Jag tror att anledningen till att man som gravid förvandlas till en livsform som bara vill sova och äta, är att man ska få större förståelse för det lilla liv man sedan sätter till världen. Om man i ett halvår har gått omkring med fläckar på kläderna för att man spiller på magen hela tiden, är det sedan lättare att stå ut med fläckar på kläderna från bebisen. Min oförklarliga huvudvärk som är inne på fjärde dygnet får mig säkert att känna större sympati med ungen ifall den visar sig få oförklarlig magvärk.
I natt så brakade vår säng sönder när jag vände på mig. Det kändes sådär lagom roligt, jag måste vända mig på ett väldigt speciellt sätt när jag har foglossning, vilket gör att sängen antagligen upplever att en flodhäst har disco i den. Och då kan man ju förstå att sängen protesterar, vem vill ha en flodhäst som dansar disco inuti en själv?
Igår kväll så sa jag till Noa att han var världens bästa unge, och fiskade lite efter komplimanger om att jag inte är en så himla oäven mamma jag heller. Han svarade: "ja, ibland är det bra att ha mammor. När de föder en till bebis till exempel". Det är allt jag har reducerats till nu, en bebismaskin. En ganska bitter sådan för tillfället, I might add.
Vad är det värsta med att vara gravid egentligen? Förslag?
(Alla som nu inte har varit gravida kan antingen strunta i att svara och läsa, eller så kan man bli ännu mer förvissad om att man aldrig vill bli det. Your choice.)
Att spy! Jag spydde och spydde och spydde:-/ Tröstkramar till dig och du; Du verkar vara en toppenmamma! Hälsar Anna P
SvaraRaderaJag har tre barn, och var under alla tre graviditeterna förskonad från allvarliga fysiska besvär. Jag måste utan tvekan svara att det värsta med att vara gravid är (vissa av) allmänhetens kommentarer. Grattiskramar och lyckönskningar är förstås alltid välkomna, men till slut blev jag under den första graviditeten spyless på frågor om vilket kön vi önskar oss (för man väntar ju inte ett barn, utan ett kön). Under graviditet nummer två fick vi OTALIGA gånger höra att folk hoppades att det skulle bli en flicka, eftersom vi redan hade en pojke. Under den sista graviditeten fick vi verkligen höra att man önskade en flicka åt oss, eftersom vi redan hade två pojkar. Folk vill ofta väl, men vissa kommentarer är det bara att skippa, tycker jag. Könssnacket blir en skymf mot barnet som sen visar sig ha "fel" kön. Det räcker att gratta, och om man inte kommer på nåt annat lämpligt att säga kan man byta samtalsämne. BASTA!
SvaraRaderaJag hade iaf turen att ha tre "normalstora" gravidmagar. Jag har dock kompisar som har fått stå ut med kommentarer som: "Hjälp vilken liten mage!!" och "Vilken enorm mage! Är du säker på att det inte är tvillingar, hö hö?"
SvaraRaderaDet var ett litet PS...
att spy i nio månader och må så psykiskt dåligt över att hela tiden må illa att man bara vill bli av med bebisen... det finns inte så mycket värre än det. foglossningen var en piss i havet i jämförelse (trots att jag vid några tillfällen inte ens kunde röra mig ur soffan för att gå på toa eller så. var bara att hålla igen), fast den inte släppt än såhär 1½ år senare.
SvaraRaderajag grinade när rul flyttade bak mig tio dagar. när jag var halvvägs förstod jag inte varför jag inte var nöjd med ett barn utan utsatte oss för det här. resten av tiden orkade jag inte tänka alls utan all energi gick åt till att överleva.
ja, jag har mycket svårt att känna medlidande med gravida som har "normala" graviditetskrämpor efter det här, fast jag verkligen, verkligen försöker. det bästa jag kan åstadkomma är att hålla käft. jag är inte mer än människa.
såhär i efterhand grämer det mej att jag inte kommer våga göra om det. för hon är verkligen den ljuvligaste varelsen på jorden och jag hade gärna haft fler...
Jag väljer att bli ännu mer förvissad om att jag aldrig vill vara gravid. För jag kan ju inte sluta läsa din blogg - det finns inte.
SvaraRaderaFast jag tycker ju egentligen om att vara gravid. På riktigt alltså. Det är bara alla krämpor och besvär jag inte gillar. ;-)
SvaraRaderaOch så klart, om man kräks hela tiden är ju allt annat fjuttigt. Ungefär som det måste vara otroligt frustrerande för kolikföräldrar att höra om "vanliga" föräldrar som är trötta. Eller de som har kroniska sjukdomar som får höra om en vanlig magsjuka till exempel.
visst är det så. det finns alltid nån som har det värre :) samtidigt är man ju i sitt eget privata helvete oavsett om det är "riktigt jobbiga" saker eller "bara vanliga" saker. en upplevelse är ju alltid subjektiv.
SvaraRaderadet var roligt att springa på dig idag!