Hejdå. FOREVER!

Idag är sista dagen på mitt jobb. Alltså, sista sista. Jag ska ju börja plugga på måndag och även om jag rent officiellt är tjänstledig är det mest för att kunna få låna på banken till renoveringar och sånt. De brukar vara kinkiga om man inte har en heltidstjänst att falla tillbaka på.

I alla fall så är det snart dags för mig att gå och säga mina goodbyes. Egentligen är jag en sån som helst hade smitit hem på lunchen utan att visa mig för någon som kanske vill ge mig en hejdå-kram, men det känns inte riktigt rätt.

Så nu är frågan: göra ett storstilat avslut á la "Det här är jag, det här är min flickvän, nu får ni flytta på er för vi ska gå och knulla", eller bara "hejdå, det har varit trevligt att lära känna dig, hoppas vi aldrig träffas igen?"
När jag har haft dagar som varit riktigt jobbiga, när jag har känt mig rent ut sagt mobbad och haft ont i magen för att gå till jobbet pga vissa personer, då har jag fantiserat om den här dagen. Hur jag skulle segla ut genom korridoren och slänga väl valda förolämpningar efter de som varit elakast.

Men nu, när det är verklighet, så är jag sådär fisljummet feg som vanligt. Jag kommer sakna vissa människor mycket, jag kommer nog sakna andra mer än jag trodde och jag kommer vara överlycklig över att slippa bli nedtryckt av vissa. Det får nog bli något enkelt, snällt, vink vink utanför rummet och så inom mig kan allt det jag egentligen vill säga få bubbla omkring. För det får ju ingen att må bättre om jag säger det. Egentligen.

Gud vad vuxen jag har blivit.