Tåghistorier.

I eftermiddag åker jag och Noa till Uppsala. En del av sträckan färdas vi med tåg, vilket får mig lite nervös. Det händer alltid något när jag åker tåg. Alltid! Ibland är det trevliga saker, som att bli bjuden på "vad du vill ur restaurangsortimentet, välj bara. Ta vad du vill. Jag lovar, det är ok." av den som jobbar i bistrovagnen, ibland är det fulla fjortisar som kräks i närheten av en. Ibland är det så bisarra saker som att tåget man ska åka med inte stannar på stationen där man står och väntar.

Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, men sist jag och Noa åkte tåg så åkte vi från Götebrog hem till Örebro. Bara att komma med tåget var lite speciellt, egentligen skulle vi åka hem kl 18.00, men det orkade varken han eller jag - så vi bestämde oss för att chansa och se om vi kunde byta in våra ej ombokningsbara biljetter trots allt. Framför oss i kön stod två ungdomar som ville göra precis samma sak; de ville komma med tåget som gick klockan 15 istället för 18 och var beredda att köpa en ny biljett om det krävdes. Men det gick inte, för tåget var fullt. Helt fullt, sa han i kassan. Så de svor och var rätt otrevliga och gubben i kassan blev surare och surare innan han till sist hotade med vakten. "Tåget är fullt, det är inte mitt fel!" skrek han till sist.

Så skulle jag då kliva fram och fråga om exakt samma sak. Om vi möjligtvis kunde åka med det tidigare tåget trots att vi hade biljetter till det senare? Och gubben svarar: "Alltså, det är fullbokat. Men gör så här att ni går till perrongen och frågar tågvärden, så kanske hon eller han kan hjälpa er!". Smått chockad och rätt så glad gav jag mig iväg till perrongen och hittade tågvärden som sa att ja, tåget är fullbokat. Men det går bra ändå. Här är den obokade vagnen, jag släpper på er redan nu så att ni garanterat får en sittplats. Jag kommer och klipper er biljett sen!

Sen när tåget hade åkt, och vi satt och njöt av att vara på väg hem, så kom... en annan konduktör. Jag såg framför mig hur han skulle kasta oss av tåget eftersom vi hade helt fel biljetter. Men han kom, han såg, han sa "jaha ja, det går väl bra" och gick vidare.

3 samarbetsvilliga personer. Så himla fint!

Och hur tackade sedan det väluppfostrade barnet jag hade med mig dem? Tja, genom att framställa både mig och honom som rasister. Mot slutet av resan var han lite rastlös och sprang lite fram och tillbaka i gången. Så kommer han tillbaka till mig och säger att någon har sagt "BU!" till honom. Alltså lite sådär på skämt som man gör med ungar ibland. Sen drar han mig i handen och ska visa vem. Går längs med gången och stannar sedan och utan att säga ett enda förklarande ord av typen "där var han som sa bu", pekar han på den enda svarta personen i hela tågvagnen. Som självklart såg hur pinsamt jag tyckte att det var att det verkade som att min unge ville peka ut någon som såg annorlunda ut, och därför bredde på det hela med att säga "jaså! Nu ser vi vilken sorts mamma det är som lär sina barn peka på svartingar."

Jag är lite nervös för att åka tåg idag. Har ni några tåghistorier att dela med er av?