Jag har, för första gången i mitt liv, sett Armageddon utan att gråta. Jag såg den första gången när jag var runt 15 år och grät tills jag var en liten blöt fläck. Jag har gråtit varje gång sen dess, jag har gråtit till musikvideon, jag har gråtit så mycket att mina vänner mobbat mig för det.
Men nu. Inga tårar! Ingenting! Jag känner att jag går en mindre blödig framtid till mötes.
Å andra sidan började vi prata om Titanic mitt under filmen och då började jag gråta bara vid tanken på scenen där mamman i tredje klass bäddar ner sina barn och låter dem sova in i döden. Så jag vet inte. Det är antagligen inte sluta på mina gråtande dagar.
Lustigt att det första jag läser då jag surfade in på din blogg (via FL) är att du lyfter fram just de två filmögonblick som får mig att gråta tills jag hulkar och får spränghuvudvärk. "You go take care of my little girl now. That's your job." Jag har inga gravidhormon att skylla på, men blotta tanken på denna scen gör att jag gråter. Så du har nog kommit längre än jag i ditt känslomässiga avståndstagande till Armageddon.
SvaraRaderaSe sådär hur lätt du vann en ny bloggföljare idag :)
Gråt på du. Det är ju bättre det än att inte kunna fälla en tår alls. ;-)
SvaraRadera