Sniff...

Jag är så jäkla krasslig.
Huvudet bultar.
Ögonen svider och rinner.
Näsan rinner.
Bihålorna är igentäppta och gör ont och smärtan sprider sig ända till kindtänderna.

Men!

Inte en chans i helvete att jag går hem från jobbet.
För går jag hem från jobbet så är jag sjuk.
Är jag sjuk ska jag stanna hemma.
Stannar jag hemma missar jag disputationsfesten jag ska på ikväll.

Vem är det som har disputerat undrar ni? Tja, någon av makens kollegor från universitetet.
Det är inte det viktiga, det viktiga är att jag ska få umgås med vettiga, högutbildade människor.
Jag ska insupa den studentikosa stämningen och njuta av att umgås med människor vars konversationer med största sannolikhet inte kommer att handla om hur farligt det är att åka till Kina med blonda barn, för då kan ju barnen bli kidnappade för att sedan bli sålda. Det här är min chans att få se allt det jag missar, ty själv kommer jag aldrig kunna doktorera och disputera.

Why? För att jag tillhör humanistiska institutionen, där alla är oh so pretto och oh so duktiga och oh so pluggiga och där en småbarnsmorsa som nöjde sig med att få G under sina studieår inte precis rankas högt i jämförelse med superteoretiska kulturvetartjejer med hennarött hår eller skitnödiga filmvetare med alldeles för tighta byxor som bara skulle älska att få en chans att häva ur sig all sin pseudokunskap i en låång avhandling.

Men åh, tillbaka till disputationsfesten: det ryktas om buffé med chips och bag-in-boxvin också.
Inte helt fel det heller.