Jag är inte en perfekt förälder, jag har mina problemområden precis som alla andra. Jag jobbar på det, läser böcker, försöker vara så bra som jag kan.
Men.
När jag läser om vad folk utsätter sina barn för så får jag ont i magen. Vad är det för fel på folk? Det handlar inte om desperata människor som ber om hjälp, utan om föräldrar som tycker att det är helt ok att stänga in en tvååring på rummet för att han råkade väcka lillasyster när han lekte. Föräldrar som låter små bebisar gråta hysteriskt i över en halvtimme, bara för att de tycker att nattningen tar för lång tid. Föräldrar som har skamvrå, som kränker sina barn, som inte verkar tycka om barnen alls. Jag förstår inte. Är inte målet ett barn som mår bra, en bra relation med barnet, en harmonisk familj? Hur kan man hamna i en situation där man tycker att ändamålet helgar medlen, oavsett vad man utsätter barnet för?
Vi har förbud mot aga i Sverige, ändå finns det massor av föräldrar som smätter, knäpper, snuddar, smådaskar eller vad de nu vill kalla det. De drar i ett öra där, håller hårt i armen där, stänger in barnet på sitt rum eller drar in lördagsgodiset. Jag blir så matt, uppgiven och ledsen. Vad har egentligen hänt med dagens föräldrar? Varför denna hårda ton, bristen på kärlek, krav på total lydnad?
Och om de erkänner att de gör alla dessa galna saker helt öppet och utan skam, vad pågår då bakom stängda dörrar när ingen ser?
Något har gått jävligt snett när jag blir beskylld för att vara en elak förälder för att jag låter min femåring ha en tunika på sig till förskolan, av samma föräldrar som sätter sina treåringar på plats för att de är "uppkäftiga".
Hur råder man bot på detta? Någon som vet?
Svår fråga, jag är dessutom galet ambivalent till det hela. Å ena sidan håller jag på att gå upp i limningen på Fjants komppis som inte har nåt varken hyfs eller hov och verkligen inte llyssnar när man säger åt honom. Ens när man blir jättearg-vilket jag blev när han sparkade på mina höns, så GÖR man inte. Och jag kräver av mina barn att de ska (avpassat för åldern, förståss) ha allmänt hyfs ochprata med folk, lyssna på folk och inte slåss och liknande. Men det betyder inte att vägen dit stavas skamvrå och förnedring. När snart treåringen får sina galna utbrott vid matbordet får ju ingen äta i lugn och ro, så då går en av oss vuxna iväg med honom till ett annat rum. OCH SITTER KVAR MED HONOM DÄR.Det är ju det som är grejen, han behöver bryta mönstret, sen kan man prata om det, inte lämnas ensam.
SvaraRaderaNåväl, jag håller med dig. Vissa föräldrar är läskiga, som hitlerar. Men andra är läskiga åt andra hållet, som har som metod att aldrig säga nej, utan därför inte kan få ut barnet från förskolan innan den stänger, så personalen måste jobba över. Lille J vill ju inte åka hem än,.
Jag blev helt knäckt av en tråd på FL där det visade sig att för en hel hög människor var det "normalt" att smiska barnen på rumpan, dra dem i öronen, smätta dem på näsan och så vidare. "Det är ju inte aga!" Uh.
SvaraRaderaNej jag har ingen aning Ellen. Men tänker på det så himla mycket. Hur man inte kan se att det är så lätt att ha det KUL och BRA med sina barn? Jag vet inte.
SvaraRaderaFamiljen skogstokig - om nu situationen inte fungerar så handlar det ju om att våga ta tillbaka vuxenansvaret. Att våga vara vuxen och inte lägga över ansvaret på barnet, för att sedan straffa henom när hen inte kan "uppföra sig" enligt det ansvar man har lagt på henom.
SvaraRaderaSå många vuxna bara släpper sitt vuxenansvar, oavsett som de är såna som aldrig säger nej, eller såna som säger nej hela tiden.
ak - eller hur! Jag blir så ledsen när folk bara pratar om småbarnstiden som att det är något man ska pina sig igenom. Vad längtar de efter? att barnen ska bli stora och flytta hemifrån? För det klagas på spädbarnen, på småbarnen, på mellanbarnen, på tonåringarna. Och allt är såklart barnens fel. Hela tiden.
SvaraRaderaEllen; Jag tror du missförstod mig lit-eller inte. Vad jag menade var att jag håller med dig, men det är svårt att vara förälder, och oftaofta är det svårt att vara som man har tänkt sig. Och jag upplever väl att jag har vuxenansvaret, men att andra kanske inte har det. Och DET är frustrerande, för både barn och deras omgivning mår dåligt då.
SvaraRaderaF.s - Ja, det är svårt att vara förälder. Men dessa människor har ju något fel i sin grundattityd gentemot sina barn. När huvudsaken är att barnen är väluppfostrade, inte välmående. Sen finns det problem med att inte våga sätta gränser också, men barn vill ju från grunden samarbeta, så det ska mycket till för att man ska få en så pass odräglig unge att ingen vill vara med den.
SvaraRaderaBra skrivet Ellen - jag håller med dig på alla punkter! Visst kan vi bli arga och osams med 4-åringen här hemma men oftast handlar det om att alla är trötta och hungriga och jag är verkligen inte den sista att säga förlåt för att jag brusat upp.
SvaraRaderaSonen får hellre tutten 6 ggr per natt än att skrika tills han kräks i sin egen säng, det skulle jag aldrig utsätta honom för.
bot = sluta hänga på fl. jag har sagt det förr och jag säger det igen. man blir bara ledsen ända in i själen.
SvaraRaderamed lite tur växer de där ungarna upp utan att ha tagit skada. maskrosbarn. jag försöker iaf trösta mig med det, att hoppet inte är helt ute för mänskligheten. och håller tummarna jättejättehårt!
Jag undrar om det är en liten skara hemskt väna människor jag umgås med. Alla är så otroligt mjuka och fina med sina barn. Har aldrig hört någon (förälder) säga att en daskning är okej eller att de stängt in barnen på rummet. Visst kan saker ske när ingen utomstående ser eller hör men det känns verkligen inte så!
SvaraRaderaUndrar om jag är hemskt lurad eller om bara väldigt skyddad?
Anna - bland mina vänner är det ju inte så heller (inte bland de har jag har nu), men bland bekanta, släktingar, bekantas bekanta etc. Och så på nätet. Så klart!
SvaraRaderajag håller med dig, det är fel att dressera sina barn. dessutom så blir ju barn inte lydigare av aga, om det nu är "lydiga" barn man vill.
SvaraRaderaMen du kan ju inte gå omkring och säga att dessa personer inte tycker om sina barn? De gör ju naturligtvis det som de tycker är bäst.
Jag skrev inte att de inte tycker om sina barn, jag skrev att de inte VERKAR tycka om sina barn. Och jag har svårt att se hur man kan behandla någon man verkligen älskar på det sättet. När disciplin går före respekt, när uppfostran går före kärlek.
SvaraRadera