"Ellen noterar att 50.4% av mina facebookvänner är människor jag lärt känna via nätet. How very modern av mig."
True story faktiskt. Antagligen för att de är vettiga människor som jag tycker om för deras personligheter och sunda åsikter. (Inte för att den övriga halvan är så illa den heller, jag har rensat bort alla puckon för länge sen.)
För ett tag sedan fick jag skäll för att jag hade råkat outa - på facebook! - att jag och den arga personen hade träffats via nätet. Känns inte det lite märkligt? Att på ett digitalt socialt nätverk inte kunna erkänna att man lärt känna människor via ett annat digitalt socialt nätverk?
Är det ens något att skämmas över? Jodå, jag har också varit skeptisk i mina dagar. Internetvänner, hur sunt låter det egentligen? Men vadfan, om jag ska välja mellan sjukt trevliga och coola människor med bra bandbredd, eller random people som bara råkar komma i min väg - ja då är valet inte svårt. Därmed inte sagt att random people inte kan visa sig vara helt underbara de också, men det är väl inte konstigt att man klickar bättre med människor som man vet från början har liknande värderingar och referensramar?
Nåja. Hälften av facebookvännerna är såna jag främst umgås med via nätet. Socialt inkompetent som jag är har jag internet att tacka för... tja. Hälften av min vänskapskrets.
Man kan ju se det så här: Om du inte hade haft vänner som du träffat på näten hade din Fejan-krets bara bestått av 49,6 procent av de personer som du känner nu.
SvaraRaderaFör du har väl inte dumpat "riktiga" vänner för att ersätta dem med nya, internetbaserade kompisar? Det har i alla fall inte jag.
Och det tänker inte folk på som gör sig lustiga över internetvänskaper.
(Jag har just varit och afternoon tea'at med två internetkompisar. Alldeles på riktigt.)