Framtidsdrömmar

Om nutiden intet nytt, om man nu ska uttrycka sig sådär litterärt som man vill göra för man vill framstå som en människa som har koll. Visst.

Men även om nutiden består av trädgård och trädgård, så kan jag ju dela med mig av vad framtiden håller i sitt sköte. Eller rättare sagt, vad jag hoppas kommer hända. Eller alltså, lite osorterade framtidsdrömmar som med största sannolikhet aldrig kommer att slå in eftersom det är lite svårt att få in alla under en livstid. Jag satsade på att göra det absolut viktigaste först (skaffa barn), allt annat är sekundärt och får komma i sinom tid.

Det här är vad jag drömmer om:

- Jag vill ha ett B'n'B på franska landsbygden.
- Jag vill ha ett café inrett som ett 50-talscafé från USA, och där ska det bara säljas härliga pajer och färgglada milkshakes.
- Jag vill bo i Dublin och vara trendig reklamare
- Jag vill bo i en liten stuga i England och odla rosor.
- Jag vill bo i Spanien och skriva böcker.
- Jag vill studera på Harvard eller Yale
- Jag vill säga upp allt utan värde och försörja mig på att skriva, leva i lugn och ro med mina barn och bara vara.
- Jag vill bo mitt i stan, gå på teater och restauranger, vara trendigt klädd och ha en lägenhet to die for.
- Jag vill absolut inte bo i Sverige under vinterhalvåret
- Jag vill absolut bo nära mina kommande barnbarn
- Jag vill ha många barn
- Jag vill ha två barn, för att det då är enklare och billigare med allt annat jag vill.
- Jag vill hoppa fallskärm
- Jag vill ha en egen häst, fast bara behöva ta hand om den när jag vill
- Jag vill ha höns i trädgården
- Jag vill inte ha något som gör att jag inte kan lämna allt och ta familjen och dra utomlands i ett halvår.
- Jag vill självklart skriva en bok.

Jag vill jag vill jag vet ju inte alls vad jag vill. Hur reder man ut vad som är riktiga drömmar och vad som är fantasier inspirerade av någon bok av Marian Keyes? Den enda stora viljan i mitt liv var att bilda familj. I övrigt har jag haft tre stora drömmar: bli författare, bli skådespelare, bli politiker. Jag är inte på sådär god väg att bli något av det.

Jag jag jag jag jag. Kan man inte bli lite illamående av att skriva om sig själv såhär mycket? Å andra sidan är jag både 80-talist och bloggare, mer narcissistiskt än så blir det väl inte?