Living on the edge.

"Det som är bra med Ellen är att om man är orolig inför att skaffa barn så kan man kolla på henne och Pelle. De hade verkligen ingenting, men det gick bra ändå."

För så var det ju. Vi hade verkligen ingenting. Vi bodde i en hyresrätt i ett dåligt område, jag pluggade och han hoppade runt på olika vikariat och vi hade möblerat hela lägenheten med möbler köpta för mina stipendiepengar (vem har sagt att höga betyg inte lönar sig?). Vi körde skrotbilar, vi hade knappt råd med lakan till barnet i magen (vad är grejen med dyra bebislakan? Det är ju mindre tyg än vanliga, hur kan de vara dyrare?) och vi visste egentligen ingenting om vår framtid. Men det var ändå så självklart att skaffa barn, planerat i minsta detalj. Jag hann fylla 21, han hade inte fyllt 23 och jag ångrar mig inte en sekund för det har gått som på räls och jag skulle göra om'et igen om jag fick välja.

Men ja, vi hade ju verkligen ingenting ordnat. Vi fick ut gemensamt ungefär vad jag skulle få ut ensam idag om jag jobbade heltid och inte vabbade något (vilket i sig ju är en utopi som never gonna happen). Ändå var det så självklart allting. Klart att han skulle begära föräldraledighet trots att han bara var provanställd på sitt nya jobb. Klart att jag skulle plugga vidare trots nyfödd bebis och förstagångsförälder. Klart vi skulle klara oss bra. Det gjorde vi ju. Men nu i efterskott när vi sitter i villa med två bilar (fortfarande en skrotbil dock), ett till barn, jobb och råd att köpa inredningstidningar i affären så känns det så modigt. Nu är vi så himla fisigt fega, bara "åh vad skrämmande om vi skulle skaffa ett tredje barn innan jag hinner få mitt drömjobb som finns någonstans därute". Eller näe. Jag tar tillbaka. Vi är fortfarande rätt modiga, ska jag inte börja plugga fastän maken inte fått något jobb än va? va? va?

Det är inte meningen att skryta, vi har inget facit på hur det har gått än, och andra tycker säkert att vi har varit väl slappa eller dumma i huvudet eller vad som helst, men jag tycker att det är fascinerande att efter fem år se tillbaka och se hur lite vi hade. Hur svårt vi hade kunnat tycka att det var. Det var först när han fyllde fyra som vi började tycka att det var jobbigt, och det hade inget med syskon, boende, pengar, bilar eller jobb att göra.

It's the motherfucking fyraårstrots.

Så vad vill jag säga då? Tja, att man kanske inte behöver vänta på det perfekta tillfället, på att allt ska vara precis rätt, på att allt ska ha fallit på plats. Barnet kommer ändå att fylla fyra någon gång och det kommer ni inte undan, oavsett vilka förutsättningar ni hade från början.