På "Försök att inte se så snygg ut" skriver A.M.O om något som många känner igen: att folk i sina bloggar bara visar en liten del, en tårtbit - den allra smarrigaste och gräddigaste och godaste tårtbiten. Eller för att inte snurra in mig i metaforer; man beskriver bara en liten del av sin verklighet, och då oftast den allra bästa. Därför verkar alla bloggare vara framgångsrika, perfekta, superstylade, ha underbara hem, vara lyckligt kära och ha världens bästa barn dagarna i ända, varje vecka, året runt.
Nå. Jag känner inte riktigt igen mig i den bilden. Jag vet inte jag, men jag tycker att jag mest gnäller och klagar och är miserabel och bitter och missunnsam och sur.
Visste ni att jag har en till blogg? Där skriver jag ner allt om mina barn, fina saker de säger, hur mycket jag älskar dem, vackra tankar de har. Den bloggen osar kärlek, den bloggen är fylld av lycka och glädje (förutom i de värsta trotstiderna), den bloggen är - faktiskt - väldigt positiv. Jag har ca 50-60 a4-sidor per barn samlat i den bloggen, varav säkert 95% är glatt och uppåt och positivt.
Så på något sätt låter jag den här bloggen ha mindre av det. Här är jag mer ilsken, mer gnällig, lite roligare, bitskare, drygare. Jag trivs med det, för jag får utlopp för allt det positiva på ett annat ställe.
Men ni ser ju inte det. Ni ser bara den här bilden. Herregud vilken bitterkaka jag bjuder er på.
Smakar den bra?
Jag gillar verkligheten. Även om jag kan läsa mellan raderna och inse att alla inte lever i bubbelgumsvärlden så är det fasiken skönt med personer som aldrig låtsas som att den finns överhuvudtaget.
SvaraRaderaOavsett så gillar jag det du skriver, utan alla rosa moln och fluffiga kuddar.
Jag gillar verkligheten. Även om jag kan läsa mellan raderna och inse att alla inte lever i bubbelgumsvärlden så är det fasiken skönt med personer som aldrig låtsas som att den finns överhuvudtaget.
SvaraRaderaOavsett så gillar jag det du skriver, utan alla rosa moln och fluffiga kuddar.