuder vi in till ett "jag sa ju det", inget mer.

Om barnet nu gör något så farligt att man absolut inte vill att det ska fortsätta, hjälper då ett "du kan ramla?" Varför inte gå dit och ta bort barnet?

Om nu barnet gör något sådär halvfarligt som visserligen kan leda till att barnet ramlar, men ändå inte dör eller bryter hela nacken - varför då inte låta barnet fortsätta? Eller ta bort barnet om man nu är lagd åt det mer ängsliga hållet.

Men just det här "akta dig, du kan..." det säger egentligen inget mer än "jag litar inte på dig". Är det så farligt, så ta bort barnet. Är det inte så farligt, låt barnet klara av situationen själv. Att jag som mamma tror att barnet kan ramla gör faktiskt varken till eller från. Missförstå mig rätt, jag menar inte att man inte ska prata med sina barn. Men det är en enorm skillnad på "jag vill inte att du gör det där för att" och ett simpelt "akta dig, du kan slå dig". Vill jag inte att barnet ska göra det så är det mitt ansvar att se till att barnet inte gör det.

Sen kan man ju också tänka på aspekten att ett barn som får höra "du kommer ramla" oftare tenderar att göra det än ett barn som får träna sin balans utan ängsliga föräldrars tillrop.

Det kanske är det här min bok jag aldrig kommer att skriva ska handla om? "Hur du kalkylerar risker för vad som kan hända ditt barn." Undertitel: "nej, hen kommer inte få en meteorit i skallen och dö om du vänder ryggen till i två sekunder"

Japp, ungefär så. Jag ska bara träna på att få fram min poäng lite bättre än vad jag lyckas med just nu känner jag.