Här kommer den, som en gammal vän.

Varför är det så vemodigt med försommar? Varför kan man inte låta bli att bli lite ledsen när allt doftar som mest och solnedgången är som vackrast och gräset är som mjukast? Jag menar inte att det är vemodigt på ett "visst gör det ont när knoppar brister"-sätt, men visst är det något där i försommarkvällen som är lite väl skört? Lite sårbart, öppet, ömt?

Illusionen av sommaren är alltid bättre än sommaren själv. Det är väl kanske det som ligger och gnager just nu när allt är som allra bäst. Just nu när sommaren framför oss är ett löfte, en hägring, något som inte kommer regna bort, inte i år igen. Och i år kommer vi få den där Pripps Blå-midsommaren med vänner och perfekt grillade hamburgare. I år kommer syrenen blomma ända in i augusti, i år kommer vattnet vara sådär mjukt och omfamnande, den här sommaren kommer allsång på skansen ha bra artister, Morden i Midsumer kommer inte ha blivit långtråkigt,  nätterna kommer vara myggfria, uteserveringarna alltid ha plats i solen och hösten kommer aldrig någonsin att komma.

Men det gör den ju, sen. Hösten kommer och det är väl det som är det vemodiga med de här sista dagarna innan vi befinner oss mitt i den efterlängtade sommaren. Just nu är det bara löften om  allt det underbara och vi behöver inte oroa oss för en regnig dag för det är ju inte sommar än. Inte riktigt än. Snart bara. Snart börjar det och egentligen är din bästa tid nu Sverige.