This too shall pass.

Tack alla, för era fina ord. Den här sorgen är märklig, för samtidigt som det känns ohyggligt svårt och tomt finns någon slags lättnad över att han inte längre behöver lida. Merparten av den svartaste, mest lamslående sorgen kom i början på sommaren. När vi fick veta. När vi fick höra att en av de människor vi älskar mest i världen bara har några månader kvar. Vi har liksom levt i ett vakuum av oro, skräck och sorg hela sommaren. Vi har inte kunnat sörja fullt ut, men vi har sörjt hela tiden ändå. Och det tär på en. Så trött som jag är nu har jag inte varit på länge.

Sedan jag var liten har min värsta mardröm varit att morfar ska dö ifrån mig. Jag började nästan gråta när han sa att när jag tog studenten skulle vi ha en hejdundrande fest, för tänk om han inte skulle leva då? Nu fick han uppleva min student, mitt bröllop, mina barn. Han har varit en precis lika bra morfar åt dem som åt mig och det är jag så tacksam för att de fick uppleva.

Sen blev den värsta mardrömmen sann och i början av sommaren förstod jag inte hur vi skulle ta oss igenom det. Hur jag skulle överleva. Jag trodde att jag skulle gå under. Men igår, första dagen i mitt liv utan en morfar, kunde jag ändå skratta, utföra sysslor, ta hand om barnen, vara glad. Sorgen har liksom rasat hela sommaren och nu så kan jag andas ut lite. Nu har det värsta hänt. Och även detta kommer jag överleva.

Däremot vet jag inte hur jag ska klara av begravningen. Eller om mormors röntgenbilder visar något allvarligt. Nu får det räcka med katastrofer!