Jag har bara en syster. Vi är två syskon och vi har två kusiner och det är alla barn vi har haft i släkten under vår uppväxt. Min syster är två år yngre än mig och en typisk lillasyster. När vi var små var det alltid jag som fick skulden för våra bråk, hur hårt hon än slog. När vi är vuxna är det alltid hon som får hjälp med allt, trots att jag vid hennes ålder var tvåbarnsmorsa och klarade mig själv. Men så är det väl, tror jag. Med småsyskon?
Hon har en egenskap som förundrar mig, min lillasyster. Hon blir aldrig arg. Verkligen aldrig arg. Självklart har vi bråkat när vi var mindre, och då var hon ju arg - men nu? Hon blir sur, ledsen, irriterad - men jag ser henne aldrig arg. För mig, som skriker lungorna ur mig någon gång i veckan, är det så fascinerande. Hur kan man gå igenom livet så pass lugn och sansad och icke-arg?
I övrigt så bor hon i Uppsala och är världens absolut bästa barnvakt när hon är här. Något som jag aldrig kommer kunna återgälda henne, eftersom jag alltid kommer ha barn. Jag kommer ju inte kunna vara den där barnlösa mostern som kommer och ägnar mig helt åt mina syskonbarn i nästan en vecka. Å andra sidan kan jag vara den typiska storasystern som redan har gjort det där med småbarn och därför kan lugna och råda och hjälpa. Det är väl så det är antar jag. Med storasyskon.
Jag har en storebror och i övrigt ungefär samma situation som du. Inte många barn i släkten. Vi är de bästaste vänner, jag tror jag skulle välja bort både man och mor för honom om jag var absolut absolut tvungen. En enda gång har jag hört någon slags skärpa riktad mot mig i hans röst. Det var när mamma kom sättande för att återigen hjälpa mig med mina två barn och han stod utan hjälp med sitt enda. "Du har alltid varit lite bättre på att be om hjälp" sa han, med skärpan i rösten. Och så är det nog. Jag har nog alltid fått mer gehör för mina hjälpbehov i alla fall, och det har ju då förstås varit enklare att be om hjälp.
SvaraRaderaDet har ju dock en baksida det där. Du vet det säkert. Att det är lätt att tro att man får hjälp för att man inte riktigt kan själv. Att folk inte litar på ens förmåga. Jag vet ingen som litar så mkt på sin förmåga som min brorsa. Med all rätt, han är bra på det mesta. Sån är inte jag alls.
Hursomhelst, du skriver alltid fint om din syster. Jag gillar det.
Min lillasyrra är tyvärr något av ett barn, trots att hon är långt över 20. Hon bor hemma gratis, pluggar lite random kurser och har i princip levt likadant sedan urminnes tider. Det finns liksom inga tecken på ansvar eller utveckling, och att prata med henne hjälper inte. Så jag har slutat försöka, och håller mig till att ha en ganska ytlig men civiliserad relation. Vi bor inte i samma stad så ses inte särskilt ofta, och även om hon säkert kommer att bli glad över att bli moster så är hon knappast en person jag skulle våga lämna avkomman med. Tror inte ens hon skulle komma på tanken att hälsa på *ensam*, utan i så fall kommer mina föräldrar också.
SvaraRaderaJag, bitter? Njae, mer uppgiven tror jag. Känner inte att jag kan ändra henne och har inget hopp om att hon kommer förändra sig själv heller.
Min bror är över 30 och lämnar fortfarande in tvätten till våra föräldrar. Mamma tvättar och torkar, pappa stryker och viker. Vi är nog rätt bortskämda med hjälp båda två, men jag sköter i alla fall det mesta av min tvätt själv (finns det något att vika när mamma kommer hit så går det inte att hindra henne från att vika den utan att göra henne ledsen).
SvaraRaderaJag är avundsjuk på folk som har bra kontakt med sina syskon.
För oss är det så med småsyskon :) Min storasyster och hennes fru (stora ungens bästa superbarnvakter) ska ha barn i sommar och då kommer det vara lillasyster som kan lugna och råda. Så är det ibland!
SvaraRadera