Himla konstigt alltså.

Idag hämtade jag barnen strax efter lunch och åkte direkt hem och gjorde mellanstadieklassikern "makaroner med riven ost som micras tills osten smälter". Tyvärr hade vi ingen aromatkrydda hemma (görs den fortfarande?), men det gick bra med en bortglömd popcornkrydda som tydligen skulle ha smörsmak.

Efter det mutade jag barnen med varsin russinask om de masserade mig. Vilket de gjorde, smått motvilligt. Så där låg jag på mage med en protesterande bebis däri (vilket man ju inte kan klandra henom för, att bli klämd lär ju inte vara den bästa upplevelsen man kan ha i en livmoder. Å andra sidan vet jag inte hur roliga upplevelser man faktiskt kan ha i en livmoder?) och blev masserad.

Sen sa jag helt sonika att "mamma har ont i huvudet och ska sova ett tag, go and play." Fast lite mer svenskt och lite mindre svengelskt. Nu steg jag precis upp efter tre timmar i sängen och noterar att ungarna har klarat sig skitbra utan mig. Vilket kanske beror på att jag främst mutar dem till att massera mig när jag är vaken.

Är det inte rätt märkligt att inte jag har blivit nominerad till årets mama-blogg? Jag menar, hur mer inspirerande kan man bli?

Någon som däremot har blivit nominerad är råcoola Anna, så tills jag blir nominerad får ni helt enkelt rösta på henne. Röstar gör ni här. Och röstar gör ni nu. Eller hur?