När skam går på torra land.

Kan någon förklara för mig vad som driver människor till att prioritera att inte skämmas över att hjälpa till? På Familjeliv finns hur många inlägg som helst som skrivs av anonyma kvinnor som beskriver helvetiska förhållanden där de misshandlas psykiskt och/eller fysiskt. Självklart försöker då andra medlemmar hjälpa till, ge nummer till kvinnojourer, erbjuda sin hjälp, komma med råd och tips.

Men så finns det den avart av människor som tycker att det är pinsamt att folk är så "godtrogna". Att de inte förstår att inläggen är på låtsas, att det är sorgligt att folk engagerar sig så mycket i internettroll osv osv. Och jag förstår inte hur man kan resonera så? Ja men visst, säg att 9 av 10 såna här forumtrådar är falska. Säg att det är små äckel från flashback som tycker att det är kul att driva med småbarnsmorsorna på Familjeliv. Säg att det är så.

Men den tionde då? Den som är på riktigt? Den där det faktiskt sitter en vettskrämd människa som behöver råd, stöd och hjälp på andra sidan? Ska man strunta i att engagera sig, hjälpa till, stötta - bara för att det kanske är så att det är en låtsastråd? Är det viktigare att inte tappa ansiktet utifall att det skulle vara fejk? Är det inte bättre att göra sitt bästa, se varje situation som på riktigt, försöka hjälpa till och sedan leva med vetskapen att man har i alla fall försökt göra något vettigt?

Sen om det är en fjunig, finnig rasist bakom tråden, eller en verklig kvinna i ett destruktivt förhållande, det kan man ju aldrig veta. Men i min värld finns det inte att man låter bli att engagera sig bara ifall man kanske skulle ha gått på en lögn. Hur patetisk är man inte då?