På ett rum på ett korttidsboende sitter min morfar och är döende. I lekparken intill leker barnen, i den gamla stadsdelen precis bredvid är det hantverksmarknad. Busslaster med tyska turister stannar i närheten och dessa turister vet inte att precis bredvid det pittoreska bageriet sitter världens bästa människa och sakta tynar bort på sitt rum.
På stora torget i staden är det torghandel. Längre ner på torget är det manifestation för den lilla flickan Rim som är 2 år och döende och ska utvisas. Folk går och klämmer på frukter och lyssnar lite med ena örat på när någon läser upp ett brev från flickans mamma, där hon förklarar att även om nu migrationsverket har rätt i att vården för Rim finns i Libanon så har hon som ensamstående moder till tre döttrar inte råd med den. Rim är inlagd på sjukhus, hur hon ens ska överleva en flygresa är ett stort frågetecken. Ändå avslås deras överklagan.
Och femåringen säger: Man vill ju inte ha en morfar som bara blir värre och värre. Man vill ju ha en morfar som man kan leka med. Om jag hade varit i hans mage hade jag slängt bort hans cancer så han hade blivit frisk igen.Varför finns det cancer mamma? Varför finns det cancer som man inte kan bli frisk ifrån?
Och femåringen frågar: varför får hon inte stanna? Hon är ju född i Sverige, hon bor ju här! Vi har ju gratis sjukhus mamma, varför får hon inte bo här? Varför är de så dumma de som bestämmer? Varför kan inte de som är snälla bestämma istället? Varför ska hon behöva dö för?
Jag vet inte, älskade lilla barn. Jag vet inte jag vet inte jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar