Alla dessa "sanningar" som kommer och går.

Stör inte ni er också på s.k. sanningar om barn? Att de bara leker bredvid varandra innan de är tre år, att de inte kan känna empati sina första år, att de inte förstår ironi förrän de är 10 år, att de inte kan ljuga förrän de är sex år eller vad det nu är? Vem är det som har bestämt allt det här? Noa visade empati från mycket tidig ålder, enligt definitionen. Emmy är inte så jävla empatisk, men hon har lekt MED sin storebror från typ ett års ålder. Jag fattar inte varför det ska vara så statiskt med dessa gränser, de stämmer ju uppenbarligen inte - det är ju inte bara mina barn som är exempel på motsatser.

I alla fall då. Apropå ironi.

Emmy är gnällig.

P:  Hörru Emmy. Vilket bra humör du är på idag.
Emmy: Näe, jag är ledsen!
Noa: Emmy... han var ironisk!

Nämen ska vi säga case closed på den då?

(Och nej, det är ju inte på den nivån så att han fattar Schyfferts ironi. Men å andra sidan, vem gör det?)