Om våldtäkter.

I morse läste jag Underbara Claras skitbra inlägg om synen på kvinnans roll när det gäller att skydda sig från våldtäkter. Här i Örebro har ju någon gripits nu, misstänkt för våldtäkterna som har "satt staden i skräck".

De här våldtäkterna har gjort att folk har pratat våldtäkt mer än vanligt. Unga män har bildat medborgargarden (eller åtminstone nattvandringsrundor), det har varit en hätsk stämning och alla är överens om att våldtäkt är det värsta som finns.

Säger de nu ja. Säger de nu när det är en våg av serievåldtäkter i stan. När våldtäkterna drabbar både gamla och unga, när någon drabbas på väg till jobbet så väl som mitt i natten. Då är det lätt att gå samman, fördöma brottet, vara emot. Värna offrens rätt att röra sig fritt.

Men när det är den där bekanta som sägs ha våldtagit den där fulla tjejen som han bjöd på drinkar hela kvällen, då är det inte lika upprörd stämning. Eller i alla fall inte på grund av samma anledning. Då ifrågasätts det, då har alla hört om någon som har gjort en falsk anmälan bara för att hämnas på killen, då vet alla att egentligen så kanske det inte stämmer det där hon säger.

Då ifrågasätter man hennes motiv, hennes kläder, hennes vanor, hennes vänner, hennes sexliv. Därför är de här serievåldtäkterna så bra för alla "rekorderliga" medborgare, de kan fördöma och vara emot och vara arga över sakers jävlighet. För det är ju galenskap. Det är ju ingen man känner. Här kan ju ingen klandra tjejen, vad enkelt allt blir då.

Jag kan garantera er att många av de som idag är medlem i någon av alla facebookgrupper som startats kring det här ämnet, om ett halvår igen sitter där och ifrågasätter, vrider och vänder på ett våldtäktsoffers historia.

Om man nu har oturen att bli våldtagen så är det i alla fall "bra" om det är av ett psycho, i gryningen när man är på väg till jobbet. Då finns det inget att ifrågasätta och man slipper bli våldtagen en gång till av rättsstaten, rykten och skitsnack.