Vad är det för fel på lite hederlig satsradning?

Jag är lite pissed off nu. Jag skriver pissed off för att det låter lite tuffare än sur. Sur låter mest som filmjölk.
I alla fall så är jag sur för att jag missat ett VG på första delkursen bara för att jag satsradar för mycket. Lite oförtjänt kan jag tycka, eftersom jag åtminstone inte är Marcel Proust. Samtidigt har vi en lärare som på den här delkursen säger att man inte ska försöka ändra sitt sätt att skriva för mycket, för då märks det i texten och den blir inte lika bra. Så vad ska jag göra nu då? När mitt sätt att skriva tydligen innebär såna hemska felaktigheter som satsradningar? Skita i det? Go for it?

Om jag ska vara ärlig så ser jag inte felet med satsradning heller. Alltså, jag fattar ju att det inte är optimalt med meningar långa som den berömda muren i Kina, men någonstans är jag ändå en liten rebell som vill sticka upp emot vedertagna skrivregler. Jag stör mig aldrig på satsradning om det inte är meningar som sträcker sig över en halv sida. Eller som är sprängfyllda med bisatser. Däremot stör jag mig på korta meningar, på avhuggna resonemang, på språk utan rytm.

Just nu för tillfället är jag ju rätt bitter över att jag inte fick de lovord jag förtjänade (varför ska man gå en kurs för att lära sig, när man kan gå den för att få beröm?), men rent generellt så håller jag ändå fast vid att jag inte tycker att satsradning är det otyg som vissa andra vill få det till. Men så är jag en skribent som snarare känner mig hemma inom retoriken än det svenska språket. Vi kan skylla på det, och låtsas som om mina satsradningar är helt medvetna. Deal?