Jag läser enorma mängder inredningstidningar. Man kan ju undra varför, eftersom de alla innehåller ungefär samma sak: ett vackert lanthus inrett i vitt, ett hem med ett nyrenoverat kök delvis i ek med köksö, ett helrenoverat hus med ett "uuunderbart läge" och så lite andra småreportage.
Det oundvikliga "shabby chic"-hemmet innehåller alltid soffkuddar som ser ut som gamla slitna säckar, allt är vitt och möjligtvis grått och på byrån står det speglar med vackra rostiga budskap på, madonnaikoner och så på väggen ovanför sitter ett väggord. Ibland undrar jag om de blev våldtagna av en målare som tonåringar, eller varför är de så rädda för lite färg?! (Gud vilken billig poäng, förlåt mig!)
Och alltid alltid så är det en tjej från arbetarklassen som bor där. Undersköterska, dagisfröken (inte förskollärare alltså), butiksbiträde. Hennes man är oftast inom industrin, vilket kan behövas eftersom alla dessa förbaskade pryttlar kostar multum. Jag lovar er, om ni hittar en välutbildad shabby chic-människa så har ni stött på något unikt. Spara den tidningen! Varför är det så? Någon som har en teori?
(Om det däremot är någon som vill ha en bambilampa i sin inredning så är det alltid en mycket kunnig, smart och fin person med ypperlig smak och jättebra blogg.)
Ha ha ha ha, jo jag har hört talas om en tjej som ville ha en bambilampa, eller var det bimbolampa... ;-)
SvaraRaderaIbland undrar jag om de blev våldtagna av en målare som tonåringar, eller varför är de så rädda för lite färg?!
SvaraRaderaBillig poäng, men va fan, jag skrattade. För det är exakt vad jag har funderat på.
/Alex
same, same - som Alex. Du gjorde min dag nu
SvaraRadera/Gäspan
Ha ha, tack! Billiga poänger går hem alltså? *noterar*
SvaraRaderaHei!!
SvaraRaderaJeg kom over bloggen din fordi jeg søkte på shabby chic ;). Jeg er av arbeiderklassebakgrunn men er utdannet sykepleier. Jeg liker landlig interiør fordi det er det jeg er oppvokst med, men ikke alt er hvitt da :P. Jeg har bodd i Sverige en stund. Min mann er svensk og studerte i Karlstad. Der bodde vi i Kronoparken, et typisk fattig område. Du har så rett i det du sier, for det handler ikke bare om å "ta seg sammen", det handler om sosial arv. Jeg så mødre som prøvde så godt de kunne å gi døtrene sine mulighet til å komme seg et sted i livet, men de kunne ikke lære bort noe de ikke kunne selv. De kunne ikke lære dem sosial kompetanse, selvstendighet, eller selvrespekt. Mødrene gitt med lutende rygger og pistrete hår, sigaretten sydende mellom gule fingre. For dem var glansdagene forbi, den tiden de hadde en baby. Jeg tror det er derfor de får så mange barn så tidlig, for det får dem til å føle at de er verdt noe. De får oppmerksomhet og omsorg på lik linje med andre samfunnslag. Bare en teori jeg har. Kommer til å følge bloggen din.